Änkling motar sorg med polisjobb
Med tanke på att Wisting är en av de största norska dramaproduktionerna någonsin är resultatet förvånansvärt tryggt och konventionellt. Blir världen aldrig mätt på konceptet melankolisk medelålders man utreder mord?
KRIMINALSERIE
Wisting
10 delar, recensionen baserar sig på 5. Yle Arenan och Fem måndagar från 2.3 kl. 22.00, även på Viaplay. Skapad av Trygve Allister Diesen och Katarina Launingfter efter Jørn Lier Horsts deckare. I rollerna: Sven Nordin, CarrieAnne Moss, Mads Ousdal, Richie Campbell, Thea Green Lundberg.
William Wisting heter den norska polisen och författaren Jørn Lier Horsts deckarhjälte, en lite typisk medelålders chefsutredare i småstaden Larvik, en änkling med två vuxna barn som är lite för hängiven sitt jobb.
Nu är det dags för denna hjälte att även bockas av i tv-serieversion, och de två böcker som är filmatiserade i de tio avsnitten är Grottmannen och Jakthundarna, den senare belönad med det nordiska deckarpriset Glasnyckeln 2013.
Två döda hittas
De fem första avsnitten ägnar sig åt Grottmannen, en historia som kretsar kring två dödsfall. I snön ute i terrängen hittas någon som legat död länge. Därtill hittas Wistings (Sven Nordin) granne död där han suttit hemma i tv-fåtöljen i månader, en påminnelse om ensamhet och utanförskap speciellt i juletider. Wistings dotter Line (Thea Green Lundberg) som är journalist vill skriva en featuretext om grannen, och börjar söka upp de få som kände honom. Snart är man en amerikansk seriemördare på spåren, varvid två FBIagenter, (Carrie-Anne Moss och
Richie Campbell), anländer för att under största hemlighetsmakeri bistå i utredningen. Det gäller att inte avslöja något för pressen för att inte sabba utredningen.
Wisting försummar sina vuxna barn till förmån för utredningen, ett sätt att hantera sorgen efter frun, förstår man, en sorg som även tynger de vuxna barnen. Därtill handlar det om friktionen med dottern som är journalist. Där krockar fars och dotters intressen – det polisen önskar hemlighålla vill journalisten gräva fram. För att inte tala om kulturkrocken mellan de tillresta amerikanska poliserna och de norska – exempelvis reglerna för norska polisens användning av vapen förvånar amerikanerna. Särskilt skär det sig med den norska kollegan Nils Hammer
(Mads Ousdal) som inte precis är något under av diplomat och vars privata bestyr det gissningsvis finns skäl att återkomma till senare i serien.
Konventionell storsatsning
Det här är vardagligt kriminallunk i snörik nordic noir-anda fram till femte avsnittets upplösning som jobbar upp sig till en hyfsat spännande actionfinal. Med en sensmoral om vikten att prioriterar sina närmaste.
Det här är en av de största norska dramaproduktionerna någonsin, och för att vara det bjuds det inte på något nytt. Det är samma upplägg som det brukar vara i kriminalserier, stabilt till kvaliteten i och för sig, men på inget sätt märkvärdigt. Blir världen aldrig mätt på konceptet melankolisk medelålders man utreder mord?
■