Svenska Yle satsar på tv-manus
Koreografen och dansaren Jenni-Elina von Baghs soloverk A prologue är en fysisk framställning av existentiella frågor. Dessvärre är programbladets djup svårt att hitta i själva verket.
Svenska Yle och Kulturfonden vill vitalisera den finlandssvenska film- och tv-industrin genom ett ettårigt projekt.
I höst lanserar Svenska Yle i samarbete med Kulturfonden projektet Serieverkstaden. Syftet är att utveckla kompetensen bland de finlandssvenska tv-manusförfattarna. I projektet ingår internationella mentorer, individuell konceptutveckling och seminarier.
– Vi vill skapa förutsättningar för att originalinnehåll som skrivs på svenska i Finland håller måttet i en allt hårdare konkurrens om publikens tid, säger Marina Meinander, producent för Svenska Yle Drama som leder projektet, i ett pressmeddelande.
Serieverkstaden riktar sig till författare med tidigare erfarenhet av att skriva manus. En jury bestående av fem internationellt erkända manusutvecklare utser de fem projekt som antas till verkstaden.
Serieverkstaden är en del av Svenska Yles satsning på drama för alla åldrar.
Ansökningstiden till projektet startar den 2 mars och avslutas den 11 april.
A prologue.
Koreografi & på scenen: JenniElina von Bagh. Scenografi: Ingvill Fossheim. Ljus: Ina Niemelä. Ljud & komposition: Tom Lönnqvist, förverkligat i samarbete med Johannes Vartola. Premiär på Zodiak – centrum för ny dans 25.2.
Arbetsgruppen bakom verket A prologue har utgått särskilt från Henri Bergsons begrepp elan vital, kan jag läsa i programbladet. Dessvärre säger det här mig ingenting. Det förklaras som krockar mellan olika sceniska komponenter och deras vidareutveckling mot ett bredare posthumanistiskt landskap.
Också detta är så abstrakt att det inte ger mycket att tugga på, och det tar ett tag att bli bekväm med verkets uttryckssätt. Jenni-Elina von Bagh rör sig robotaktigt, med upprepade rörelsemönster, stelt, klumpigt. Levererar stackatorepliker på engelska. På golvet diverse föremål – en blå gummiboll, en peruk, vattenflaskor, skumgummiormar och rep. Jag är en aning uttråkad.
Efter ett tag blir det dock både intressant och mångbottnat. Ingrid Bergmans livshistoria vävs in på ett sätt som först låter som om von Bagh pratade om sig själv. Via Bergman behandlar von Bagh skådespelarens eller den uppträdande konstnärens krav på att prestera och den existentiella ångesten och förvirringen kring identitet som kan krypa in på grund av yrket. Här spelar von Bagh också med sin dubbla roll som koreograf och som den som uppträder.
von Baghs minspel och kroppsspråk är utstuderat kontrollerat, men ibland tappar hon masken och
■ skrattet är nära. Det är komiskt och känns äkta. Hon bjuder på sig själv på ett utlämnande sätt. Sin lilla gravidmage kommenterar hon självironiskt.
Ingvill Fossheims scenografi, det vill säga föremålen som von Bagh förhåller sig till, utforskar olika material – plast, gummi, medicinska implantat, glas, sand, jord och människohår. I färgningen av textilier har fermentering varit en del av processen. Det här läser jag efteråt, och det gör det jag sett lite mer mystiskt. Däremot är det trist – och detta är ett genomgående fenomen när det gäller nutidsdans och performance – att djupet och kontexten av ett verk ofta framkommer till fullo endast i programbladet.
Performancen avslutas i en tryckande sekvens stroboljus, mörker och högt ljud som känns obehaglig snarare än som en höjdpunkt eller förlösning. Verket i sig imponerar slutligen inte stort, men det gör däremot von Bagh själv. Hennes scennärvaro och förmåga att föra en dialog med publiken är stark, och hennes habitus väcker sympati och en känsla av att man får komma henne nära inpå huden.