Jag ser min döda bror på scenen och allt är bra
ESSÄ Tolv år efter sin första psykos dog Jani, bror till teaterkritikern Sonja Vuori. I vår, sju år senare, fick han liv igen i föreställningen Bakom verkligheten på Svenska Teatern. Hur är det att se en del av sitt hjärta gestaltat av en främling?
Jag börjar skriva den här texten två veckor innan premiären för den teaterföreställning det var meningen att den skulle recensera. Det är den 31 januari och jag har precis läst intervjun med regissören David Sandqvist i Hufvudstadsbladet. Han debuterar som regissör med verket Bakom verkligheten, som bygger på boken Som om jag var någons skuggsida. Den i sin tur baserar sig på Lotta Näses dagboksanteckningar och hennes mamma Li Näses berättelser, nedskrivna av journalisten Patricia Bruun.
Lotta Näse skrev om vad hon upplevde när hon var i psykos, samt innan och efter. Under de år som förflöt mellan hennes första och sista psykos, då hon tog sitt liv, lär hon aldrig helt och hållet ha kommit tillbaka till verkligheten. Hennes berättelse blev denna vinter en teaterföreställning på Svenska Teaterns Amosscen, som jag alltså bestämde mig för att inte recensera. Men som jag på inga villkor kunde missa.
Lotta kom från Åbo, precis som min familj. I Åbo finns ett psykiatriskt sjukhus, och där träffades Lotta och min sex år äldre bror Jani på den slutna avdelningen A1. Lotta och Jani var gamla gymnasiekompisar och blev närmare vänner på sjukhuset. Min bror förekommer i Lottas dagbok, och således även i pjäsen.
När jag sitter vid köksbordet den sista januari, förkyld (jag vet ännu inte att jag kommer att vara sängliggande i över två veckor), med ett tänt ljus framför mig och börjar skriva den här texten, är klockan snart elva. Om ungefär en timme och en kvart har det gått precis sju år sedan jag stod utanför Mannerheimvägen 18 i gula gummistövlar – det var lika varmt i januari 2013 som i år – och nåddes av beskedet att min bror var död.
Nu ska han få liv igen på en teaterscen, och det hela känns minst sagt absurt. Som teaterkritiker måste det här vara det märkligaste man kan råka ut för.
I en dröm håller jag Jani i min famn och viskar att jag älskar honom. När han nu varit borta i sju år kan jag inte låta bli att stilla undra hur mitt liv skulle ha sett ut – och se ut i dag – om hans liv inte hade sett ut som det gjorde.
Det är en genuint menad och samtidigt omöjlig fråga.
När en närstående person tappar bort sig i sitt psyke och sakta försvinner, samtidigt som hen står där framför en, påverkas man. Kantänkas speciellt mycket om man, som i mitt fall, är tonåring när det börjar. De följande tolv åren var jag en ung kvinna som sökte min plats och mig själv samtidigt som jag försökte förhålla mig till det kaos som rådde i min brors liv.
När premiärdagen kommer ligger jag hemma i lunginflammation. Det är inte långsökt att tänka att min sjukdom, med först influensa och nu dessa infekterade lungor (jag som aldrig är sjuk!) delvis hänger ihop med pjäsen.
Jag bävar för att gå; min kropp vet det och håller mig hemma. På premiären skulle jag vara så synlig. Och jag vet ju inte hur jag kommer att reagera. Storma ut? Börja skrika och gråta högljutt? Avbryta pjäsen? Jag bokar lättad om biljetterna till följande torsdag.
På onsdag ersätts lättnaden av den svarta klumpen som börjar bygga bo i maggropen; på torsdag vaknar jag med gråten i halsen. Vad är det egentligen jag är så rädd för?
Jag vet inte. Känslan är densamma som innan årsdagarna för min brors död. Då bävar jag, förbereder mig på något hemskt, står som i kö till någon gruvlig och okänd skräckkammare. Men när dagen väl kommer händer inget. Den brukar vara vackert melankolisk, präglad av en känsla av lättnad – så har jag klarat det här igen – och fylld av mjuk sorg och saknad. Inget hemskt. Min bror är fortfarande död, varken mer eller mindre. Och allting fortsätter.
På väg till teatern, med stenen redan halvvägs upp i halsen, förbereder jag mig ändå på någon slags katharsis. Kanske det här kommer att vara en förlösande upplevelse som förändrar något avgörande? En pusselbit i alltsammans? Kanske en möjlighet för mig släppa taget ännu mer, acceptera ännu djupare? Eller något sådant.
Mest av allt känns det ändå fortfarande just absurt. Som teaterkritiker har jag sett hundratals föreställningar, men nu ska jag se en del av mitt hjärta gestaltas av en främling. Att ingen i familjen varit involverad i processen gör det hela ännu konstigare. Varför har ingen försökt ta reda på vem den här killen i berättelsen är? Åtminstone när boken skrevs hade det varit fullt möjligt, i en liten stad som Åbo.
