Ensam på ön
Sakta, sakta rör den sig mot land – men först om 400 år är den framme. Ön Trischen i Vadehavet i Nordsjön är sand, fåglar, natur. Och en människa – fågelvårdaren Anne de Valmont.
Anne de Walmont har vant sig vid livet på ön Trischen i Nordsjön. Det är ensamt, men dagarna och hennes liv fylls av fåglar. Hon räknar dem – också de döda hon hittar – hon granskar hur de beter sig, hon fyller nogsamt i sin loggbok. Hon är den enda människan som tillåts vara på ön under sju månader, från mars till oktober.
DET äR DEN FöRSTA HöSTDAGEN och den första havsörnen visar sig.
– Hela ön var i uppror, även om rovfågeln inte var i jaktstämning utan bara flög över ön, berättar Anne de Walmont.
Fågelvårdaren har börjat sin dag strax före soluppgången. Med en kanna kaffe sitter hon varmt inlindad på stugans uteplats och observerar morgonfågelsträcket, medan färgerna på himlen långsamt övergår från lila till djupgula toner. Varje fågel hon kan se genom kikaren eller vars ljud hon hör antecknas.
Allt noteras: art, flockstorlek, flyghöjd och riktning. Det är september. Ängspiplärka, bläsand, enkelbeckasin, alla passerar nu på väg till sina vinterkvarter i söder. Anne de Walmont njuter av denna morgonritual på terrassen på sitt trähus på pålar, även om morgnarna börjar bli kallare och säsongen som fågelvårdare lider mot sitt slut. Från mars till oktober har den lilla ön i nationalparken Schleswig-Holsteinisches Wattenmeer
i norra Tyskland en enda invånare. Varje år skickar den tyska naturskyddsföreningen NABU i delstaten Schleswig-Holstein en ornitolog till Trischen. Den här gången var det Annes tur. Uppgiften är att observera fåglar och registrera deras förekomst, notera häckningsframgång, hjälpa till att ringmärka unga fåglar, samla väderdata och kartlägga ön vars form och position ständigt förändras av tidvattnet och vinden.
Trischen ligger i skyddszon 1 i nationalparken Schleswig-Holsteinisches Wattenmeer i Vadehavet i Nordsjön och är en av världens få platser där naturen tillåts vara sig själv.
Axel Rohwedder åker ut till ön med mat, dricksvatten och post en gång i veckan med sin båt Luise. Från den lilla byn Friedrichskoog lägger han ut vid högvatten och styr långsamt genom den smala farleden i Vadehavet. När han lagt till på Trischen syns Anne de Walmont som en liten punkt i fjärran. Längs sanden kommer fågelskådaren gående, kikaren alltid runt halsen, med sin dragvagn för att byta ut sina tomma dricksvattenbehållare mot en ny veckoranson. När Anne de Walmont vadar genom det knädjupa vattnet för att nå båten, har havet varit på återtåg i två timmar och det är inte lång tid kvar tills Luise ligger helt på det torra.
blir det uppståndelse. Axel Rohwedder, som själv har blivit lite av en ornitolog genom sina veckovisa åkturer till fågelön, visar att en mer sällsynt fågel har tagit plats på relingen.
– En svarthätta. Inte sällsynt, men inte heller en ständig gäst, säger Anne de Walmont.
Senare antecknar hon svarthättan som en slumpmässig observation i sin bok, liksom gluttsnäppa, stenfalk, brun kärrhök och morkulla för den här höstmorgonen.
är tiden för de stora fågelsvärmarna på Trischen, när många fågelarter samlas för att bege sig till varmare klimat där de övervintrar. Även storleken på en fågelflock måste registreras. Anne de Walmont uppskattar på sin väg tillbaka från båten strandskatornas flock till 8 000 individer, vilket gör den till den största på ön.
går hon i sanden, drar den fullastade handvagnen bakom sig, blicken alltid framåt. Vid varje steg krossas musselskal under hennes fötter och skapar ett dämpat ljud som blandas med surret från avlägsna fartygsmotorer, arbetsbullret från den närliggande oljeriggen och olika fågelläten.
När hon når dynen, lastar hon av vagnen och bär paketen och dunkarna en efter en uppför den lilla sandkullen för att lasta på allt igen väl uppe och sedan dra allt den sista biten till hyddan.
Livet på ön är enkelt men idylliskt och i nära samspel med naturen. Efter en stormflod når vattnet ibland över trähusets nedersta trapp
Jag har aldrig känt mig ensam här. Man lär sig att klara sig med bara det nödvändigaste och uppskatta de små sakerna.
Anne de Walmont
steg, när det stormar skakar huset i vinden och på våren är det ofta dimmigt i flera dagar. Sådana dagar sitter Anne de Walmont vid sitt fönster, stugan är höljd i kaffelukt, tittar på busken utanför huset och skriver ned alla fåglar som slår sig ner på öns enda och av människan planterade buske.
UNDER HäCKNINGSTIDEN är tillvaron en helt annan på ön. I saltängarna som omger fågelvaktens stuga ruvar rödbena och ängspiplärka. Anne de Walmont känner sig som en inkräktare när hon lämnar sitt tillhåll och två gånger under häckningstiden går genom saltängarna för att kartlägga fågelarter och häckande par. Varje säsong infinner sig ungefär 25 olika arter på Trischen för att ruva. Vissa är mer framgångsrika, andra mindre när deras ägg spolas bort i översvämningar.
äVEN OM tecken på civilisationen alltid syns vid horisonten är livet på ön präglat av enkelhet.
Stugan värms med samlad drivved i den lilla ugnen, och det finns varken rinnande vatten eller dusch. Anne de Walmont kallar kärleksfullt havet för sitt badkar och hon njuter av de dagliga strövtågen över ön.
– Man blir lite beroende av att se vad havet har spolat upp på stranden. Det ser annorlunda ut varje dag, man hittar alltid nya saker, tyvärr också mycket skräp, säger ornitologen.
På världsstäddagen samlade hon flera hundra kilo sopor från stranden på en enda dag. Havet bjöd på en sorglig blandning av civilisationens tecken: bildäck, byggmaterial, korgar och lådor, hundleksaker, plastflaskor, hinkar, skor och kylskåp ...
Döda fåglar spolas också upp på stranden och behöver registreras.
Hon upptäcker en död ejder, ställer tubkikaren åt sidan och noterar ”ejder, vuxen, död sedan länge, halvskelett”.
I somras hittade hon till och med en död lunnefågel på stranden, den första någonsin.
Men hellre pratar hon om levande fåglar och om att hon nyligen såg den första tärnmåsen på Trischen sedan 1985. En ovanlighet, eftersom denna måsart annars enbart förekommer i Nordamerikas högarktiska regioner och i Sibirien. Förmodligen drev stormen ungfågeln hit på dess väg söderut in i Tyska bukten. Efter en kort paus fortsatte den sin väg.
INGEN DAG är den andra lik på den lilla ön i Nordsjön.
– Jag har aldrig känt mig ensam här. Man lär sig att klara sig med bara det nödvändigaste och uppskatta de små sakerna. Den veckovisa leveransen av post och livsmedel har blivit en höjdpunkt i tillvaron, berättar Anne. Livet i staden saknar hon inte alls. – Det enda jag verkligen saknade i somras var ett riktigt gott iskaffe.
När Anne de Walmont återvänt till fastlandet överlåter hon ön åt sig själv. Ensam ligger den där – en liten höjd i horisonten.