Där verkligheten vidgas och slås sönder
Lauri Kilpiös nya verk bygger logiska processer av fragmentariskt material och pianisten Javier Perianes tar ut svängarna i Brahms andra pianokonsert.
❞ Trots att Hoeg levererar flöden av eleganta formuleringar når han mer sällan fram till någon levande kärna; närmast kommer han i de korta, vackra avsnitt där Peter träffar sin ex-hustru och sina barn. Henrik Jansson recensent
Peter Hoeg är fortfarande en av Danmarks mest noterade författare, men sin riktiga guldålder upplevde han i mitten av 1990-talet. Den nya romanen utmynnar mest i förvirring.
”Vi söker inte sanningen. Vi hjälper människor fram till en historia som de kan leva med.”
Den principdeklarationen kunde vara Peter Hoegs egen, men han placerar den i sin senaste roman Genom dina ögon i munnen på Lisa Skjaersgaard; superkvinnan som är hjärnskannare, elitforskare och chef för ett mammutinstitut med globala tentakler till många centrala samhällssfärer.
Hoeg är fortfarande en av Danmarks mest noterade författare, men sin riktiga guldålder upplevde han i mitten av 1990-talet då han i snabb takt gav ut de stora framgångsromanerna Fröken Smillas känsla för snö, De kanske lämpade och Kvinnan och apan.
Efter den kreativa explosionen gick han in i en litterär tystnad som varade i mer än tio år, och odlade då i stället sitt intresse för new age-andlighet och olika former av övernaturliga fenomen. De spåren hade gett små nyansavtryck redan i den tidigare produktionen, men efter att han återvänt till litteraturen har mystiken och det övernaturliga gett själva grunden för hans berättande.
”Förståelse och logik är flaskhalsar, de är förträngningar”, konstaterar centralgestalten Peter i den aktuella romanen. Han har kommit till Lisa Skjaersgaards institut för att söka hjälp för en självmordsbenägen vän, men dras efterhand själv i allt högre grad med i hennes verksamhet.
Det visar sig att han och hon under förskoletiden varit nära vänner, och då utvecklat en förmåga att gå in i närstående människors drömmar – för att från den positionen sedan leda de utvalda mot på förhand bestämda handlingsmönster.
Extrem elitism
Den vuxna Lisa har med teknikens hjälp utvecklat än mer avancerade system för att hitta in i sina klienters medvetanden och styra dem. Inte för att leda dem mot någon sanning, utan för att ge dem historier hon ser som lämpliga för vars och ens behov. Via sina metoder når hon fram till verklighetsförskjutningar som kunde kallas vetenskapliga sensationer, men som också kan ses som skrämmande och farliga.
Utgångspunkten är att det finns en vidgad verklighet, som ett fåtal speciella individer kan hantera. Och utan att ta ställning till vilka Hoegs preferenser kan vara har jag då svårt att värja mig mot den lite unkna lukten av extrem elitism, med Lisa och Peter som ett slags moderna övermänniskor.
Fast för att underlätta processerna behövs ibland också en del hallucinogena kemikalier.
”Ketalar, sa hon. Fram till någon gång på åttiotalet användes det vid anestesi. (---) Det framkallar medvetandeförändringar. När en hallucinogen dos injiceras upplever medvetandet efter en minut att det skjuts ut i rummet från en punkt innanför hjässan.”
Det litterära problemet
Det rent litterära problemet blir i varje fall att Hoeg så starkt fokuserar på själva idén om ett tänjbart verklighetsbegrepp att texten som sådan blir slav under den.
Det här leder i förlängningen till att dialogerna ofta känns som stela teoretiska föreläsningar om olika fenomen (som i citatet ovan), samtidigt som de agerande människorna i många scener tycks fungera som spelbrickor i en klinisk, virtuell värld. Då är det också svårt att på allvar engagera sig i dem, eller känna sig delaktig i deras öden.
Trots att Hoeg levererar flöden av eleganta formuleringar når han mer sällan fram till någon levande kärna; närmast kommer han i de korta, vackra avsnitt där Peter träffar sin ex-hustru och sina barn. De ger andhämtningspauser mellan de spektakulära medvetandeutflykterna.
Och så kan man i korta fragment ana en ambition att lyfta fram det ”Mörkerdanmark” som består av lidande: en vilja att ge röst åt människor som varit utsatta för övergrepp, gång på gång, och åt dem som utfört övergreppen.
Sådana gånger kan man ändå ana en fläkt av liv i texten. Men när det blir dags att knyta ihop de spretiga trådarna leder Hoeg ut sin berättelse mot en avgrund, där varje uttalad tanke slås sönder av den därpå följande – så att till slut bara en stor förvirring återstår.
Den mångsidiga begåvningen Tove Jansson var även en skicklig visdiktare. Emma Klingenbergs viskväll tar fram många aspekter av detta och gräver fram flera okända pärlor, även en färgstark oanständig visa.
KONSERTFÖRESTÄLLNING
Tove – visdiktaren
På estraden: Emma Klingenberg. Musikarrangemang: Ralf Nyqvist. Orkester: Kristian Nyman, Heikki Pohto, Sampo Sundström. Svenska Teaterns Amos-scen 28.2.
Att Tove Jansson var en träffsäker diktare vet var och en som läst hennes rimmade bilderböcker. Lika säkert karakteriserade är hennes sångtexter, varav Muminvisorna är välkända och Höstvisa en äkta klassiker. Skådespelerskan-sångerskan Emma Klingenberg har grävt i Toves visskatt och presenterar sina fynd i en intressant soloföreställning. Genom en rad visor belyste den träffsäkert olika schatteringar av Toves konstnärspersonlighet. En extra röd tråd var funderingarna kring musikens betydelse i Janssons liv, även om den frågan är så omfattande att man inte hinner mer än skrapa på ytan.
Signe ”Ham” Hammarsten-Janssons visa till sin dotter hörde till Klingenbergs stora fynd. I övrigt var kvällens texter signerade Tove Jansson och givetvis var flera tonsatta av Erna Tauro. Det kändes helt rätt att spara på Muminkonfekten denna gång, förutom i en festlig scen där Emma Klingenberg fick spela ut hela sin bredd som skådespelare. Birgitta Ulfssons paradnummer Konstberiderskan tolkade hon också med glans.
Lyckat nyskrivet
De nyskrivna låtarna var relativt få men lyckade, Klingenbergs egen komposition Gånglåt hade gärna fått vara längre, ett av de få exemplen på mer tragisk janssonsk kärleksdiktning. Ralf Nyqvists Porträtt med blomma i en modigt flirtig tolkning blev en av kvällens höjdpunkter. Här kändes texten också sällsynt självbiografisk, bildkonstnären Jansson diktar till sin modell:
Du tyckte jag inte fått likheten
så stor. Jag målar mindre vad jag ser och mer vad jag tror, så där för ros skull.
En av kvällens höjdpunkter fann Klingenberg i en plastficka med rubriken ”Glatt och oanständigt” och hon spelade minsann ut för fullt, samtidigt som den lössläppta visan fick en tragisk underton med tanke på att homosexualitet fortfarande var olagligt då den skrevs. ”Allting är fritt, fritt, fritt” kunde man knappast sjunga 1965.
En helt annorlunda höjdpunkt var I en mörk oändlig skog (text: Carl Rosenius, musik: Oscar Ahnfelt) som återkom i flera sammanhang. Parallellen mellan Hams godnattvisa för lilla Tove och det ensamma skogsvandrande Mumintrollet i Hur gick det sen? är verkligen slående.
Ivrig forskare
Föreställningens tremannaband spelade säkert i eleganta arrangemang av Ralf Nyqvist. Som sångare är Emma Klingenberg bombsäker med stark betoning på texttolkningen. Som forskare ter hon sig ungdomligt ivrig och visst är det smittande, även om det emellanåt blev aningen mycket snack om den egna forskningsprocessen.
Ivriga rop inför fynd kan vem som helst som forskat känna igen sig i, men i och med att föreställningen är aningen texttung så kunde man kanske stryka en aning just här. Beroende på vem som sitter i salongen får man också se upp med en viss ton av inre krets. Premiärpublikens förkunskaper var säkert gedigna men fraser som ”henne känner vi alla” känns alltid riskfyllda.
KLASSISKT
Radions symfoniorkester
Dirigent Johannes Gustavsson, solist Javier Perianes, piano. Strauss, Kilpiö, Brahms. Musikhuset 28.2.
Richard Strauss genombrottsverk, den symfoniska dikten Don Juan (op. 20) inbjöd till en triumferande orkesterfest, vilken Johannes Gustavsson ledde energiskt och temperamentsfullt. Den intensiva stämningen släppte något i verkets långsammare avsnitt – kanske hade något mer organiskt uppbyggda tempoövergångar mellan olika avsnitt avhjälpt detta. Stråksektionerna hamnade på sina ställen balansmässigt i underläge mot soloinsatser från blåset. Av dessa utmärkte sig särskilt hornsolistens fylliga klang.
Feststämning med logiska avbrott
Helt annan styrka nådde stråkarna i uruppförandet av Lauri Kilpiös Keskeytyvä juhla (som översatts till Avbruten fest; mer exakt ”fest under avbrytning”). Inledningen har i sin öppna feststämning förvånansvärda likheter med inledningen i Strauss Don Juan.
Enligt kompositören utgör verket en motsats till flertalet av hans senaste verk genom att i stället för enhetlighet och konstruktion med höjdpunkt på slutet eftersträva ”lätthet, glädje, snabbhet, överraskningar, ytlighet samt mångfald”.
Keskeytyvä juhla kan dock också betraktas som ett prov på hur man bygger egenartade logiska processer av fragmentariskt material. För lyssnaren är processerna enkla att följa vilket gör Keskeytyvä juhla till ett intellektuellt tilltalande och attraktivt verk. De utlovade avbrotten mellan tuttipartiernas extroverta fester bestod bland annat av dova, mullrande klanger. Avbrotten är spännande men utan att ge egentliga chockeffekter och känsla av slutgiltigt avbrott. Kanske det är här som titelns ”fest under avbrytning”, en tanke om en pågående process, kommer till sin rätta.
När det gäller klangbalans och skiftningar i tempo är Keskeytyvä juhla extremt välplanerat. Allt hörs, bland annat vassa slagverksrytmer mot en enhetligt klingande stråkmatta. Där klangen är avsedd att vara dunkel, är den dunkel på ett överskådligt sätt. För detta intryck spelade också orkesterns välinstuderade arbete en roll. Musikerna hade en seriös attityd till sin uppgift och verkade känna sig som hemma med musiken.
Pianistisk, kammarmusikalisk fest
Utmaningen i att framföra Brahms pianokonsert nr 2 i B-dur (op. 83) är att lyckas kombinera det omfattande episka formatet med de lyriska och introverta inslagen. Javier Perianes lyckades med detta. Perianes spelar utan större åthävor och med en okomplicerad attityd till musicerandet, samt med en vacker och ledig teknik.
Första satsen, som gestaltades stramt och seriöst, avslöjade ännu inte alla dimensioner i Perianes klangliga resurser. Några enstaka otydliga och otursamma passager i vänster hand kompenserades av ett vackert klingande diskantregister. I den långsamma tredje satsen visade Johannes Gustavsson sin suveräna förmåga att göra kammarmusik med en orkestersolist. Som lyssnare kunde man nästan ana hur pianot och solister ur orkestern skulle sammanstråla i följande taktdel.
I andra och fjärde satsen var Perianes fullständigt i sitt esse och tog ut svängarna ledigt men med god smak. Den egenliga avslutningen på kvällens fest utgjordes av Perianes extranummer, Chopins postumt utgivna Nocturne i ciss-moll, i vilken Perianes visade mästerliga pianissimonyanser.