I teaterns foajé träffar jag en bekant som säger att han hoppas att vi gillar pjäsen. Jag tiger.
Jag får en impuls att gå fram och krama honom. Kanske han skulle förvandlas då. Vi skulle kramas, och när jag skulle ta ett steg tillbaka skulle han stå där. Sonja Vuori
Men så börjar det. Och det är bra. Föreställningen är seriös och respektfull. Oksana Lommi som spelar psykotiska Lotta är mycket stark i sin tuffa roll. Regissören David Sandqvist har lyckats väl med att skapa en tät, trovärdig och berörande föreställning utifrån Lottas anteckningar och hennes mammas berättelser. Materialet kan sägas vara unikt. Inblicken i en psykotisk människas tankevärld och världsbild är direkt och ocensurerad, och man kan faktiskt få en förståelse för hur det känns inuti dem.
Det är här som pjäsen bjuder på oväntade insikter och känslor för mig, som på förhand bara fokuserat på min brors roll i det hela. Han syns inte till den första timmen – han är trots allt en biroll i just denna historia – och jag kan leva mig in i Lottas upplevelse. Jag känner inte bara medlidande och sorg, utan tänker också på mig själv i relation till det hon upplever. Vad är det egentligen som skiljer mig från henne och de övriga själarna på A1:an? Vad är det som har skyddat mig och som gör att jag nu sitter här och skriver analytiskt om frågan, medan Lotta och Jani är begravna sedan länge?
För även jag har haft svåra perioder i mitt liv. Kaotiska, ångestfyllda, desperata. Främst efter min brors död, då mattan rycktes bort under min redan från förut skakiga och depressionsbenägna kropp. Jag vet hur det känns att tappa greppet om sig själv, och hur det känns när det stormar så kraftigt i hjärnan (hjärtat? själen?) att man bara kan ligga i
en liten boll och trycka sig mot väggen. Jag har varit rädd för skriken i mitt inre och för det där fula svarta monstret med stora röda ögon som klöser min bröstkorg inifrån.
För mig berodde de här tillstånden på sorg, trauma och vilsenhet. De handlade inte om psykos och de varade inte speciellt länge. Men vad var det som gjorde att kaoset och ångesten inte tippade över och blev sjukdom? Och vad händer i dem hos vilka det gör det?
Jag kan inte svara. Själv har jag kommit att tro att en skyddande faktor kan vara vilken slags världsbild man själv och människor omkring en har, åtminstone i vissa lindrigare fall. Förenklat: en spirituellt öppen eller en materialistiskt-biologisk.
Avgörande är också hur man förhåller sig till rädslorna och de främmande upplevelserna när de kommer. Det här handlar dock om hela den västerländska naturfrämmande och medikaliserade kulturen och är en så massiv fråga, att jag inte ska utveckla resonemanget just här.
Det dröjer till andra akten innan Jani, döpt till Joel och spelad av Gaspare Fransson, gör entré, och när han gör det måste jag dra efter andan. Det är ju han. Likheten i kroppsbyggnad och habitus är snudd på otrolig. Jag ser min bror där, i den spjuveraktiga glada killen som eggar de andra på avdelningen med sina rymningsplaner. Och där står han ju och röker.
Jag får en impuls att gå fram och krama honom. Kanske han skulle förvandlas då. Vi skulle kramas, och när jag skulle ta ett steg tillbaka skulle han stå där. Skådespelarna och kulisserna och publiken skulle försvinna, de gångna sju åren skulle försvinna, och vi skulle skratta och sen skulle vi gå på en kopp te, eller kanske en öl.
Jag håller min mamma i handen och gråter ljudlöst så jag skakar, men det är inte hemskt. Det är vackert och sorgligt. Jag vet att Jani skulle gilla pjäsen och hela den här grejen, han skulle vara stolt. Han skulle gärna hjälpa andra som är i hans situation, anhöriga, personal, vem som helst.
Jag sitter inte i salongen som kritiker, men ändå formulerar jag dessa ord redan under föreställningen. Det sitter i ryggmärgen. Innan jag skriver vet jag inte vad jag känner, vad jag tycker och tänker. Redan ett par veckor efter att min bror dog började jag skriva ner honom. Jag skrev ner vad jag levde igenom den där snörika vintern – ja, det kom massor med snö sedan – och jag skrev om sådant som hade hänt de senaste tolv åren.
När jag skriver är allt mera sant, och genom orden ser jag också skönheten så klar och tydlig. Jag ser att Lottas liv var vackert, för det var hennes, bara hennes. Och Janis var det – inklusive allt.
I min känslosamma sinnesstämning i det fullsatta lokaltåget på väg hemåt efter föreställningen, ser jag helheten. Lottas, Janis, allas vår. Allting är på sin plats. Så här är livet. Jag tänker: Jag vill bara älska. Jag känner mig privilegierad och tacksam. Att jag fått ha en sådan bror. Jag förnimmer honom bredvid mig på bänken, med klar blick, leende.
”Sen när vi alla är ute härifrån åker vi till Helsingfors och dansar!”
Svenska är överjävligt att rimma på, konstaterar Erik Bergqvist apropå en översättning av Guido Oldanis dikter. Lättare är kanske att tolka Alda Merinis religiösa rollpoesi.
är det desto livligare: en sorts vardagens associationsrika och fördomsfria inventering – väl i linje, kan man tro, med den orientering i italiensk poesi som kallas ”Realismo terminale”, den slutgiltiga realismen, och som Oldani företräder. Hans dikter kan handla om tvättmaskiner, bagare, madrasser, sjukdomar, hönor, fotboll. Men i hjärtat står mänskliga egenheter, det normalas oväntade skred, dråpliga vändpunkter – som gärna ligger i det avslutande rimmet. Här upplöses i någon mån allvaret, eller scenen får en komisk sidobelysning.
Den ordrike och åtminstone stundvis uppsluppne Oldani skriver också, vilket läsaren kan se på vänstersidorna, en påtagligt rytmisk, visserligen krängande men samtidigt följsam dikt. Julian Birbrajers svenska tolkningar är innovativa men hade möjligen behövt lite mer olivolja ibland, en aning färre kombinationer av stigande och fallande glosor. Givetvis ställer rimkravet till det en del, svenska är överjävligt att rimma på. Det går dock, märker jag omsider, utmärkt att recitera Oldani på svenska med ett slags betvingande diktion, så att de metriska oregelbundenheterna snarast blir en tillgång. Så här kan det se ut: flygplanens vita spår på himlen sprider sina solfjädrar från
flygplatsen i en riktning dit också jag vill åka. i kastrullen i köket bildar under tiden buljongen en ö av fett på ytan från vilken akrobatiska flugor
likt en orkester stiger upp i rummets vida värld,
jag låtsas att jag äntrat dem och flyger på semester.
En andlig livsfris
Alda Merini (1931–2009) är något helt annat. Hennes i livet sent tillkomna diktsvit Franciskus – den skapades sång, här i formidabel tolkning av John Swedenmark, är närmast en i rollpoesin klädd religiös bekännelse eller andlig livsfris. Franciskus bevarade texter är väl kända i Italien, säkert har Merini lånat element därifrån, men dikternas – eller bönernas, meditationernas, synernas – gestik genljuder åtminstone på svenska i första hand av bibliskt eller helt enkelt religiöst språkbruk.
Franciskus har varit en syndande och världsligt hungrande man, men är nu vorden kallad. ”Jag blev till en virvel av omsorg/ därför att Gud en dag/ utan att jag förtjänade det/ böjde sig över mig/ och kysste mina händer”. Som bekant är en av tre kärnor i den munkorden som Franciskus grundade fattigdomen, egendomslösheten. Kyskhet och hörsamhet är de två andra. Franciskus har, med Simone Weils terminologi, inlett första fasen i sin avskapelse, avklätt sig all jordisk grannlåt för att utan efemärt lösöre, klädd i säckväv och tagelskjorta, slutföra sitt mot Gud riktade liv.
Gud är visserligen ofelbar, dock inget statiskt väsen. Merinis ordväv lever av en snudd på tumultuarisk föränderlighet, hela skapelsen är en bildhavande magma. Franciskus själv liknas vid, eller är rentav, Guds luta, en ocean, den minsta av insekter, ”en sprattelgubbe/ tillverkad av trasor av ren ande.” Gud är ett hus eller en mor med brösten fulla av mjölk och honung, med vingar av kärv diamant, ansikte som en evig vulkaneld.
Jag upplever två motstridiga och kanske däri fruktbara känslor när jag läser Merini. Å ena sidan är både den dramaturgiska, dualistiska plattformen och många av de kristna uttrycken så bekanta att de känns slitna, svåra att ta sig till; inger mig som agnostiker trötthet.
Å andra sidan kan texterna glimtvis te sig snarast plågsamt tillgängliga; motståndet infinner sig när man stiger in med sin egen erfarenhet och livssituation, och själv blir eller agerar Franciskus.
John Swedenmark talar i sitt avväpnande efterord om hur såret i Merinis dikter gång på gång öppnas. Ja, det finns en sårighet här, ett tvivel som på något vis bär tron, men jag ska tillstå att trosvissheten åtminstone på stilnivå synes mig lite för dominant. Lika sant är att läsaren bland det som upplevs som schablonmässigt hittar juveler, mer personliga facetter. Och för den delen rader av sällsamt siktdjup: Alla stora kärlekar fullbordas under tystnad i den övergivnes fromma hand.