Osynliga män som hatar kvinnor
Rysaren The Invisible Man går i mål som en smärre vinnare. Elisabeth Moss lyckas med ännu ett rollarbete som sårbar, känslig och intensiv kvinna på gränsen till nervsammanbrott.
The Invisible Man
Regi och manus: Leigh Whannell. Foto: Stefan Duscio. I rollerna: Elisabeth Moss, Aldis Hodge, Storm Reid, Harriet Dyer. Från 16 år.
Den osynlige mannen hörde till affischnamnen när Universalstudion byggde upp sitt skräckimperium på trettiotalet. Och när man nu går in för att väcka de klassiska monstren till liv sker det inom ramen för The Dark Universe som dock fick en olycklig start: Mumien med Tom Cruise.
I likhet med Den osynlige mannen bygger även The Invisible Man, signerad australiensiska regissören Leigh Whannell, på en roman av H.G. Wells, nog för att filmen i fråga har en tendens att gå sina egna vägar.
De facto talar vi om en rysare med ovanligt många strängar på sin lyra, något som gör att man som tittare bör ha ett visst överseende. Allting behöver man inte köpa.
Äktenskapligt helvete
Det handlar om Cecilia Kass (Elisabeth Moss), en hunsad rikemanshustru som i den ohyggligt laddade öppningssekvensen iscensätter en länge planerad flykt – från sitt kontrollfreak till äkta man (Oliver Jackson-Cohen).
Med sin systers (Harriet Dyer) hjälp lyckas Cecilia fly det äktenskapliga helvetet, men vägen tillbaka till livet är lång. Trots att Aldis Hodges polisman ställer upp med en trygg famn tycker sig Cecilia se spöken mitt på ljusa dagen.
Det är dörrar som plötsligt står öppna, föremål som flyttar plats. Och när hon sedan kommer sig för att söka ett jobb går det käpprätt åt pipan – på grund av en mystisk förgiftning.
Själv är Cecilia övertygad om att det är exmannen och optikergurun Adrian som står bakom allting, men eftersom karlen enligt uppgift tagit sitt eget liv är det lite si och så med trovärdigheten.
Från realistiskt till scifi
Det som börjar som ett äktenskapsdrama med ruggiga Män som hatar kvinnor-vibbar övergår så småningom i en regelrätt rysare med krypande spänning. Inte för att Leigh Whannell sätter punkt där.
Cecilia börjar levitera och slåss
med sin plågoande, varpå vi plötsligt talar om en helt annan film. Plus att Cecilia ertappas med kniven i handen när en kvinna mördas på en restaurang – orsak nog att spärra in henne i ett madrasserat rum.
Myror i huvudet får även publiken. För trots att The Invisible Man öppnar spelet med fötterna på jorden tar sig handlingen snart friheter som snarare lutar åt science fiction-hållet.
Men med det inte sagt att Whannell skulle tappa greppet om materialet.
Laddningen finns hela tiden där, mycket tack vare Elisabeth Moss (The Square, Top of the Lake, The Handmaid’s Tale) som uppenbarligen glömt hur man fuckar upp ett rollarbete. Det är sårbart, känsligt och ohyggligt intensivt, modell kvinna på gränsen till nervsammanbrottsvårt att skaka av sig.
Lägg till en handfull överraskande vändningar och filmen går i mål som en smärre vinnare, inte minst med tanke på de prepubertala alster som produktionsbolaget Blumhouse i regel brukar spotta ur sig. Kul.