Gammal goding i ny förpackning
De digitala djuren i nyfilmatiseringen av Jack Londons Skriet från vildmarken är häpnadsväckande fint gjorda. Men bäst är ändå den personkemi som Harrison Ford utvecklar med sin fyrbenta vän.
Skriet från vildmarken
Regi: Chris Sanders. Manus: Michael Green, efter en roman av Jack London. Foto: Janusz Kaminski. I rollerna: Harrison Ford, Omar Sy, Cara Gee, Dan Stevens. Från 12 år.
Innan barn- och ungdomsfilmen snöade in sig på legobitar, superhjältar och gud vet vilka rymdmonster var det djur och natur som satte agendan.
Osökt går tankarna till Jack Londons
Skriet från vildmarken, filmatiserad många gånger om. Och när regissören Chris Sanders nu sätter kurs på gårdagens Alaska, lika jungfruligt som guldruschfebrigt, är det mycket riktigt fråga om en äventyrsfilm av den gamla stammen, förvisso utrustad med digitala effekter av i dag.
Man möter hund
Som berättare fungerar Harrison Fords ensamvarg John Thornton. Han är en av de få som inte kommit till Alaska för guldets skull. Nej, han är här för att glömma, för att om möjligt sopa igen spåren efter en förlorad son.
Annat ljud i skällan blir det när han kommer i kontakt med Buck, en minst sagt bångstyrig sankt bernhardshund som i filmens öppningssekvens faller offer för en hundnappare. I hundspannens Alaska är stora starka jyckar en handelsvara bland andra och behandlas därefter – snarare med käpp än med morot.
Dock har Buck lyckan att anlitas som posthund, ingen pjåkig sysselsättning. Men det är ett gig som får ett abrupt slut när telegrafen tar över och sedan vill det sig inte bättre än att den nye ägaren, Dan Stevens guldgrävare, råkar vara en djävul till karl. Räddningen för Buck blir mötet med John Thornton, något av en själsfrände.
Digitala djur, rackarns
Nu kan det ju hända att trogna vänner av Jack Londons författarskap får fnatt och vänder om redan i farstun. I stället för att ligga lågt och sitta snällt bullar Chris Sanders upp med ett spektakel där det minsann finns gott om vändningar.
När Buck inte gäckar snöskred och räddar folk som gått genom isen, sätter doggen vargar och brunbjörnar på pottan. Ibland blir det nästan för mycket, för töntigt, med den påföljden att trovärdigheten tryter.
Till saken hör att djuren i Skriet från vildmarken (The Call of the Wild) är digitalt framkallade, inte helt rumsrent det heller. Men visst tusan är det fint gjort, snudd på häpnadsväckande. Och skrapar man på ytan, samtidigt som man bortser från filmens något slipade yttre, kan man visst skönja drag av det stora äventyret.
Bäst av allt är ändå den personkemi som Harrison Fords skägglurk utvecklar med sin fyrbenta vän. Där vankas det både hjärta och smärta.