Vid Viktoriasjöns strand är kvinnan värd en dagsfångst fisk
Phylisters Adhiambo Omolos historia börjar här, i fiskestaden Sindo som ligger vid Viktoriasjöns strand. Fisken är guldet och männen dess förvaltare. Människor från Kenya, Uganda och Tanzania tävlar i kapplöpningen om den sinande tillgången på tilapia- och omenafisk. Samtidigt ökar hiv- och aidsinfektionerna på stränderna snabbare än någon annanstans i Kenya. Här säljer kvinnor sin kropp för en dagsfångst fisk.
Jag tittar in i hennes ögon och undrar om hon kommer att orka leva. I fickan har jag skrynkliga papperslappar som bär hennes slarvigt skrivna historier. Där finns det smutsiga livet hopvikt och helst skulle jag inte ta upp lapparna igen. I stället skulle vi kunna sitta där på stranden, Phylisters och jag, och titta på måsarna som svävar in över Viktoriasjöns
stränder. Men Phylisters historia måste berättas. Innan jag dör, vädjar hon.
Jag frågar om hon kommer med mig till fiskebåtarna men hon sitter kvar. Hon har magrat. Hennes armar är lika tunna som min handled och då vi går omkring på sandvägarna håller jag henne uppe, rädd för att hon ska falla sönder. Hon är 24 år gammal men då jag håller henne om armen känns hon som ett barn. Benen kommer att vika sig, säger hon och så sitter hon där och ser på när jag vandrar längs Sindos vattenrand.
Jag kliver över fisknät och hukar mig under båtarnas spetsiga förar för att komma fram till fiskarna. De drar silvrig omenafisk ur näten och målar nya namn på sina träbåtar. Några är från Kenya, andra från Uganda eller Tanzania. Den lilla dalen invid Afrikas största insjö kantas av lummiga bergskedjor som bryts där vattnet möter sanden. I bottnen av den uråldriga kratern ligger fiskebyn Sindo. Jag tittar mot Phylisters och nickar, signalerar att allt är lugnt, men hon släpper mig inte med blicken.
Jag frågar fiskarna när de ger sig av ut på sjön. Då det blir mörkt, säger de och pekar på den lilla lykta som hänger i fören på de smala och långa träbåtarna. Fisken dras till ljuset och fastnar i näten.
Mot skymningen samlas också kvinnorna och barnen vid vattenbrynet för att tvätta sig, precis som om de också drogs till lyktorna på fiskebåtarna. Syndanästet, har jag nedskrivet på en lapp. Det är Phylisters ord. Jag känner hur hennes blick bränner i nacken på mig då jag talar med fiskarna. Phylisters vet vad som händer här när mörkret har lagt sig.
Varför tror du att du ska dö? – Vet du, jag blir nedslagen hela tiden. En dag kommer att vara den sista, de kommer inte att låta mig leva, säger hon.
Vem slår ner dig?
– Han, säger Phylisters och syftar på sin man. De. Männen i den här staden, de tål inte att någon står upp för flickorna.
– Nej, jag är inte rädd. Min hälsa är svag och jag vet inte hur länge till jag kommer att leva. Hon pausar, andas. – Min man hoppade på min bröstkorg under en misshandel. Den har inte blivit bra sedan dess.
Två gånger under de senaste två åren har hon åkt in på sjukhus på grund av de skador hennes man orsakat henne. I november hade hon köpt sanitetsprodukter till några flickor i Sindo för de pengar hon hade fått från en organisation. Hennes man blev ursinnig och klagade på att hon aldrig ger de pengar hon får till honom. Det kostade henne en misshandel och hon tillbringade två månader på sjukhus. För fyra veckor sedan åkte hon in igen efter ytterligare en misshandel.
– Det är förhoppningsvis sista gången. Han flyttade då han trodde att jag dött, säger hon.
En gång var Phylisters lycklig med sin man. Hon gifte sig med honom efter att hennes pappa gått bort. De fick en son tillsammans. I dag är hon rädd. Det som hon en gång var, en stark och levnadsglad kvinna, tynar sakta bort. Hon är rädd att gå omkring på Sindos sandiga vägar.
– Jag vill inte att de ska se hur svag jag är, förklarar hon för mig och kastar blickar över axeln.
Allt hon levt för, sin man, sin son och sitt jobb med flickorna har slitits ifrån henne under det senaste året.
– Han dog en morgon i min famn, berättar hon lågmält om sin son. Min man kom hem på morgonen, vid den tiden sov han aldrig hemma mer. Jag hade låtit min son äta men han bara skrek och skrek. Samma morgon somnade han in.
Min man hoppade på min bröstkorg under en misshandel. Den har inte blivit bra sedan dess.
Solen går ned. Sjön växlar karaktär från gråblåa vågor som slår in över sanden till en blodröd och stillsam yta. Lyktorna på båtarna tänds en efter en. Jag går tillbaka till Phylister.
– Du borde ta dig hem, säger hon och tar i min arm.
Jag är inte rädd, säger jag då vi börjar gå mot motorcyklarna som på femton minuter kan föra mig till tryggheten, bort från syndanästet. – Du borde vara det, säger hon. Vi går bort från stranden mot den lilla byn som nu fylls av nattens dofter och ljud. Det är en vacker kväll och jag drar in Kenyas varma luft i lungorna, men Phylisters anteckningar bränner i min ficka. Hennes historia började här, vid buskarna där flickor dras in och våldtas och vid diket. Diket där hon hittade sin kusin.
En man hade varit på besök och frågat efter hennes kusin. Han hade sett kusinen tidigare och frågade nu om flickan kunde hjälpa honom med något. Sedan hördes ingenting.
– Efter tre dagar hittade jag min kusin i diket, söndertrasad hela vägen från underlivet hit, säger Phylisters och visar mig hur flickan våldtagits. Hon var blodig överallt.
Phylisters fick henne till ett sjukhus i närheten där en kvinna tog fram sin telefon och spelade in flickans sista ord: namnet på hennes våldtäktsman och mördare. Hon dog av sina skador.
Där och då började Phylisters kamp för sin kusins rättvisa, en kamp som skulle komma att omfatta alla de kvinnor och flickor som utsätts för övergrepp i Sindo. Ingen lyssnade på henne då hon ville ställa förövaren inför rätta. Till sist hittade hon en polis som var beredd att gå med henne till rätten. Men det kommer att bli svårt, sade han till Phylisters. Varje gång hon kom till tingsrätten placerades hennes fall längst ner i högen. Till sist lade polisen en röd post-it lapp på hennes mapp och bad Phylisters skrika då hennes mapp sorterades sist. De vann fallet och förövaren – en kusin till Sindos borgmästare – förpassades till fängelset.
Nu har solen redan sjunkit bakom horisonten och fiskebåtarna rör sig ut mot det svarta vattnet. Då dygnet mörknar börjar jakten.
Vi går förbi buskarna och stöter på en man och en kvinna som grälar. Bakom kvinnan står hennes son och väntar, stampande med foten.
– Du kan söka din egen inkomst ikväll, säger mannen och sliter en papperspeng ur kvinnans hand. Jag kommer hem i morgon bitti, fortsätter han.
– Se på familjerna. Sonen står och väntar på mamman som nu kommer att gå och sälja sin kropp för pengar. Pappan, han tänker köpa en ung kvinna ikväll, säger Phylisters medan vi passerar dem.
Familjen skingras och går in i mörkret. Pojken blir kvar men försvinner sedan sakta in i en skugga, han också. Jag tar farväl av Phylisters och lovar att möta henne i morgon bitti.
Berätta om flickorna, ber jag när vi ses på morgonen.
Fiskarna drar upp sin fångst ur den svartblänkande sjön och säljer sitt guld för en flicka eller en flaska sprit. Phylisters berättar att flickorna säljer sig för att ha råd med bland annat bindor eller tamponger, och att det är enda sättet att överleva i Sindo.
– De män som inte fiskar våldför sig på de kvinnor som är kvar i hemmen. Det är normalt här, förstår du?
Phylisters lutar sig mot mig och talar med låg röst om det som ingen vill tala högt om.
– Men det händer en sak till här. I Sindo finns det fler kvinnor än män, så om du vill ha fisk från sjön måste du ha en man. Vi kallar dem ”Jaboya”.
Sex för fisk, jaboya, är ett ord på det lokala språket luo som betyder ”flöte”. Likt ett flöte som håller fisknätet vid vattenytan säkrar fiskaren fångsten till kvinnan på stranden. Han kallas för Jaboya.
På grund av kapplöpningen om fisk vid Viktoriasjöns stränder tvingas kvinnorna sälja sina kroppar för att få mat på bordet – ett system som leder till sexuell exploatering och reglerar hur kvinnor och flickor behandlas i fiskebyn. Hiv-infektionerna i landskapet Homa-Bay, som omringar Viktoriasjön, är avsevärt mycket vanligare (20,7 procent) än i resten av landet (4,9 procent). En del av problematiken utgör den tystnadskultur och det tabu om sexuella relationer som råder i fiskestäderna.
Att bekämpa hiv och aids hör till FN:s globala mål för hållbar utveckling (Agenda 2030), eftersom sjukdomen ofta är sammankopplad med en rad av agendans fokusområden: fattigdom, jämställdhet, hunger, hälsa, utbildning, hållbara städer och samhällen samt fredliga och inkluderande samhällen. Sindo har lång väg att gå på vägen mot minskat stigma kring sexuell hälsa. I grannstaden har man infört ”månskenstestning” där kvinnorna kan testa sig för hiv i skydd av nattens mörker.
Phylisters har jobbat med upplysningsverksamhet kring tystnadskulturen, övergreppen och den sexuella hälsan i skolor runt om i distriktet. Hon har köpt sanitetsprodukter till flickorna och hon har lyssnat på deras historier. Phylisters har blivit en människorättsaktivist som går i främsta ledet för att beskydda dessa flickor – även om det skulle kosta hennes liv. Men för en månad sedan förlorade hon jobbet. Den förklaring hon fick var att jänsten inte längre behövs i Sindo.
Har övergreppen slutat?
– Nej.
Efter att ha hört Phylisters berättelser om vad som händer efter mörkrets inbrott kan jag bara spekulera i orsakerna till varför hon miste sitt jobb, men en sak är säker: det finns fortfarande ett stort behov av det arbete hon gjort for kvinnorna i Sindo.
Den tunna kvinnan tittar rakt på mig.
– Vad skulle du göra om du var jag? Vad skulle du göra innan du dör?
En kinesisk förbannelse säger: Må du leva i intressanta tider. Det är alltså inget vänligt tillrop, utan en förhoppning om att du ska uppleva förskräckliga tider. I dag är det väl ingen som kan förneka att vi just nu är mitt inne i en sådan intressant tid.
Medan coronaepidemin i Kina visar sina första tecken på att ha nått sin kulmen är den bara i sin början i Europa. Vi har veckor av ökande sjukdomsfall framför oss med allt vad det innebär av oro och besvärligheter. Här i Österrike är antalet smittade ännu relativt lågt jämfört med andra länder i grannskapet, närmare 80 har insjuknat och ingen har avlidit. Men i vårt omedelbara grannskap i norra Italien befinner sig som bekant epidemins europeiska epicentrum, med mer än 200 dödsfall, orter som har isolerats från omvärlden, skolor och universitet som har stängts.
De österrikiska myndigheterna gör sitt bästa för att hålla situationen under kontroll. Inrikesministern och hälsovårdsministern leder en krisstab som genom övervakning och förebyggande åtgärder ska skydda nationen mot det farliga viruset. Varje dag intervjuas ministrarna i alla medier och deras budskap är alltid att läget är allvarligt men att det absolut inte finns någon anledning till panik.
Men för många är det svårt att undertrycka en känsla av oro när ens vardagliga liv plötsligt skakas i sina grundvalar av en osynlig fiende som kan slå till var som helst. Den panik som ministrarna säger är obefogad kan lätt utlösas av de robusta åtgärder som myndigheterna vidtar för att bekämpa spridningen av viruset. I veckan stängdes tre skolor i Wien efter att lärare eller elever testat positivt.
En skolklass från Tyskland på väg till sportlov i Tyrolen stoppades vid gränsen och skickades tillbaka för att en passagerare var smittad. Flera hundra personer runtom i Österrike har satts i sträng karantän. Det gäller personer som har varit i kontakt med någon som har insjuknat.
I Wien har ännu inga muséer stängts och teatrar och biografer fungerar som vanligt. Trots att apoteken uppger att de har sålt slut på sina lager av ansiktsmasker är det inte många som använder dem. Till det yttre är allt normalt, men ändå kan man märka en påfallande förändring i gatubilden.
Var är turisterna? Innerstaden är tom och tyst, mina fotsteg ekar i gränder som annars är packade av utländska resegrupper. Restauranger och kaféer är halvfulla och där det annars är ett sorl av många tungomål hörs nu bara den mjuka wiendialekten.
Det här är ju inte alls något odelat negativt. För en gångs skull får man uppleva Wien som det en gång var, innan massturismens tid. För en gångs skull ser Wien ut som en genuin stad, inte som ett Disneyland invaderat av turisthorder från alla världens hörn. Det är en sorts andhämtningspaus som man kan passa på att njuta av mitt i allt viruselände.
Som sagt är vi bara i början av epidemin och mycket kan ännu hända. Regeringen utesluter inte möjligheten att enstaka orter kan försättas i karantän som i Italien. Oron stiger. Jag har själv i snabbköpet sett folk som uppenbarligen hamstrar livsmedel för säkerhets skull. Det är ingen angenäm tid, men som det heter: Es geht alles vorüber, es geht alles vorbei. Snart är denna intressanta tid ett minne blott. Och Wiens innerstad är igen full med kinesiska turister.
”För en gångs skull ser Wien ut som en genuin stad, inte som ett Disneyland invaderat av turisthorder från alla världens hörn. Det är en sorts andhämtningspaus som man kan passa på att njuta av mitt i allt viruselände.”