Upptäck det hemliga Teneriffa
Tystnaden på golfbanan bryts av en drill som växer till en visselkonsert i miniatyr. Knappt hinner jag undra om det är en kanariefågel eller en koltrast, innan svarsdrillen ljuder från kullen bakom mig. Vi är på La Gomera där visselspråket blir allt populärare.
En veckas semester på Teneriffa har med oregelbundna mellanrum stått på programmet när vintermörkret här hemma känts hopplöst. Sju loja dagar på stranden eller golfbanan och solnedgångar med en drink på terrassen.
Under nästan tre årtionden var Teneriffa för mig, liksom för miljoner andra turister, en smal strandremsa med barer, butiker och restauranger. Tills i november i fjol. Den lilla upptäcktsresenären i mig väcktes några år tidigare när vi med några vänner tog en biltur längs västkusten till Buena Vista, golfbanan som famnas av den mäktigt dånande oceanen. För att nå hit körde vi den sista biten längs Mascadalens hisnande serpentinvägar genom en karg och dramatisk natur.
Det stod klart för oss alla att Teneriffa bjuder hemligheter som de flesta inte har en aning om, trots att allt ligger inom bekvämt räckhåll från charterhotellen.
En blick på kartan avslöjade att de nordliga delarna av ön består av vidsträckta regnskogsområden med sparsamt utbyggt vägnät.
I november var det dags. Tolv dagar utan annat program än att upptäcka en ny värld.
Teneriffa har gjort det lätt för bilburna upptäcktsresande. Man kan nu för tiden ta motorvägen runt hela ön för att på lämpliga ställen svänga in på serpentinvägarna som för till öns inre delar.
Surfparadis
I gryningen ger vi oss av österut från den lilla Airbnb-lägenheten på kullarna ovanför Playa de las Américas. Vi passerar flygplatsen och efter bara tjugo minuter svänger vi mot kitesurfarnas paradis El Médano vid kusten. Gyttret av hus når ända fram till vattenbrynet. En morgonpigg kvinna tar sig ett hastigt dopp i dyningarna, som makligt rullar in och skapar ett skallrande ljud när strandstenarna rullar fram och tillbaka i vattnets eviga rytm.
Stranden, som vindarna och vågorna gett de mest fantasirika former, är än så länge nästan öde. Ett par vandrar hand i hand och långt borta lyser två granna kraftdrakar, seglen som driver fram de våghalsiga surfarna. Om några timmar kommer hela bukten att förvandlas till ett färggrant skådespel med hundratals surfare som fräser över vågkammarna.
I regnskogens dunkel
Vårt mål för dagen är Anagas regnskogar. Vi passerar den sjudande huvudstaden Santa Cruz med sitt spektakulära konserthus nere i hamnen och kör vidare mot Teneriffas kanske vackraste sandstrand, Las Teresitas. Sanden på den milslånga palmkantade beachen har hämtats från Sahara.
I dag blir det inget strandliv för oss. Vi kör in på T-12, serpentinvägen som slingrar sig upp mot de skogklädda bergen vars toppar försvinner i molnen.
På besökscentret i Anaga får vi med oss en primitiv karta som vi snabbt studerar medan vi tar på oss täckjackor och knyter halsdukarna. Hettan på Las Teresitas är ett minne blott. Medan vi kört upp hit har kvicksilvret sjunkit med minst femton grader.
Redan några hundra meter från parkeringen befinner vi oss ensamma på stigen i dunklet under de täta
Gråvita molnslöjor smyger sig upp längs de branta bergssluttningarna och bäddar in de mossgröna trädstammarna. Det är så tyst att man instinktivt går så försiktigt att stämningen inte bryts.
gröna trädkronorna. Gråvita molnslöjor smyger sig upp längs de branta bergssluttningarna och bäddar in de mossgröna trädstammarna. Det är så tyst att man instinktivt går så försiktigt att stämningen inte bryts. Sorlet från en liten bäck hörs någonstans nere i bråddjupet. Sluttningarna är så branta att man knappast skulle våga gå här om träden inte fanns. De ger en illusion av att det är tryggare än vad det kanske är.
Vi har valt en aningen krävande rutt, men också för dem som är syn
skadade eller som rör sig med käpp eller rollator är det möjligt att njuta av regnskogens trolska charm.
På hemvägen äter vi sen lunch i öns historiska huvudstad La Laguna. Många av husen är från 1500-talet. Hit kommer man för de trånga gatorna, små butikerna, kaféerna och den vackra arkitekturen.
Columbus ö
På kvällarna, efter middagen, har vi suttit på terrassen och sett hur kusten nedanför oss förvandlas till ett gnistrande pärlband medan solen snabbt sjunkit ner bakom grannön La Gomera.
I åratal har jag betraktat den hemlighetsfulla ön vars topp ständigt göms i molnen. Nu ska vi göra slag i saken.
Två färjor mellan Los Cristianos på Teneriffa och San Sébastian på La Gomera åker sammanlagt sex gånger tur och retur varje dag. Överfarten tar en timme och kostar 164 euro (tur och retur) för två personer och en bil.
Christofer Columbus är La Gomeras ”stora son”. Han ska ha besökt ön tre gånger, 1492, 1493 och 1498, i samband med sina expeditioner. Turistmyndigheter och lokala historiker är övertygade om att det var härifrån Columbus, tillsammans med Gomerabor, seglade över Atlanten.
Bara tio minuters färd från hamnen ligger nationalparken Garajonay. Vi kör i klart solsken in i en bergstunnel för att komma ut i ett grått duggregn på andra sidan! Ön är känd för sitt drastiskt varierande mikroklimat.
I dag blir det golf på en av världens märkligaste banor. Strax före golfbanan passerar vi lyxhotellet Jardin Tecina, som ligger avsides i majestätisk ro. Tecina lär vara bland annat förbundskansler Angela Merkels tillflyktsort. Vi förs med bil upp till första utslagspunkten högt uppe på berget. Sedan spelar vi oss neråt mot det ständigt framskymtande havet längs terrasserade fairways.
Det är här vi får avlyssna en genuin konversation på visselspråket ”silbo”. Vi ser inte visslarna. Antagligen är det två herdar, eller sannolikare, två arbetare på golfbanan, som kommunicerar med varandra. Språket hann nästan dö ut under diktatorn Francos tid, när Gomeraborna inte ens fick flytta bort från sin ö.
Sedan 1999 lärs språket igen ut i skolorna, vilket innebär att ”silbo” behärskas av de riktigt gamla och de unga på ön.
Den sista ”upptäcktsfärden” den här gången går till vulkanen Teide, Spaniens högsta berg (3 718 meter över havet). Vägen från Las Américas och Adeje, som slingrar sig upp till foten av Teide på tvåtusen meters höjd, är nyasfalterad och rena nöjet att köra, eller kanske ännu hellre, cykla med e-bike.
De gröna kanarietallarna avtecknar sig vackert mot den svarta lavastenen. Före Teide tar skogen slut och landskapet är som man kan föreställa sig att det är på Mars. Inte konstigt att filmen Apornas planet spelades in här.
Nästa gång ska jag bestiga vulkanen.