Från kalkylerad elektropop till analog autobiografi
Amerikanska popstjärnan Halsey tycks vara mycket medveten om sin image men ändå genuint vilja skapa en relation med publiken, skriver Alva Strang om konserten i Helsingfors ishall.
POP
Halsey
Pale Waves. Ishallen 26.2
Då jag närmar mig Helsingfors ishall möts jag av en kö på ett par hundra meter som ringlar sig över parkeringsplatsen. En publik på hela 6 000 människor har samlats här i kväll för att ta del av den amerikanska popstjärnan Halseys första visit till Helsingfors, som del av världsturnén för det senaste albumet Manic (2020).
Halsey, eller Ashley Frangipane, är en 25-årig tjej från New Jersey, vars dröm aldrig var att bli popstjärna. I stället lade hon upp sångvideor på Tumblr under namnet se7enteenblack och skulle ha nöjt sig med att stanna i periferin av indiepopscenen. Det verkliga genombrottet skedde 2014 med stycket Ghost, som fångade kritikerintresse samt fick hennes lilla flock av kultaktigt hängivna fans att rejält växa till sig. Sedan dess har hon kommit ut med tre plattor, varav den senaste, Manic, i år.
Scenen värms upp av den Manchesterbaserade indiepopkvartetten Pale Waves. Kontrasten mellan det euforiska syntpopsoundet och sångaren Heather Baron-Gracies 80-talsgotiska Siouxsie Sioux-look är fascinerande. Mina tankar går blixtsnabbt till brittiska rockgruppen The 1975, vars frontman Matthew Healy visar sig ha haft ett finger med i spelet som producent för Pale Waves.
Mot det analoga
Halseys andel drar i gång med ett kraftigt buller som bygger upp till ett koleriskt uppförande av stycket Nightmare, med eld sprutande från golv till tak. Låten var initialt avsedd för Manic, men dess aggressiva natur passade enligt Halsey i slutändan inte in på hennes erfarenhet av mani. För att försäkra arenan om hennes stjärnkraft uppföljs Nightmare av hitlåten Castle från debutplattan Badlands. Med en sving mot patriarkatet och mörk beat mot majestätiska syntar säkrar hon sin plats på tronen, med starka vibbar av Cersei från Game of Thrones. ”I’m heading straight for the castle” ylar publiken, medan Halsey lyfter upp armarna iklädd gotiskt läderharnesk och matchande knähöga boots.
Den kalkylerade, elektropopen från debutalbumet har på de senare utgåvorna skiftat mer mot det analoga, med influenser från bland annat country. Detta syns även i kväll då Halsey delar rampljuset med gitarristen Arianna Powell, trummisen Nate Lotz och en keyboardist, vars namn försvinner i publikens jubel. Minimalistiska koreografier, stödda av tre trappor där hon hissas upp och ner under konserten, möjliggör en frihet i rörelse som framför allt de autobiografiska styckena på Manic kräver. Fokus på liveinstrument och improvisation tycks vara ett försök att understryka Halseys kraft som musiker snarare än som plastisk popdiva. Visuellt får vi även ta del av klipp från ett par av hennes musikvideor, bland annat I hate everybody och Colors.
Passionerat och impulsivt
Även om musiken i sig känns precis lika lättsmält som var och varannan poppare i dag, tyder succén på att Halsey har en distinkt roll i genren. Hennes medvetenhet kring image var tydlig redan i samband med debuten men hennes profil bygger ändå på en klar autenticitet och en genuin vilja att skapa en relation med publiken. Detta speglas i detaljerad lyrik, som läst rakt ur hennes dagbok, att hon jämför konserten med en dejt och ett par avskalade akustiska stycken som 929. Trots att låten avslutas med bekännelsen ”I’m a fucking liar” (”Jag är en jävla lögnare”), tycks Manic erbjuda den ärligaste bilden av Halsey hittills.
Manin skildras skickligt i hennes lyrik i form av passion, öppenhet och kärlek, men samtidigt impulsivt. Ett tillstånd i vilket hennes naivitet och obegränsade tillit för andra människor gör henne sårbar och benägen att finna sig i de hjärtskärande situationer hon sjunger om. ”Oh, it’s funny how / The warning signs can feel like they’re butterflies” (”Åh, det är roligt hur / varningstecken kan kännas som fjärilar”) sjunger hon på Graveyard. Tyvärr känns en märkbar del av dessa känslor utspädda av en mycket förutsägbar och ihålig popstil.