En kamp om Kaliningrad kan eskalera maximalt på nolltid

ÖSTERSJÖN Ett citat av Sam Nunn, tidigare amerikansk senator: ”År 2020: Den ryska militären genomför en stor övning i Kaliningrad, en rysk enklav i Östersjöområdet, vilken gränsar till Natostaterna Litauen och Polen. Ett observationsplan från västalliansen flyger av misstag in i det ryska luftrummet och skjuts ned av en missil. Nato skickar luftstridskrafter och stridsskepp till regionen. Båda sidor varnar för att de överväger bruk av atomvapen om deras vitala intressen hotas.”

I Östersjöområdet kommer möjligtvis atombomber att explodera, ifall den politiska och militära konfrontationen fortlöper som hittills.

Det finns endast två parter i området: Nato- och EU-staterna och Ryssland. Sverige och Finland är inte längre neutrala. Sedan 2014 upprustas det i Östersjön, antalet manövrar och deras omfattning växer på båda sidor. Båda parterna har strategiskt sammanhängande svaga punkter: ”Suwalkiklyftan”, alltså den smala förbindelsen mellan Natoländerna Polen och Litauen och den ryska enklaven Kaliningrad. Natos sjö- och luftförbindelser till Baltikum korsar de ryska flyglinjerna och skeppsrutterna från S:t Petersburg till Kaliningrad. I den här spänningszonen förekommer det ständigt luftincidenter.

Ifall av ett krig är båda parters handlingsmöjligheter inskränkta. Jämfört med väststaterna har Ryssland endast två rätt smala remsor Östersjökust. Nato kan på grund av Nato-Ryssland-fördraget och två plus fyra-fördraget, som banade väg för den tyska återföreningen 1990, varken i Baltikum eller i östra Tyskland stationera omfångsrika trupper.

Tyskland vill som ”semihegemonisk makt i mitten av

Europa”, såsom amiral Rainer Brinkmann från den tyska marinen uttrycker det, bli västländernas ledande makt i Östersjöområdet. USA reaktiverar den ”2:a flottan” för Östersjöuppdrag och även Storbritannien är aktivt i Östersjön.

Nato vill samtidigt vara förberett på många ”små” konflikter med Ryssland och på ett ”stort” krig. Efter en period med lokala meningsskiljaktigheter om etniska minoriteter kunde en kamp om Kaliningrad bryta ut. Nato kan framgångsrikt föra markkrig i de baltiska staterna och därutöver om alliansen helt behärskar Östersjön.

Den ryska armén kommer att utnyttja Kaliningrad för att förhindra västländernas rörelsefrihet i Östersjöområdet. Enklaven kommer att försvaras till det yttersta. En kamp om Kaliningrad skulle troligen på nolltid eskalera maximalt och möjligtvis omfatta atombomber. Den som förfogar

Den som förfogar över Kaliningrad bestämmer över vad som händer i Östersjön och området öster om den.

över Kaliningrad bestämmer över vad som händer i Östersjön och området öster om den.

Nato planerar att hålla en landförbindelse i Baltikum öppen ifall av ett krig. ”Suwalki-klyftan” ligger dock inom räckhåll för ryska vapen. Att bygga startbanor i Mellanoch Östeuropa för att snabbt transportera trupper österut är meningslöst. Nato kan i vilket fall som helst inte transportera sina trupper tillräckligt snabbt till Baltikum.

I stället borde västalliansen redan i fredstid proppa norra Polen och de baltiska staterna fulla med militära styrkor och få till stånd ett regeringsbyte i Vitryssland. Bägge åtgärderna skulle föra till drastiskt höjda politiska spänningar. Alltså återstår endast politiska lösningar – rustningskontroll, tillbakadragande av trupper, nedrustning.

För detta ändamål måste det skapas ett vidsträckt område i och runt Östersjön, vilket omfattar båda parter. I överenskommelsen måste beteendet för militärflygplan och krigsskepp regleras, maximigränser för vissa vapensystem och typer av stridskrafter måste fastställas och inspektioner av alla militära installationer, stridskrafter och manövrar i området måste tillgodoses för båda parter.

Det vore en början!