Motståndslöst men tryggt
Filmversionen av videospelet om den blå igelkotten Sonic är harmlös, nästintill simpel. De goda är snälla, de onda inte särskilt skrämmande och ingen behöver tvivla på ett lyckligt slut.
Sonic the Hedgehog
Regi: Jeff Fowler. Manus: Pat Casey, Josh Miller, baserat på Segas Sonic the Hedgehog. Foto: Stephen F. Windon. I rollerna: James Marsden, Ben Schwartz, Tika Sumpter, Jim Carrey. Från 7 år.
Jag växte upp i ett hem utan tv-spel, vilket såklart gjorde dem magiska i sin otillgänglighet. Ett särskilt starkt barndomsminne är därför den där ena eftermiddagen då jag fick följa med en klasskamrat hem och spela Sonic på hennes skinande Sega. Detta i nostalgi indränkta första möte med den supersnabba, blåa igelkotten gör mig välvilligt inställd till filmen Sonic the Hedgehog. Detta trots att de första bilderna från filmen fick internet att nästintill slå knut på sig själv av fasa. Det var något högst unheimlich med Sonics människolika uppenbarelse – en blå igelkott ska helt enkelt inte ha människotänder. Regissören Jeff Fowler tog till sig kritiken, drog tillbaka filmen och designade om huvudkaraktären. Tack och lov för det.
Psykiska diagnoser
Filmen inleds med en sorts urberättelse om hur Sonic (Ben Schwartz) tvingas fly från sitt hem på grund av sina superkrafter. Han teleporteras till jorden och håller sig gömd i tio år medan han iakttar människorna i den lilla staden Green Hills i Montana och längtar efter den gemenskap han ser runt sig men omöjligt kan vara en del av. Särskilt tagen är han av polisen Tom (James Marsden) och hans flickvän Maddie (Tika Sumpter), som lever idylliskt småstadsliv, även om Tom drömmer om mer krävande polisarbete i San Francisco.
För den som vill psykologisera verkar Sonic lida av posttraumatisk stress, personlighetsstörning och depression. Han är ensam och isolerad, pratar konstant med sig själv och hans otroliga hastighet gör att han kan vara på flera ställen samtidigt, vilket han utnyttjar för att spela pingis eller baseboll med sig själv.
När ett omfattande strömavbrott, orsakat av Sonic, väcker statens intresse och den galna Doktor Robotnik (Jim Carrey i högform) kopplas in, vänder sig Sonic till Tom och det omaka paret beger sig i väg på ofrivillig road trip, jagade av Robotnik och hans oändliga arsenal av drönare.
Påminner om Pokémon
Sonic the Hedgehog har många likheter med Pokémon Detective Pikachu. De små varelserna i centrum är bägge färgglada, kaxigt pratglada och hopparade med sympatiska människokompanjoner. Men där Pokémon försökte sig på ett invecklat världsbygge är Sonic förvånansvärt harmlös, ja nästintill simpel. Här utspelar sig en linjär berättelse utan sidospår om någon som behöver hjälp och någon som hjälper. De goda är snälla och vanliga, de onda är maktgalna men inte särskilt skrämmande (Jim Carrey kanaliserar The Mask via Salvador Dalís mustasch), och ingen behöver tvivla på ett lyckligt slut. Motståndslöst ja, men tryggt och nostalgiskt.