Hydrofeminism – WTF?

Jag fick ett mycket trevligt besök till kontoret för någon vecka sedan. Besöket var oväntat och det gjorde mig glad. Fick en fråga: vet du vad hydrofeminism är? Jag var ett stort frågetecken. Vad är det, vad har det för relevans, varifrån kommer det?

Begreppet dök upp då vi med Mari Männistö, kulturchef för Helsingfors stad, kort diskuterade Helsingforsbiennalen. Helsingforsbiennalen är ett internationellt bildkonstevenemang som kommer att visa samtidskonst i det havsnära Helsingfors. Biennalen – som nu ordnas för första gången – kommer att gå av stapeln sommaren 2020 i en unik miljö på Skanslandet. 35 internationella konstnärer eller konstnärsgrupper från Finland och övriga världen skall delta.

Ömsesidigt beroende är temat för Helsingforsbiennalen i år. Varje handling påverkar en annan handling och skapar en helhet. Kuratorerna har gett Helsingforsbiennalen 2020 underrubriken Samma hav.

Hydrofeminism är ett begrepp som uppkommit via konst.

Människokroppen är till cirka 80 procent vatten. Hydrofeminismen försöker se vattnet som ett element som till sin natur förenar och som i sig är både könsneutralt och artneutralt.

Hydrofeminsim är alltså solidaritet genom vatten och kroppar. Den söker synvinklar kring miljöfrågor så som en stigande havsyta, försurning av vattendrag, frågor kring grundvatten eller till exempel döende korallrev. Hydrofeminism vill visa att vattnet är en del av våra kroppar och en del av det levande. Att vatten är något som binder oss samman.

Är begreppet betydande? Det är jag inte helt övertygad om. Min första reaktion vid sidan av nyfikenhet till dess innehåll var att det nog lite låter som en del av konsttalet som jag är lite allergisk för. Det gäller balansen mellan språk och konstverk. Ifall ett konstverk behöver en längre eller mer ingående förklaring brukar jag fråga mig själv om det är frågan om en illustration till en berättelse eller ett konstverk.

Balansgången är svår eftersom en bra text eller en bra berättelse nog fördjupar eller ger nya perspektiv till att se och uppleva. Galleriet Helsinki Contemporary visade för ett tag sedan några väldigt fina verk av den brittiska konstnären Onya McCausland. Minimalistiska, mycket tilltalande målningar. Att pigmentet till målningarna var gjorda ur avfallsvatten som uppstått i numera övergivna gruvor fördjupade verket och gav det ett större innehåll.

Så för att testa hydrofeminism gick jag och såg utställningen ”Väderprognos för framtiden”. Utställningen tar upp människans relation till andra arter i en tid då klimatförändringen och massutrotningen av arter inskränker livets möjligheter på jorden. Utställningen visades på nordiska paviljongen på Venedigbiennalen förra året.

Utställningen visar verk av tre konstnärer. Konstnärsduon nabbteeri från Finland, norska Ane Graf och svenska Ingela Ihrman. Av dessa verk är det i Ingela Ihrmans verk där vattnet får en större vikt. Ihrmans alginstallation berättar om människans vätskeformade ursprung och om kopplingarna mellan olika livsformer. Ett hydrofeministiskt verk mitt i prick kunde man säga.

Men frågan är, blev min upplevelse eller mitt sätt att betrakta verken annorlunda nu då jag försökt förstå vad det här med hydrofeminism är? Nej det blev det inte. Så då kunde man snabbt dra slutsatsen att begreppen inte skulle ha relevans i det här fallet.

Det svaret är kanske ändå lite förhastat. Ifall man uppfattar att en uppgift och ett värde konst har är att få oss att betrakta något ur olika perspektiv, om då hade begreppet relevans. Det knuffade mig i en riktning jag kanske inte annars hade hittat.

”Är begreppet betydande? Det är jag inte helt övertygad om.”