Gräl och goda nyheter
Början av året har varit jobbig för regeringen men också fört med sig positiva signaler. Regeringsprogrammet och bristen på alternativ håller ihop de fem.
Fempartikoalitionen har sedan sin start i juni fått mycket mothugg. Det är inte överraskande. Förutom att oppositionen, oberoende av sammansättning, alltid är bitsk står regeringen Marin för ett paradigmskifte, särskilt i förhållande till regeringen Sipilä, men också till föregångaren med Jyrki Katainen och Alexander Stubb i spetsen.
Det gäller särskilt inställningen till balansen i de offentliga finanserna. Regeringen Marin satsar stort på reformer redan i starten. Det får kritik, samtidigt som det är regeringens möjlighet att visa att politiken nu är annorlunda.
Det är mediernas uppgift att granska makthavare kritiskt och regeringens förehavanden ska nagelfaras. Både Antti Rinnes regering och efterträdaren med Sanna Marin har utöver den vanliga granskningen också utsatts för en ideologiskt motiverad granskning i medierna, där den stora majoriteten är borgerlig, trots att de är partipolitiskt obundna.
Interna regeringstvister är alltid extra intressanta och det har funnits en del sådana i början av året.
Januari var en enda dragkamp inom regeringen säger en person med insyn i regeringsarbetet. Då tvistade man om personaldimensioneringen inom äldreomsorgen och hur den skulle finansieras. Det är en hjärtefråga för Socialdemokraterna. Beslutet fattades i början av februari, med en lång övergångsperiod och utan extra pengar. Dragkampen ägde rum närmast mellan SDP och Centern, som fick lite oväntat stöd av De gröna.
I februari ledde klimatpolitiken och De grönas otålighet till interna problem. Klimatpolitiken är De grönas hjärtefråga, även om också de andra regeringspartierna anser att de äger frågan och irriteras av att De gröna vill framstå som det enda klimatpartiet.
Inom regeringen upplevde man inte Maria Ohisalos (Gröna) sorti från ett kvintettmöte som så dramatisk som den beskrevs i medierna. Men det som uppges vara problematiskt är att Ohisalo har en trängd position – mellan sina egna partikamraters krav och det som är möjligt att göra inom regeringen. Med andra ord har Ohisalos mandat att ingå överenskommelser med de andra regeringspartierna inte alltid varit tillräckligt starkt. Motsvarande problem hade
Alexander Stubb (Saml) med sin riksdagsgrupp när han var färsk partiledare och statsminister. På sikt är det en ohållbar situation.
Ett villkor för att en koalitionsregering ska kunna fungera är att alla partier kan driva frågor som för dem är verkligt viktiga. Inget parti i en sådan sammansättning kan få allt det vill ha, även om de större partierna har en starkare position än de mindre.
Sanna Marin är tydlig i sin kommunikation och gör ett säkert intryck. Hon får beröm av de andra regeringspartierna. Det verkar som Marin och Centerns Katri Kulmuni kan samarbeta bra, vilket ger stabilitet. Också Vänsterförbundet och Li Andersson, som många på förhand misstrodde, får beröm. SFP:s AnnaMaja Henriksson är den mest erfarna i regeringens kvintett och sägs ha en särskild position. Utöver det är SFP:s styrka precis som tidigare att partiet är en pålitlig och lojal samarbetspartner.
Många lagförslag har nu gått vidare till riksdagen och det gör både regeringspolitiken och kritiken mot den konkretare.
Den senaste veckan fick regeringen några goda nyheter. Sysselsättningsgraden i januari var så hög som 73,4 procent. Det gäller bara en månad och är inget att ropa hej över, men är ändå en ljusglimt.
En annan god nyhet var Lännen Medias enkät som visade att regeringen har ett starkt stöd – 64 procent är nöjda, bland kvinnorna så många som 75 procent. I motsvarande mätning i höstas för regeringen Rinne var 37 procent nöjda.
Konflikter, dragkamper och tvister hör till i en koalitionsregering. Fempartiregeringen är beroende av alla medverkande partier, också de mindre behövs för regeringens majoritet på totalt 109 riksdagsledamöter.