”När allt blev underhållning drevs medborgarna upp på läktarna”

Efter drygt ett halvsekel med pannan i veck kring samhällsfrågor upplever jag samtiden som en kvicksand utan räddande händer. Jag har antagligen många kolleger i denna pessimism.

Men har jag fallit i just den grop som är avsedd för oss? Där man uttryckligen betonar känslan.

I senaste nummer av magasinet Axess (1/2020) levererar Jonathan Rauch, amerikansk författare och journalist, något av en ögonöppnare.

I starkt koncentrat resonerar han så här: ● Polariseringen i USA beror i mindre grad på ideologiska förändringar, i högre grad på förändrade känslor bland medborgarna.

● Man är programmerad att organisera sig i grupper. Tribalism, stamtänk, skapar fientlighet mot andra. Det övergår i rädsla för de andra, som upplevs som ett hot mot vårt välbefinnande.

● Man utvecklar en negativ partitrohet, det vill säga man avskyr det andra partiet mer än man uppskattar det egna.

● Eftersom man är skapt att leva i små, homogena grupper där förändringar har varit långsamma pressar dagens snabba förändringar en att bygga en tribal kokong. Man går in i en emotionell livräddning.

● Partiväsendet sviker. Gårdagens grindvakter hindrar inte längre sociopater att nå kandidatur och makt.

Så långt Rauch.

Man kan dra vaga paralleller till fotbollen. Att höra till – vara ett fan – är själva kvaliteten, inte spelet i sig.

Man får politisk energi av att vara emot medan substansfrågorna i politiken reduceras till tråkighet och kan försummas.

Jämför med hur Helsingin Sanomat i en ledare nyligen (25.2.2020) slog fast att försommarens partikongresser kommer att vara tråkiga eftersom inga partiordförande utmanas. Ack, HS.

Tideräkningen för det nya börjar inte med valet av Donald Trump 2016.

Korrektare är att ana sig till en embryonal början någon gång när 1970-talet övergick i 1980-tal och medvetandeindustrin exploderade – och därmed den manipulativa potentialen.

När allt blev underhållning drevs medborgarna upp på läktarna.

Tråkighet som dygd, principiella resonemang, det goda samtalet, det kollektiva sökandet efter samsyn som utvecklar samhällen på ett enande sätt – allt sprangs omkull av den framrusande dollarindustri som med 1990-talet kunde lägga in det avgörande rycket via uppkomsten av www-världen.

Det skapade inte en ny yrkesgrupp – manipulatörer är historien full av. Men de har fått gigantiska potentialer.

Herrar som Steve Bannon (den tidigare strategen bakom Trump) och Dominic Cummings (Boris Johnsons dito) besjälas inte av ideal. De får sin njutning av demonterandet, avvecklandet. Polariseringen är produkten.

Donald Trumps enstavighet – upprepandets magi – är en personlig kvalitet som har framgång i den nya miljön.

För trettio år sedan hade partierna haft spärrar. En Trumpsk kandidatur hade varit en omöjlighet. Men, som sagt, han har inte skapat den nya normen. Han är en produkt av den.

Det går att förstå hur politiken – att driva det gemensamma – har övergått i sin motsats.

Men förståelsen inkluderar ingen utväg. I den mån den finns ligger den längre fram i tiden. Jonathan Rauch är optimist: Har vi skapat dagens malströmmar kan vi ta oss ur dem.

Rauch förlitar sig på institutionerna, i vars dna det ingår att individer som befolkar dem är tvungna att rådgöra med andra innan man fattar beslut.

Indirekt pekar dock Rauch samtidigt på ett dilemma: Varför har vi inte lyckats sälja institutionernas innersta själ till tvivlande väljare?

Svar: Underhållningen går alltid före det ”tråkiga” och när till och med landets ledande tidning hemfaller åt intellektuell lättja – snällt uttryckt – är det svårt att få syn på institutionernas segertåg. Två illustrationer: När Trump sannolikt snart belönar – benådar – den dömde Roger Stone för att denne bidrog till att sopa igen ryska spår i Trumps vandring mot Vita huset missbrukar han institutionella regelverk maximalt – långt förbi anständighetens normala gränser.

När Sannfinländarnas partiordförande Jussi Halla-aho i förväg meddelade att partiet i riksdagen kommer att blockera ett eventuellt åtal mot en av partiets riksdagsledamöter insåg han aldrig att institutionernas regelverk – snitslad bana till maximalt öppna resonemang – finns till för att trygga legitimiteten i beslutsfattandet.

Eller egentligen: Halla-aho inser det, men bedömer att belöningen är större om han håller sig till tribalismens grundmönster: vi mot dem. Ytterligare en parallell: Vladimir Putin tvingas göra konstitutionella rockader för att makten i Ryssland inte ska rinna ut i ett uppskakande vakuum.

Finland byter president med maximalt bibehållande av de konstitutionella ramarna.

Blotta tanken att vi skulle skänka ex-presidenter evig immunitet är oss väsensfrämmande.

För Putin är det ett sätt att trygga de miljarder han har tappat ur det ryska ”samhället”.

Länder som aldrig haft institutionella eller konstitutionella ambitioner har inget att slå vakt om.

Trump, Johnson med flera ställer sig ovanom institutionerna för att de är produkter av det ”för-attjag-är-värd-det”-tänk som hörde till Facebooks första år.

I tribalismens kokonger får reflektionen inget syre.

Institutionerna och deras ramberättelse – konstitutionerna – bebor helt andra rum än hänsynslösa – och framgångsrika – politiker.

Vi ser just nu ingen ände på denna destruktiva väg.

Men vi kan hoppas att det lika långsamt som motsatsen växte fram inträder ett skede där folkrörelser och ideella organisationer får folk att inse att det går att samtala, kompromissa och respektera varandra.

Under väntetiden måste vi slå vakt om institutionerna och deras regelverk.

De är stommen i rättsstaten – som förvisso är en princip, men mera dock en försäkring mot godtycke, den man saknar först när man inser att den inte längre finns.