Agila lösningar för Arktis
När man talar om Finlands plats i en global värld handlar det vanligen om hur finländska företag ska klara sig i den internationella konkurrensen. Vilken strategi ska företagen bygga upp? Arktis är inget undantag.
Det finns många lärofäder när det gäller att definiera vad strategi egentligen är.
Blanda inte operativ effektivitet med strategi, lyder en av varningarna. Pudelns kärna ligger i att utföra aktiviteter som skiljer sig från konkurrenterna eller att utföra liknande aktiviteter som de men på annat sätt, lyder en av tolkningarna av Michael Porters artikel ”What is strategy?”. Artikeln publicerades i Harvard Business Review redan 1996 men har länge hängt med i studier på fördjupad nivå.
Relativt lätt att fatta galoppen om vad Porter menar är det när det handlar om företag.
Men i en global värld handlar det inte enbart om företag. Klimatförändringen, politiska styrkeförhållanden, de mänskliga rättigheterna och säkerhet är också förankrade i ett globalt perspektiv. I dem är företagen med – men långt ifrån de enda intressenterna eller aktörerna. Vad är strategi när det gäller en stat och en regering?
En sak är åtminstone klar: en demokrati kan inte styras på samma sätt som ett företag.
Så vad innebär det när Finlands regering vill ta fram en ny strategi för Arktis? Som argument använder man både klimatförändringen och det växande internationella intresset för områdena i norr också när det gäller säkerhet och försvar. Och den pågående militära upprustningen i området, trots att den inte nämns annat än lite i förbifarten i Finland.
Handlar det om att på bästa sätt parera det som ändå sker eller finns här en nisch för att göra liknande saker som andra men på ett annorlunda sätt?
Precis som den förra regeringen kommer regeringen Marin att lägga fram två redogörelser i stället för en när det gäller utrikespolitik och försvar. Den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen avges först och därefter kommer den försvarspolitiska redogörelsen. De tyngdpunkter för Arktis som tas in i bägge redogörelserna kommer sedan att ytterligare koordineras med regeringens arktiska strategi – som i sin tur ska koordineras med de kommande arktiska strategierna för Sverige, Norge och Danmark.
Den allt överskuggande gemensamma nämnaren kan konkretiseras i två mål: insatserna för att hejda den globala uppvärmningen och betona Arktiska rådets betydelse som ett unikt forum för Arktis.
Sedan kan det bli svårare. Frågan ”hur” infinner sig. Man landar lätt på just det som strategi inte är enligt Porter, det vill säga på en ”vägkarta” för en utveckling i norr med kollisioner mellan ekonomiska intressen och urfolkens rättigheter samt klimatmålen. Kirkenesbanan är ingalunda död och begraven även om den inte finns med i regeringsprogrammet.
Den arktiska strategin blir lätt ett försök att samordna olika intressen inom ramen för det som står i den Utrikesoch säkerhetspolitiska redogörelsen och i den Försvarspolitiska redogörelsen. Och den politiska önskelistan på vad som ska innefattas i strategin är både lång och spretig.
Men kunde det vara tvärtom? Kunde arbetet med den arktiska strategin påverka redogörelserna?
Kapplöpningen med tiden är en utmaning men frågan är också principiell. Regeringen har ställt klimatmålen högt upp på agendan och det brådskar med beslut. Å andra sidan finns det behov av att höja blicken och se lite längre in i framtiden, in i minst två eller tre kommande regeringsperioder.
Det längre perspektivet kräver visioner och pragmatiska lösningar men också lättrörlighet, det vill säga utrymme för att snabbt anpassa sig till förändringar. (Jobba agilt är ett begrepp i HR-världen och hundars agilitytest har många antagligen hört talas om).
Val och metoder som bygger på att områdena i norr – och detta gäller inte enbart Ishavet och de så kallade kuststaterna i Arktiska rådet – styrs av ambitionen att de ska hållas utanför militära konflikter. Realistiskt måste man ändå räkna med en risk för ökad spänning i norr, antingen genom kampen om områden och ekonomiska intressen. Eller så att området dras in i konflikter mellan stormakterna, konflikter som har sina rötter på annat håll. USA, Kina och Ryssland har stora intressen i Arktis både ekonomiskt och militärt. Vattentäta skott mellan dessa två områden existerar inte.
En arktisk strategi med pragmatiska och agila lösningar kunde på sikt lägga grunden för en operativ effektivitet på alla delområden.
Men då kan den inte reduceras till en vägkarta inom ramen för regeringens redogörelser.
”Det längre perspektivet kräver visioner och pragmatiska lösningar men också lättrörlighet, det vill säga utrymme för att snabbt anpassa sig till förändringar.”
YRSA GRÜNE-LUOMA frilansjournalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde