Näsblod och pastell i ny Emma
Berättandet är överdrivet och estetiken iögonfallande i rockfotografen Autumn de Wildes filmatisering av Jane Austens Emma. Resultatet är en intressant lek med det traditionella och det moderna där kroppsvätskorna sipprar in i kostymdramat.
Regi: Autumn de Wilde. Manus: Eleanor Catton, baserat på Jane Austens roman. Foto: Christopher Blauvelt. I rollerna: Anya Taylor-Joy, Johnny Flynn, Mia Goth, Josh O’Connor, Callum Turner, Bill Nighy.
Emma Woodhouse är en av Jane Austens mest krävande hjältinnor, hon är nämligen inte entydigt sympatisk. Intelligent ja, men också bortskämd, självisk, snobbig. Utmaningen är att bry sig om henne, fastän hon ständigt prövar ens tålamod. Austen var medveten om detta och kallade Emma för en hjältinna ingen annan än hon själv kommer att tycka om.
Austens klassiker har filmatiserats många gånger, mest fulländat i Amy Heckerlings tonårskomedi Clueless (1995), där Austens karaktärer förvandlades till rikemansungar i Beverly Hills. Rockfotografen Autumn de Wildes nya filmatisering är en mer klassisk adaptation, men med en modern touch som skvallrar om arvet efter Clueless.
Emma (Anya Taylor-Joy) lever ett skyddat liv i Highbury, en plats där hon och hennes hypokondriske far (Bill Nighy) åtnjuter särställning på grund av sin klasstillhörighet. Emma roar sig med att försöka para ihop människor i sin närhet. När den föräldralösa och naiva Harriet Smith (Mia Goth) kommer till Highbury ser Emma sin chans att para ihop henne med prästen Mr Elton (Josh O’Connor), trots att Harriet redan fattat tycke för Mr Martin (Connor Swindells), en bonde som Emma anser alltför lågt stående för sin nya vän. de Wildes Emma spelas inledningsvis som fars, berättandet är överdrivet och estetiken iögonfallande. Inte så konstigt med tanke på de Wildes bakgrund – hennes förkärlek för pastell syns till exempel i samarbeten med artister som Beck, Childish Gambino och The White Stripes. Och pastell finns det gott om här: kläderna, kakorna, möblerna, tapeterna. Tankarna går flyktigt till Sofia Coppolas Marie Antoinette men distraheras av internatskoleelevernas röda kappor som mer verkar inspirerade av The Handmaid’s Tale.
Det känns som att de Wilde medvetet försöker chocka oss ur förväntningen om ett tillrättalagt kostymdrama. Det här är definitivt inte Douglas McGraths Emma (1996) med Gwyneth Paltrow i titelrollen. I stället får vi en intressant lek med det traditionella och det moderna; de vackra salongerna kontrasteras mot ett spädbarn som kräks, och de böljande engelska kullarna blir skådeplats för ett plötsligt näsblod. Dessa kroppsvätskor ter sig både uppfriskande och alldeles vulgära, för de är nästintill obefintliga i kostymdramats strama utformning. I dylika berättelser brukar folk på sin höjd svimma och så halas luktsaltet fram.
Kuliss och karaktärer
Det visuella har en viss tendens att överskugga världsbygget, Highbury är och förblir en kuliss och invånarna är och förblir karaktärer. Anya Taylor-Joy lyckas fånga Emmas bortskämda tonårsfasoner väl, men ger överlag ett något blankt intryck. Mest levande är musikern Johnny Flynn som Mr Knightley, men så är han också den mest sympatiska och stabila av dem alla.
Ju längre denna sedekomedi håller på desto mer fäste hittar den dock, och allt det överdådiga och överdrivna faller på plats. Farsen ger vika för mer substantiell satir och Emma lär sig sin läxa, som hon alltid gör, vare sig det är som privilegierad tonåring i 1990-talets Beverly Hills eller i 1800-talets England.