Den medeltida Åbobons hem var mörkt och rökigt
Med tvåtusen invånare var Åbo det svenska rikets näst största stad på medeltiden. Timmerhusen stod tätt och många hus hade varken fönster eller skorsten. Men de rikaste köpmännen började bygga stenhus bland de första i riket.
Åbo grundades kring år 1 300 och staden blev genast en knutpunkt för handel. Aura å var stadens livsnerv. Här bedrevs en livlig internationell handel och många språk hördes vid åstranden.
Åbobor och turister känner främst till det medeltida Åbo genom utgrävningarna i det historiska museet Aboa Vetus & Ars Nova. Här i Klosterkvarteret invid Aura å bodde förmögna köpmän. I dag kan man gå in i källaren till det äldsta stenhuset som hittats i Åbo. Huset är daterat till 1397.
Det var väldigt ovanligt med stenhus under medeltiden. Åbo var den enda staden i Sveriges östra rikshalva som hade stenhus på medeltiden och bara några andra städer i Sverige hade stenhus under denna tidsepok.
– Åbo var en ganska unik stad i detta avseende, säger arkeologen Ilari Aalto.
Han ger några förklaringar till att Åbo var en föregångare i stenhusbyggen.
– Åbo hade goda kontakter med Reval, nuvarande Tallinn, och Stockholm där man hade börjat bygga i sten. Men en annan förklaring är helt enkelt att det fanns väldigt rika borgare i staden som hade råd att låta bygga de dyra stenhusen, säger Aalto.
Arkeologiska fynd, som bestick med silverdekorationer och glasskärvor från vackra bägare, vittnar om stort välstånd. Man känner till ett trettiotal stenhus med anor i medeltiden i Åbo. De flesta byggdes i mitten av 1400-talet.
En kilometer från öst till väst
Åbo hade 2 000 invånare under medeltiden och var den näst största staden i det svenska riket. Huvudstaden Stockholm hade 6 000 invånare.
Man gick snabbt genom hela Åbo som sträckte sig ungefär en kilometer från Kyrkokvarteret vid Domkyrkan till Dominikanerklostret som låg i Kaskisbacken nedströms längs Aura å.
Människor bodde trångt. De flesta familjer bodde i små timmerhus med en till tre rum på 20-40 kvadratmeter.
Det var mörkt inne i husen, med bara några små gluggar som släppte in ljus. Gluggarna täcktes med pergament, som är ett tunt skinn, eller grisblåsa.
– Det låter inte så trevligt med grisblåsor, men det är faktiskt ett ganska vackert material, säger Aalto.
Eldstaden i mitten av rummet var den viktigaste ljuskällan i de hus som inte hade ugn. Man brände också pärtor, små stickor, som fungerade som ljus. Bivaxljus fanns också, men de var väldigt dyra så de användes bara vid högtidliga tillfällen och i kyrkor.
– Man brukar säga att medeltiden var en mörk period och det stämmer faktiskt om man ser till belysningen, säger Aalto.
Annars håller han inte med klichén om medeltiden som en mörk tidsperiod.
De välbärgade borgarna kunde också ha glasfönster, men det var väldigt dyrt. Aalto berättar att det gjordes ett stort fynd under förra sommarens arkeologiska utgrävningar på museet Aboa Vetus & Ars Novas innergård. I en avfallshög hittade arkeologerna många skärvor från fönsterglas bland annat byggnadsmaterial från 1400-talet.
I samma utgrävning hittades också skärvor av ett ölstop i stengods, en typ av keramik som brändes i hög temperatur.
Denna typ av fynd visar också hur internationell handeln var. Alla krukskärvor och glasskärvor som hittats kommer från andra länder, främst nuvarande Tyskland och Tjeckien.
– Det var kanske billigare att köpa på andra ställen än att producera föremålen i Åbo.
Aalto berättar att man förut trodde att det bara var de rikaste som hade glasföremål, men senare fynd har visat att det var mycket vanligare än man trott.
Det var inte bara föremålen som hade ett långväga ursprung. Under medeltiden bestod upp till en tredjedel av stadens befolkning av tyskar, och lågtyska var vid sidan av svenska och finska det mest talade språket i Åbo.
Ny kunskap om medeltiden
Gårdarna var planerade så att huvudbyggnaden stod mot gatan medan gårdsbyggnaderna fanns bakom. De flesta gårdar höll sig också med djur som kunde tas in i bostadshusen på vintern för att ge värme.
Husen stod tätt och bränder spreds lätt. Åbo har brunnit över trettio gånger och flera av de mest förödande bränderna bröt ut under medeltiden.
– Detta framkommer tydligt i arkeologiska utgrävningar. När man gräver kommer det fram brandlager efter brandlager, säger Aalto.
Det var först under 1980-talet som arkeologerna började intressera sig mera för medeltiden. Den vedertagna uppfattningen har länge varit att arkeologer bara sysslar med förhistoria. Kunskapen om det medeltida Åbo har ökat väldigt mycket under de senaste trettio åren tack vare stora utgrävningar under denna tid.
Efterhand som nya utgrävningar görs ökar kunskapen. Och i Finlands äldsta stad görs hela tiden nya fynd. Det handlar bara om hur mycket resurser det finns att gräva fram dem.