Krösa-Majasyndromet föregår coronaviruset

I väntan på att coronaviruset ska orsaka en pandemi går jag omkring och tänker på Krösa-Maja.

Ni vet, gumman i Emil i Lönneberga som inte förmår dölja sin förtjusning då Alfred drabbas av blodförgiftning eller då lilla Ida ”får tyfis”.

Någon kunde säga att hon har ett besynnerligt, rent av sadistiskt, sätt att förhålla sig till andra människors olycka. Men de flesta kan ändå känna igen något av Krösa-Majas fascination för sjukdomar, i oss själva och i andra. Vad beror den på?

Kort och gott handlar det, tror jag, om att en ökad dödsmedvetenhet brukar höja livskänslan. Insikten om livets skörhet kan göra nuet rikare. Inget fyller en med vitalitet och dådkraft som vetskapen om en annalkande lagom farlig katastrof. Det vet också Muminpappan, med sin fetisch för stormar och naturkatastrofer.

Om vi talar sjukdomar så är det heller ingen slump att de tio ungdomarna som njuter av mat, dryck och goda berättelser i Boccaccios klassiker Decamerone flytt undan digerdöden i Florens. Och nog är det samma livskänslas strängar som vibrerar i många då coronaviruset infekterar föreställningsvärlden.

Jag säger inte att det är oklokt att preppa skafferiet med torrskaffning och handdesinfektion. Men jag vill påstå att handlingar av det här slaget också höjer livskänslan, som en bonus.

Om vi i dag sticker en termometer i baken på samtiden kan vi alltså ställa följande diagnos: Nej, mänskligheten i stort lider inte (ännu) av coronaviruset. Däremot har en stor del av befolkningen drabbats av KrösaMajasyndromet. Jag tror minsann att jag själv fått en släng av det.

I lindriga fall är Krösa-Majasyndromet ganska ofarligt för individen, bara man behåller sinnet för proportioner. Det kan rentav bidra till en bättre handhygien.

Mer bekymmersamma är de svårare fallen, i synnerhet om en större grupp drabbas. Det som för individen är en fråga om livskänsla, verkar på en kollektiv nivå lätt handla om att se mening och syfte i skeendena. I kulturhistorien är det faktiskt ganska lätt att se hur kriser inordnats i berättelser, där problematiska föreställningar om rening, utvaldhet och högre ändamål är verksamma komponenter.

I Bibelns berättelse om Noak och arken finner Gud för gott att iscensätta en katastrof som både dränker och tvättar en syndig värld: hämnas och frälser. I propagandan inför många krig – kanske i synnerhet första världskriget – har de kommande blodbaden ofta beskrivits som renande, som något som kan förädla en ung generation. En del ekonomer talar om krig som ”kreativ förstörelse”, att uppbygganden efteråt stimulerar näringslivet.

Också gällande sentida virus har det funnits uppfattningar om att de kan ha en hälsosam inverkan på mänskligheten, även om de är dödliga för enskilda. Aids kallades bögpest på åttiotalet och en del fundamentalister såg sjukdomen som Guds rättmätiga straff och storstädning. Med rasistiska förtecken har hiv, ebola och andra sjukor setts som naturens sätt att ta itu med överbefolkningen i Afrika.

Förstås kan farsoter ur ett strikt ekologiskt perspektiv beskrivas som en del av naturens ordning. Men här krävs vaksamhet. Att tillskriva dem meningsfullhet i en samhällelig bemärkelse är politiskt och etiskt suspekt.

I fallet med corona kan man känna ett sting av oro för att virusets tydliga tendens att främst döda äldre på ett lömskt vis ska kongruera med talet om den skeva försörjningsbalansen och allt färre unga som ska försörja allt fler äldre (underförstått: improduktiva, onyttiga).

Det vore fel att tala om direkt åldersrasism i de lugnande men smått exkluderande myndighetsutsagorna om att ”man inte ska oroa sig då viruset främst drabbar äldre”. Men också ideologiska smittor kan grassera vid katastrofer. Därför gäller det att vara vaksam på Krösa-Majasyndromet. Vi kan le åt torpargumman, vars förhöjda livskänsla vänds i besvikelse då lilla Ida inte visar sig ha riktig tyfus. Men som historien visar är det bara alltför lätt att tappa den enskilda människan ur perspektivet.

”Mänskligheten i stort lider inte (ännu) av coronaviruset. Däremot har en stor del av befolkningen drabbats av Krösa-Majasyndromet.”