Den politiska kartan kan ritas om 2020

Man behöver ingen siarförmåga längre för att spå om märkbara förskjutningar i de politiska styrkeförhållandena i vårt land. Uppluckringen av väljarlojaliteter är ett faktum när minst två traditionstyngda partier kämpar i motvind. Är detta något övergående eller bestående, frågar sig minister Pär Stenbäck.

Det vi med säkerhet vet är att partifältets splittring och omdaning är ett alleuropeiskt fenomen. Det anses bero på att misstron mot de etablerade folkpartierna ökat på grund av deras antagna eller uppenbara oförmåga att möta de utmaningar som ekonomin, globaliseringen, invandringen och it-revolutionen medfört. I kölvattnet har populistiska och högerextrema partier snabbt skördat framgångar.

År 2020 kan bli avgörande för hur den politiska kartan hos oss kommer att se ut under årtiondet. Två faktorer förefaller vara avgörande: dels center-vänsterregeringens livskraft, dels de två högerpartiernas möjliga samverkan i nästa regering.

Opinionsbildningen inom Samlingspartiet är av central betydelse. Det har alltid funnits minst tre fraktioner inom partiet. En bred och dominerande mittengrupp som partiledaren Petteri Orpo företräder, en liberal falang med en del yngre politiker samt en mera hårdför högergrupp, också den med rätt ungdomliga politiker. Även om Orpo inte utmanas av den sistnämnda gruppen i år, tycks den vara på frammarsch.

Oppositionssitsen kommer, långsamt men säkert, att arbeta för denna fraktion när den förespråkar ett närmande till Sannfinländarna, syftande till regeringssamarbete. Om dagens regering håller hela perioden, kommer partifältet att kräva en nyorientering som redan nu tycks ha stöd bland partiets väljare. Orpo och mittfältet kan stå emot en tid, men nöts ned om väntan på en ny regering blir lång.

Hur klokt vore det för Samlingspartiet att liera sig med Sannfinländarna för att säkra en majoritet tillsammans med dem (och KD)? Även om man blundar för det ideologiska dilemmat, skulle det sannolikt visa sig vara ett grovt politiskt misstag. Saska Saarikoski har (HS 9.2) träffat huvudet på spiken: Sannfinländarna kan också läsa och räkna. Jussi Halla-aho är inte en foglig Timo Soini, han skulle ställa helt andra villkor och han skulle aldrig ta fullt ansvar för den kompromisspolitik en högerregering måste företräda.

Halla-aho har i klartext sagt just detta. Under hans ledning kommer partiet inte att kompromissa, anpassa sig och låna sitt stöd till Samlingspartiet. Han vill ha något mera, en samhällsomdaning i etnonationalistisk anda. I en samregering med högern skulle han knappast hålla sig till normala spelregler och vid lämpligt tillfälle, i god tid före nästa val, lämna partnern att bära ansvaret.

Sannfinländarnas politiker behöver minst fem år för att (om möjligt) mogna och för att anamma de demokratiska spelreglerna. Men Hallaaho mjuknar knappast: Han kräver att det är Samlingspartiet som skall ändra sig, anpassa sig till hans krav. En del skribenter och politiker vill tro att han är lika benägen som kommunister, landsbygdspartister och Soini att låta sig omfamnas, integreras och kvävas av etablissemanget. Kanske kommer vi dit en gång, men inte med Halla-aho eller med Laura Huhtasaari som partiledare.

Någon kanske låter sig luras av Hallo-ahos försök att rensa sitt parti från fascistoida och öppet rasistiska element. Han gör det för att bredda väljarbasen, knappast av ideologisk övertygelse. Att vara största parti kräver vissa uppoffringar och därför vill han framstå som mera moderat än han är.

Därför kunde det vara klokast av Orpo & Co att vänta och inte göra det misstag som flera högerpartier gjort: att anpassa sin politik till allt extremare opinioner vilket ändå inte stoppar den egna väljarflykten. Partiet bör också veta att inget högerextremt parti i Europa har kommit till makten utan hjälp av ett godtroget borgerligt parti. Tyskland i dag och tysk historia är slående exempel. Jag tror dessutom att Samlingspartiet har relativt goda chanser att möta den populistiska anstormningen genom att stå för en moderat och traditionell högerpolitik, både i ekonomiska och kulturella frågor.

Både Centerns och Socialdemokraternas öde som medelstora partier ligger i vågskålen. Lyckas de hålla samman denna breda regering och visa konkreta resultat, kan det stabilisera deras väljarstöd. Jag tror att väljarna vill se ledarskap mera än poängplockning, resultat mera än politiska utspel. Brakar det samman, kommer väljarna knappast att belöna någon som medverkat i misslyckandet.

Det tycks ta tid för koalitionen att inse att sammanhållningen är A och O och att utspelen bara släcker små gräsbränder i de egna leden. Men det tar också tid för väljarna och medierna att acceptera att en bred koalition behöver förhandlingsutrymme och att kompromissen är ett anständigt verktyg. De politiska kommentatorernas startskott mot Marin-regeringen var ju en miss: Man var säker på en hämndspiral när SDP skulle betala tillbaka för Centerns Rinne-aktion. I själva verket var alla, inklusive SDP, i stort sett nöjda med statsministerbytet. Jag var förundrad över de överdrifter som förekom; man borde bättre ha registrerat den oro som alla regeringspartier kände under de sex första månadernas fumlande.

Om denna fempartiregering misslyckas, som speciellt personer med oro för ekonomin förutser (och kanske hoppas), har vi ett regeringsalternativ mindre. Då återstår tre alternativ, inget särskilt aptitligt. Nyval, minoritetsregering eller ett försök att få med Sannfinländarna i en koalition. Att tro att Samlingspartiet lätt kunde locka ett försvagat centerparti eller socialdemokratiskt parti med kan nämligen visa sig vara önsketänkande.

De flesta västeuropeiska demokratier lider av en liknande brist på goda, naturliga regeringsalternativ (Sverige!). Därför är det viktigt att både Vänsterförbundet, De gröna och SFP finns med i dagens koalition, de kommer att behövas som konstruktiva brickor i framtida kombinationer.

Betyder min förhoppning om återhämtad partihälsa att allt borde återgå till det gamla? Inte alls, läget kräver nog att åtminstone Centern och SDP gör en ärlig djupanalys av kommunikationen med sina potentiella väljare. När lojaliteten bland dem vacklar behövs det visioner och signaler från ledningen: Vi har uppfattat misstron, vi behöver förnya vårt kontrakt med er, vi är beredda att erkänna att klyftorna blivit för breda, vårt emotionella band har försvagats av en samhällsutveckling som skett på ekonomins, teknokratins och världshandelns villkor.

Jag nämner dessa två partier särskilt eftersom de är centrala för finländsk demokrati. Vem kan ersätta Centern i glesbygderna, vem skall företräda industriarbetarna och serviceyrkenas folk? Sannfinländarna har redan en skrämmande stor inteckning i förlustpartiernas naturliga underlag. De övriga partierna kan troligen sköta sina revir något så när, men den breda mitten är nödvändig för politisk stabilitet.

Därför är det skäl att önska regeringen Marin och ordförande Orpo lycka till under ett avgörande 2020.

”Någon kanske låter sig luras av Hallo-ahos försök att rensa sitt parti från fascistoida och öppet rasistiska element. Han gör det för att bredda väljarbasen, knappast av ideologisk övertygelse. Att vara största parti kräver vissa uppoffringar och därför vill han framstå som mera moderat än han är.”