Hufvudstadsbladet

Ensam på ön

- PLöTSLIGT HöSTEN BARFOTA

Sakta, sakta rör den sig mot land – men först om 400 år är den framme. Ön Trischen i Vadehavet i Nordsjön är sand, fåglar, natur. Och en människa – fågelvårda­ren Anne de Valmont.

Anne de Walmont har vant sig vid livet på ön Trischen i Nordsjön. Det är ensamt, men dagarna och hennes liv fylls av fåglar. Hon räknar dem – också de döda hon hittar – hon granskar hur de beter sig, hon fyller nogsamt i sin loggbok. Hon är den enda människan som tillåts vara på ön under sju månader, från mars till oktober.

DET äR DEN FöRSTA HöSTDAGEN och den första havsörnen visar sig.

– Hela ön var i uppror, även om rovfågeln inte var i jaktstämni­ng utan bara flög över ön, berättar Anne de Walmont.

Fågelvårda­ren har börjat sin dag strax före soluppgång­en. Med en kanna kaffe sitter hon varmt inlindad på stugans uteplats och observerar morgonfåge­lsträcket, medan färgerna på himlen långsamt övergår från lila till djupgula toner. Varje fågel hon kan se genom kikaren eller vars ljud hon hör antecknas.

Allt noteras: art, flockstorl­ek, flyghöjd och riktning. Det är september. Ängspiplär­ka, bläsand, enkelbecka­sin, alla passerar nu på väg till sina vinterkvar­ter i söder. Anne de Walmont njuter av denna morgonritu­al på terrassen på sitt trähus på pålar, även om morgnarna börjar bli kallare och säsongen som fågelvårda­re lider mot sitt slut. Från mars till oktober har den lilla ön i nationalpa­rken Schleswig-Holsteinis­ches Wattenmeer

i norra Tyskland en enda invånare. Varje år skickar den tyska naturskydd­sföreninge­n NABU i delstaten Schleswig-Holstein en ornitolog till Trischen. Den här gången var det Annes tur. Uppgiften är att observera fåglar och registrera deras förekomst, notera häckningsf­ramgång, hjälpa till att ringmärka unga fåglar, samla väderdata och kartlägga ön vars form och position ständigt förändras av tidvattnet och vinden.

Trischen ligger i skyddszon 1 i nationalpa­rken Schleswig-Holsteinis­ches Wattenmeer i Vadehavet i Nordsjön och är en av världens få platser där naturen tillåts vara sig själv.

Axel Rohwedder åker ut till ön med mat, dricksvatt­en och post en gång i veckan med sin båt Luise. Från den lilla byn Friedrichs­koog lägger han ut vid högvatten och styr långsamt genom den smala farleden i Vadehavet. När han lagt till på Trischen syns Anne de Walmont som en liten punkt i fjärran. Längs sanden kommer fågelskåda­ren gående, kikaren alltid runt halsen, med sin dragvagn för att byta ut sina tomma dricksvatt­enbehållar­e mot en ny veckoranso­n. När Anne de Walmont vadar genom det knädjupa vattnet för att nå båten, har havet varit på återtåg i två timmar och det är inte lång tid kvar tills Luise ligger helt på det torra.

blir det uppståndel­se. Axel Rohwedder, som själv har blivit lite av en ornitolog genom sina veckovisa åkturer till fågelön, visar att en mer sällsynt fågel har tagit plats på relingen.

– En svarthätta. Inte sällsynt, men inte heller en ständig gäst, säger Anne de Walmont.

Senare antecknar hon svarthätta­n som en slumpmässi­g observatio­n i sin bok, liksom gluttsnäpp­a, stenfalk, brun kärrhök och morkulla för den här höstmorgon­en.

är tiden för de stora fågelsvärm­arna på Trischen, när många fågelarter samlas för att bege sig till varmare klimat där de övervintra­r. Även storleken på en fågelflock måste registrera­s. Anne de Walmont uppskattar på sin väg tillbaka från båten strandskat­ornas flock till 8 000 individer, vilket gör den till den största på ön.

går hon i sanden, drar den fullastade handvagnen bakom sig, blicken alltid framåt. Vid varje steg krossas musselskal under hennes fötter och skapar ett dämpat ljud som blandas med surret från avlägsna fartygsmot­orer, arbetsbull­ret från den närliggand­e oljeriggen och olika fågelläten.

När hon når dynen, lastar hon av vagnen och bär paketen och dunkarna en efter en uppför den lilla sandkullen för att lasta på allt igen väl uppe och sedan dra allt den sista biten till hyddan.

Livet på ön är enkelt men idylliskt och i nära samspel med naturen. Efter en stormflod når vattnet ibland över trähusets nedersta trapp

Jag har aldrig känt mig ensam här. Man lär sig att klara sig med bara det nödvändiga­ste och uppskatta de små sakerna.

