En två sekler gammal uppdatering på sociala medier
Helsingfors stadsorkester och Klaus Mäkelä gjorde en levande och analytisk tolkning av två stora Berliozverk, skriver Mats Liljeroos. De två verken framfördes som en helhet enligt tonsättarens ursprungliga önskan.
Helsingfors stadsorkester och
Musikhusets kör i Musikhuset 26.2. Dirigent: Klaus Mäkelä. Solister: Mario Zeffiri, tenor, Nathan Berg, baryton, Cécile Orblin, berättare. Regi: Erik Söderblom. Översättning: Juha Siltanen. Körinstudering: Jani Sivén. Hector Berlioz: Symphonie fantastique & Lélio.
Hector Berlioz Symphonie fantastique (1830) har, inte utan en viss rätt, ansetts som ett slags romantikens iögonfallande auditiva skyltfönster.
En spektakulär komprimering av tidens idémässiga strömningar, inte sällan rejält dragna till sin emotionella spets.
Ändå är det bara halva sanningen. Berlioz skrev följande år en uppföljare, Lélio, där vår erotiskt försmådde (anti)hjälte vaknar upp ur det närapå fatala opiumrus som avrundar den fantastiska symfonin. Förvirringen är fortfarande påtaglig, men huvudpersonen söker hugsvalan i litteratur och musik och Goethe och, inte minst, Shakespeare visar honom vägen mot en möjlig ny livslust och sinnesfrid.
En självbiografisk färgning ger extra relevans åt helheten och Juha Siltanen, som översatt Berlioz och de aktuella poeternas texter till finska, beskriver den träffande som en inblick i huvudpersonens medvetandeström. Eller, ännu mer träffande; en dramatiserad fantasidagboksbild eller, varför inte, en uppdatering på sociala medier från närapå två sekler tillbaka.
Uttrycksfull mimik
Att Lélio var en enorm framgång under Berlioz livstid är lika föga överraskande som att stycket i dag lyser så gott som helt med sin frånvaro på konsertrepertoaren. Mest problematisk är sannolikt genren, eller snarare avsaknaden av en tydlig sådan, och enklast kunde det hela antagligen beskrivas som ett slags dramatisk monolog och som sådan på sätt och vis förebådande såväl melodramen som monodramat.
Signifikant är att Berlioz inte komponerade något egentligt nytt stoff för de sex textinterfolierande musiknumren, utan återanvände tidigare verk som kantaterna La mort de Cléopatre och La mort d’Orphée. En solosång med pianoackompanjemang följs av kör- och vokalpartier och det hela utmynnar i en fantasi över Shakespeares Stormen medan mottotemat, idée fixe, från den fantastiska symfonin ominöst nog får det sista ordet.
Ett veritabelt lapptäcke med andra ord, men ett högst fascinerande sådant som nu fick en kongenial scenisk touche av Erik Söderblom. Han lät vår överspände tonsättare spela ut känsloregistret på ett med tidens estetik väl rimmande sätt. En lyckträff var dessutom att man som ersättare för André Wilms hittade Cécile Orblin, som med sin uttrycksfulla gestik och mimik och idiomatiska franska på kornet fångade sin labila rollgestalt.
Bel canto-specialisten Mario
Zeffiris tenor är extremt lyrisk till klangen men samtidigt fokuserad på ett sätt som gjorde att den problemfritt bar ut i salen, medan Nathan Bergs mustiga baryton satt mitt i prick i den dråpliga rollen som kalabrisk rövarhövding.
Levande och analytiskt
Symphonie fantastique har på senare tid spelats snudd på för ofta för sitt eget bästa – en handfull gånger i Musikhuset under bara några år – men lyckligtvis är det ett ovanligt slitstarkt stycke och när det görs med en så välkalibrerad helhetsdramaturgi och utpräglad känsla för detaljer som nu finns det inte mycket att klaga på.
En mindre stråknumerär och ett sparsammare vibrato hade förvisso resulterat i en konturskarpare helhetsklang och kanske hade excesserna i Häxsabbaten kunnat drivas ännu mer till sin spets, men i det stora hela kändes Klaus Mäkeläs tolkning både levande och analytisk. Och visst var det något av en kulturgärning att för första gången i vårt land – om man får tro Helsingfors stadsorkesters hemsida – göra Berlioz till viljes och framföra verken som en helhet.