Var Tjechov faktiskt antisemit?
Är Tom Sandqvists romanporträtt av Tjechov som antisemit rättvist? Författaren Martti Anhava, ordförande för Ryska litteratursällskapet i Finland och meriterad översättare av Tolstoj, Dostojevskij och inte minst Tjechovs brev till finska, ger en ganska annorlunda bild av Tjechov, hans förhållande till det judiska och till vännen Isaak Levitan.
Anton Tjechov växte upp i Taganrog. Han hade många judiska skolkamrater, bland dem bröderna Volkenstein. Då den ena brodern relegerades från skolan på antisemitiska grunder, ordnade Tjechov en demonstration mot relegeringen. Den upphävdes.
Under studietiden i Moskva var flera av Tjechovs kvinnliga vänner judar. Med Jevdokia Efros var han till och med förlovad.
I sina kåserier hånade han den antisemitiska journalisten, Stanislav Okreits. När fallet Dreyfus blev ett internationellt samtalsämne, tog Tjechov otvetydigt parti för Zola och andra som försvarade Dreyfus. Därmed kom han i gräl med sin viktigaste supporter Alexej Suvorin, förläggare för den antisemitiska tidskriften Novoje vremja. Efter det här publicerade Tjechov inte längre någonting i Novoje vremja.
I Tjechovs noveller och pjäser förekommer judiska bipersoner, som författaren förhåller sig neutralt till. I pjäsen ”Ivanov” är en av huvudpersonerna, Ivanovs lungsjuka hustru Sarra, judisk. Hon beskrivs som ett oskyldigt lidande offer, liksom den sorgsna spelmannen i ”Rothschilds fiol”.
I sina privata brev odlade Tjechov det pejorativa ordet för jude ”zjid” (det neutrala är ”jevrej”). Det här förvånade mig när jag översatte breven. Kanske det ingick i den informella jargongen i hans ungdoms Taganrog. Men i offentliga sammanhang använde han inte ”zjid” om det inte uttryckligen var för att markera att till exempel en person i en pjäs använde ett fult ord, alltså för att skapa en karaktär.
Konstnären Isaak Levitan och Anton Tjechov blev vänner på 1880-talet. Levitan var studiekamrat till Tjechovs bror. Tidvis sattes vänskapen på prov, men inte på grund av att Levitan var jude, utan på grund av kvinnorna. Båda var kvinnokarlar, och ofta uppvaktade de flera kvinnor på en gång. Levitan, med sina vackra mörka ögon och sin spännande loja charm, var ibland mera framgångsrik, vilket förargade hans författarvän.
Lidija Mizinova var förälskad i Tjechov, som inte ville ha henne, men inte heller ville att konkurrenten skulle få henne. ”Lika, ni riskerar att bli fet. Undvik mjölmat och Levitan”, skrev Tjechov till henne.
Levitan hade ett förhållande med den gifta skönsjälen Sofia Kuvshinnikova. Om dem skrev Tjechov novellen ”Hoppetossan”, vars huvudpersoner var lätta att identifiera. För detta ville Levitan utmana Tjechov till duell, och vänskapen avbröts för några år. Sedan försonades de.
När Levitan senare, i samband med ett gräl mellan mor och dotter på en herrgård, först sköt sig en kula för pannan – han fick en skråma i tinningen – och sedan en mås, vem var det då han kallade till undsättning om inte läkaren som skrev pjäser. Vän eller antisemit?
De två vännerna sågs sista gången i januari 1900 hemma hos Tjechov i Jalta. När Tjechov talade om sin längtan efter den nordliga naturen, målade Levitan en tavla med en äng i månsken åt honom.
”Ni önskade att jag skulle skriva några ord om Levitan”, skrev Tjechov efter vännens död i augusti samma år till Sergej Djagilev. ”Men jag vill inte säga några ord, utan många.” Texten som Djagilev bett om blev aldrig skriven, men knappast skulle Tjechov ha ägnat den åt att smäda och förringa Israels stam.
Tjechovs brev i översättning och urval samt med kommentarer av Martti Anhava utkom 1982, 1986 respektive 1990: Kirjeitä 1: Vuosilta 1877–1890: Oppivuodet, läpimurto, Sahalin, Kirjeitä 2: Vuosilta 1891–1898: Melihovon aika och Kirjeitä 3, Vuosilta 1899–1904: Taiteellinen teatteri, avioliitto, Jalta.
Läs också Fredrik Österbloms recension av Tom Sandqvists roman, ”Skev vänskap i pogromernas tid”, i HBL 23.2, och replikväxlingen mellan Sandqvist och Österblom, ”Är det fel av en författare att ta sig friheter?” i HBL 27.2.