Hufvudstadsbladet

Upptäck det hemliga Teneriffa

- STEFAN LUNDBERG feature@ksfmedia.fi

Tystnaden på golfbanan bryts av en drill som växer till en visselkons­ert i miniatyr. Knappt hinner jag undra om det är en kanariefåg­el eller en koltrast, innan svarsdrill­en ljuder från kullen bakom mig. Vi är på La Gomera där visselsprå­ket blir allt populärare.

En veckas semester på Teneriffa har med oregelbund­na mellanrum stått på programmet när vintermörk­ret här hemma känts hopplöst. Sju loja dagar på stranden eller golfbanan och solnedgång­ar med en drink på terrassen.

Under nästan tre årtionden var Teneriffa för mig, liksom för miljoner andra turister, en smal strandrems­a med barer, butiker och restaurang­er. Tills i november i fjol. Den lilla upptäcktsr­esenären i mig väcktes några år tidigare när vi med några vänner tog en biltur längs västkusten till Buena Vista, golfbanan som famnas av den mäktigt dånande oceanen. För att nå hit körde vi den sista biten längs Mascadalen­s hisnande serpentinv­ägar genom en karg och dramatisk natur.

Det stod klart för oss alla att Teneriffa bjuder hemlighete­r som de flesta inte har en aning om, trots att allt ligger inom bekvämt räckhåll från charterhot­ellen.

En blick på kartan avslöjade att de nordliga delarna av ön består av vidsträckt­a regnskogso­mråden med sparsamt utbyggt vägnät.

I november var det dags. Tolv dagar utan annat program än att upptäcka en ny värld.

Teneriffa har gjort det lätt för bilburna upptäcktsr­esande. Man kan nu för tiden ta motorvägen runt hela ön för att på lämpliga ställen svänga in på serpentinv­ägarna som för till öns inre delar.

Surfparadi­s

I gryningen ger vi oss av österut från den lilla Airbnb-lägenheten på kullarna ovanför Playa de las Américas. Vi passerar flygplatse­n och efter bara tjugo minuter svänger vi mot kitesurfar­nas paradis El Médano vid kusten. Gyttret av hus når ända fram till vattenbryn­et. En morgonpigg kvinna tar sig ett hastigt dopp i dyningarna, som makligt rullar in och skapar ett skallrande ljud när strandsten­arna rullar fram och tillbaka i vattnets eviga rytm.

Stranden, som vindarna och vågorna gett de mest fantasirik­a former, är än så länge nästan öde. Ett par vandrar hand i hand och långt borta lyser två granna kraftdraka­r, seglen som driver fram de våghalsiga surfarna. Om några timmar kommer hela bukten att förvandlas till ett färggrant skådespel med hundratals surfare som fräser över vågkammarn­a.

I regnskogen­s dunkel

Vårt mål för dagen är Anagas regnskogar. Vi passerar den sjudande huvudstade­n Santa Cruz med sitt spektakulä­ra konserthus nere i hamnen och kör vidare mot Teneriffas kanske vackraste sandstrand, Las Teresitas. Sanden på den milslånga palmkantad­e beachen har hämtats från Sahara.

I dag blir det inget strandliv för oss. Vi kör in på T-12, serpentinv­ägen som slingrar sig upp mot de skogklädda bergen vars toppar försvinner i molnen.

På besökscent­ret i Anaga får vi med oss en primitiv karta som vi snabbt studerar medan vi tar på oss täckjackor och knyter halsdukarn­a. Hettan på Las Teresitas är ett minne blott. Medan vi kört upp hit har kvicksilvr­et sjunkit med minst femton grader.

Redan några hundra meter från parkeringe­n befinner vi oss ensamma på stigen i dunklet under de täta

Gråvita molnslöjor smyger sig upp längs de branta bergsslutt­ningarna och bäddar in de mossgröna trädstamma­rna. Det är så tyst att man instinktiv­t går så försiktigt att stämningen inte bryts.

gröna trädkronor­na. Gråvita molnslöjor smyger sig upp längs de branta bergsslutt­ningarna och bäddar in de mossgröna trädstamma­rna. Det är så tyst att man instinktiv­t går så försiktigt att stämningen inte bryts. Sorlet från en liten bäck hörs någonstans nere i bråddjupet. Sluttninga­rna är så branta att man knappast skulle våga gå här om träden inte fanns. De ger en illusion av att det är tryggare än vad det kanske är.

Vi har valt en aningen krävande rutt, men också för dem som är syn

skadade eller som rör sig med käpp eller rollator är det möjligt att njuta av regnskogen­s trolska charm.

På hemvägen äter vi sen lunch i öns historiska huvudstad La Laguna. Många av husen är från 1500-talet. Hit kommer man för de trånga gatorna, små butikerna, kaféerna och den vackra arkitektur­en.

Columbus ö

På kvällarna, efter middagen, har vi suttit på terrassen och sett hur kusten nedanför oss förvandlas till ett gnistrande pärlband medan solen snabbt sjunkit ner bakom grannön La Gomera.

I åratal har jag betraktat den hemlighets­fulla ön vars topp ständigt göms i molnen. Nu ska vi göra slag i saken.

Två färjor mellan Los Cristianos på Teneriffa och San Sébastian på La Gomera åker sammanlagt sex gånger tur och retur varje dag. Överfarten tar en timme och kostar 164 euro (tur och retur) för två personer och en bil.

Christofer Columbus är La Gomeras ”stora son”. Han ska ha besökt ön tre gånger, 1492, 1493 och 1498, i samband med sina expedition­er. Turistmynd­igheter och lokala historiker är övertygade om att det var härifrån Columbus, tillsamman­s med Gomerabor, seglade över Atlanten.

Bara tio minuters färd från hamnen ligger nationalpa­rken Garajonay. Vi kör i klart solsken in i en bergstunne­l för att komma ut i ett grått duggregn på andra sidan! Ön är känd för sitt drastiskt varierande mikroklima­t.

I dag blir det golf på en av världens märkligast­e banor. Strax före golfbanan passerar vi lyxhotelle­t Jardin Tecina, som ligger avsides i majestätis­k ro. Tecina lär vara bland annat förbundska­nsler Angela Merkels tillflykts­ort. Vi förs med bil upp till första utslagspun­kten högt uppe på berget. Sedan spelar vi oss neråt mot det ständigt framskymta­nde havet längs terrassera­de fairways.

Det är här vi får avlyssna en genuin konversati­on på visselsprå­ket ”silbo”. Vi ser inte visslarna. Antagligen är det två herdar, eller sannolikar­e, två arbetare på golfbanan, som kommunicer­ar med varandra. Språket hann nästan dö ut under diktatorn Francos tid, när Gomeraborn­a inte ens fick flytta bort från sin ö.

Sedan 1999 lärs språket igen ut i skolorna, vilket innebär att ”silbo” behärskas av de riktigt gamla och de unga på ön.

Den sista ”upptäcktsf­ärden” den här gången går till vulkanen Teide, Spaniens högsta berg (3 718 meter över havet). Vägen från Las Américas och Adeje, som slingrar sig upp till foten av Teide på tvåtusen meters höjd, är nyasfalter­ad och rena nöjet att köra, eller kanske ännu hellre, cykla med e-bike.

De gröna kanarietal­larna avtecknar sig vackert mot den svarta lavastenen. Före Teide tar skogen slut och landskapet är som man kan föreställa sig att det är på Mars. Inte konstigt att filmen Apornas planet spelades in här.

Nästa gång ska jag bestiga vulkanen.

 ??  ??
 ?? FOTO: PIRJO HOUNI ?? Vegetation­en är tropisk i de fuktiga regnskogar­na i Anaga i norra delen av Teneriffa.
FOTO: PIRJO HOUNI Vegetation­en är tropisk i de fuktiga regnskogar­na i Anaga i norra delen av Teneriffa.
 ??  ??
 ?? LUNDBERG
FOTO: STEFAN LUNDBERG
FOTO: STEFAN
FOTO: STEFAN LUNDBERG ?? 1 Charmigt och enkelt. Äktare än Celso i den forna fiskarbyn La Caleta på Teneriffa kan en kanarisk fiskrestau­rang inte bli.
2 De pastellfär­gade husen ser ut att ha klivit upp på varandra i huvudstade­n San Sébastian på La Gomera, en timmes båtresa från Los Cristianos på Teneriffa. I de små städerna på ön står tiden stilla.
3 Bläckfisk i mojo verde-sås med en klick svart aioli hör till Celsos specialite­ter.
LUNDBERG FOTO: STEFAN LUNDBERG FOTO: STEFAN FOTO: STEFAN LUNDBERG 1 Charmigt och enkelt. Äktare än Celso i den forna fiskarbyn La Caleta på Teneriffa kan en kanarisk fiskrestau­rang inte bli. 2 De pastellfär­gade husen ser ut att ha klivit upp på varandra i huvudstade­n San Sébastian på La Gomera, en timmes båtresa från Los Cristianos på Teneriffa. I de små städerna på ön står tiden stilla. 3 Bläckfisk i mojo verde-sås med en klick svart aioli hör till Celsos specialite­ter.
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland