Inte konstigt att unga vuxna inte ynglar av sig

Samhället verkar oroa sig djupt över att unga vuxna inte alstrar tillräckligt med avkommor. Har det slagit någon att vi kanske har annat att tänka på?

JENNIFER SNåRBACKA

Demografer, forskare och politiker över hela världen förundras över vad det är som gör att unga vuxna inte får barn. För även om Norge, Finland och Island nu har rekordlåga födelsetal så gäller samma trend i hela världen.

Vem är då värst i klassen? Finländarna, med i medeltal 1,35 barn per kvinna. Var är felet, undrar många? Vi som har det så jämställt. God förlossningsvård. Och aldrig har kvinnor haft det bättre i arbetslivet. Men det räcker inte med att anklaga unga vuxna och säga att vi är bortskämda. Vi måste höja blicken.

Det här var också temat på tjänstemannacentralen STTK:s seminarium förra veckan. De frågade finländarna varför det är så här och enkätresultatet står tydligt: unga vuxna, i synnerhet kvinnor, skjuter på barnskaffandet främst av ekonomiska skäl. Men också på grund av osäkerhet i arbetslivet. En stor del uppger att det helt enkelt inte känns som ens grej, eller att man inte vill bidra till befolkningstillväxten.

Här finns en aspekt som är särskilt intressant: 90-talisterna har växt upp under den ekonomiska depressionen. De har också upplevt den efterföljande finanskrisen på 2000-talet.

De har sett när mamma och pappa vänder på slantarna. Och de vill inte att deras egna barn ska behöva uppleva det. Många finländare drabbades hårt av 90-talets depression. Enligt ungdomsforskaren Matilda Wrede-Jäntti var det inte bara avsaknaden eller bristen på ekonomiska medel som var svårt. Det var också skamfyllt att vara utan pengar. Något som skulle döljas.

Inte för att barn nödvändigtvis bryr sig särskilt mycket om att vara utan lördagsgodiset eller drömjulklappen. För ”Vad är det effektiva i att skaffa barn? Där handlar det ju mera om långtidstänk, utveckling och små steg framåt. Föräldraskap har aldrig känts som ett större projekt. ” barn betyder materiella ting mindre än trygghet därhemma. Men för föräldrarna hör den ekonomiska situationen och trygghet tätt ihop. Och barnen påverkas av föräldrarnas skam.

Samtidigt lever vi i ett effektivitetssamhälle. Vi har byggt upp en värld som går ut på prestation och produktivitet. Vad är det effektiva i att skaffa barn? Där handlar det ju mera om långtidstänk, utveckling och små steg framåt. Föräldraskap har aldrig känts som ett större projekt.

Här någonstans ligger orsaken till att många unga inte skaffar barn. Eller skjuter på det.

För först ska vi studera i 15 år eller mer för att få våra papper och kunna jobba med det vi vill, och sedan kanske börja dra i gång någon slags karriär. När vi har uppnått det här vill vi kanske göra något roligt med pengarna vi tjänat: åka på resor, dreja krukor på Arbiskurs och äta på trendiga restauranger. Innan vi börjar producera avkommor.

Vi startar inte något babysparkonto, vi startar ett bostadssparkonto. Och det är i sig en fin sak att vi har möjligheten att planera våra liv och förverkliga oss själva i dag. Även om det ställer till med problem för befolkningspyramiden.

Som en TT-artikel poängterade häromveckan: kvinnors fruktsamhet är på topp vid 20–25-årsåldern. Just då kvinnorna har som mest på gång.

Vill samhället göra något åt saken? Ett första steg vore kanske sex timmars arbetsdag. Eller fyra dagars arbetsveckor. Kanske behöver vi inte jobba fem dagar i veckan, åtta timmar varje dag.

Som det är i nuläget så hinner de flesta unga vuxna inte ens fundera över familjebildning. Och när man väl har tid så är det kanske för sent.

Samtidigt är det lite som då folk förfärades över att unga vuxna inte gifter sig längre. Vissa vill bara inte. Och det här måste gå att respektera. Ingen hänger sig åt barnfödartalko för att Antti Rinne kräver det. Och skuldbeläggande gör aldrig något gott. Inte minst för att den framtidstro som blivit vår är krass.

Den globala uppvärmningen och en osäker arbetsmarknad är inga nativitetshöjare.