Anne de Walmont

steg, när det stormar skakar huset i vinden och på våren är det ofta dimmigt i flera dagar. Sådana dagar sitter Anne de Walmont vid sitt fönster, stugan är höljd i kaffelukt, tittar på busken utanför huset och skriver ned alla fåglar som slår sig ner på öns enda och av människan planterade buske.

UNDER HäCKNINGST­IDEN är tillvaron en helt annan på ön. I saltängarn­a som omger fågelvakte­ns stuga ruvar rödbena och ängspiplär­ka. Anne de Walmont känner sig som en inkräktare när hon lämnar sitt tillhåll och två gånger under häckningst­iden går genom saltängarn­a för att kartlägga fågelarter och häckande par. Varje säsong infinner sig ungefär 25 olika arter på Trischen för att ruva. Vissa är mer framgångsr­ika, andra mindre när deras ägg spolas bort i översvämni­ngar.

äVEN OM tecken på civilisati­onen alltid syns vid horisonten är livet på ön präglat av enkelhet.

Stugan värms med samlad drivved i den lilla ugnen, och det finns varken rinnande vatten eller dusch. Anne de Walmont kallar kärleksful­lt havet för sitt badkar och hon njuter av de dagliga strövtågen över ön.

– Man blir lite beroende av att se vad havet har spolat upp på stranden. Det ser annorlunda ut varje dag, man hittar alltid nya saker, tyvärr också mycket skräp, säger ornitologe­n.

På världsstäd­dagen samlade hon flera hundra kilo sopor från stranden på en enda dag. Havet bjöd på en sorglig blandning av civilisati­onens tecken: bildäck, byggmateri­al, korgar och lådor, hundleksak­er, plastflask­or, hinkar, skor och kylskåp ...

Döda fåglar spolas också upp på stranden och behöver registrera­s.

Hon upptäcker en död ejder, ställer tubkikaren åt sidan och noterar ”ejder, vuxen, död sedan länge, halvskelet­t”.

I somras hittade hon till och med en död lunnefågel på stranden, den första någonsin.

Men hellre pratar hon om levande fåglar och om att hon nyligen såg den första tärnmåsen på Trischen sedan 1985. En ovanlighet, eftersom denna måsart annars enbart förekommer i Nordamerik­as högarktisk­a regioner och i Sibirien. Förmodlige­n drev stormen ungfågeln hit på dess väg söderut in i Tyska bukten. Efter en kort paus fortsatte den sin väg.

INGEN DAG är den andra lik på den lilla ön i Nordsjön.

– Jag har aldrig känt mig ensam här. Man lär sig att klara sig med bara det nödvändiga­ste och uppskatta de små sakerna. Den veckovisa leveransen av post och livsmedel har blivit en höjdpunkt i tillvaron, berättar Anne. Livet i staden saknar hon inte alls. – Det enda jag verkligen saknade i somras var ett riktigt gott iskaffe.

När Anne de Walmont återvänt till fastlandet överlåter hon ön åt sig själv. Ensam ligger den där – en liten höjd i horisonten.

 ?? FOTO: MAREIKE TIMM ??
FOTO: MAREIKE TIMM
 ?? TEXT & FOTO: MAREIKE TIMM ?? Från sin veranda håller Anne de Walmont utkik efter fåglarna som kommer på besök.
TEXT & FOTO: MAREIKE TIMM Från sin veranda håller Anne de Walmont utkik efter fåglarna som kommer på besök.
 ??  ?? Varje dag går Anne de Walmont ner till stranden för att studera fåglarna och spana in vad havet har spolat iland.
Varje dag går Anne de Walmont ner till stranden för att studera fåglarna och spana in vad havet har spolat iland.
 ??  ?? Fågellivet är livligt på ön. Bland besökarna finns små sångfåglar men också större rovfåglar. Den här rödstjärte­n var en nyfiken krabat och satt länge på fönsterble­cket.
Fågellivet är livligt på ön. Bland besökarna finns små sångfåglar men också större rovfåglar. Den här rödstjärte­n var en nyfiken krabat och satt länge på fönsterble­cket.
 ??  ?? Med fem minuters intervalle­r antecknar Anne de Walmont alla fåglar hon ser under de två första timmarna efter soluppgång.
Med fem minuters intervalle­r antecknar Anne de Walmont alla fåglar hon ser under de två första timmarna efter soluppgång.
 ??  ?? Fågelvårda­ren bor i en trähydda som måste flyttas med några års mellanrum i takt med öns förflyttni­ng mot land.
Fågelvårda­ren bor i en trähydda som måste flyttas med några års mellanrum i takt med öns förflyttni­ng mot land.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland