En osynlig röst i Diktens trädgård
I det tysta huset vid Main Street i Amherst blev poetens vitklädda gestalt av eget val stående på tröskeln till himlaporten, i kläm mellan puritanernas stränghet och transcendentalisternas glädje. På tröskeln, fylld av en längtan, vars mål var att aldrig
Den amerikanska 1800-talsdiktens okrönta drottning Emily Dickinson brann för sitt författarskap, men hon undanbad sig all yttre framgång. Varken Gud eller någon medmänniska förefaller ha släppts inpå livet. Som Josefin Holmström skriver i sin nya studie, levde den vitklädda kvinnan i Amherst liminalt. Tröskeldröjande.
Hon var kvinnan i vitt, den efter egen fri vilja isolerade prästinnan i ett tempel dedikerat till en gudom som bar hennes egna drag. Enligt dottern till en familjebekant var hon ”den osynliga rösten, fantomen i den förtrollade korridoren”. Hon var allt det som Walt Whitman inte representerade i 1800-talets USAlyrik och vice versa.
Hon föddes och dog i Amherst, Massachusetts. Som vuxen lämnade hon sällan sin faders hus; möjligen kunde hon i nattens mörker plocka tusenskönor i trädgården. Ett av de många namn hon gav sig själv var mycket riktigt Daisy. Ett annat namn var America. I dopet blev hon Emily Elizabeth. Familjen hette Dickinson.
Hur många biografier och lärda studier som skrivits om Emily Dickinson vet väl endast de som sysslar med ämnet. Till dessa hör numera också en svensk författare och litteraturforskare med Cambridgeanknytning. Josefin Holmströms bidrag till genren bär titeln Emily Dickinson och vulkanerna, ett utomordentligt välformulerat och klarsynt lärdomsprov, kryddat med glimtar från författarens eget själsliv. Tankar om ensamhet ingår i texten som ett centralt element.
Till vem skrev hon Mästarbreven?
Strecket under rubrikens konjunktion redovisas inte i Josefin Holmströms bok, däremot får vulkanerna sin förklaring. De är tre till antalet. Den första vulkanen är Vesuvius, som symbol för det amerikanska inbördeskriget. Den andra är Emily själv, gestaltad i en rad dikter främst från 1860-talet. Den tredje är kärlekens hotfulla vulkan, antydd i de så kallade Mästarbreven, vars mottagare är en gåta, i en relation som kan ha förblivit en dröm.
Vem var denne Mästare? Spekulationerna för min tanke till Edith Södergran, en besläktad vulkanisk själ, dock inte nämnd i boken.
Ediths låga brann snabbare än Emilys, men under sin korta livstid hann den förra publicera den ena samlingen efter den andra. Emilys diktning är nästan helt postum; till hennes förargelse utkom någon enstaka dikt bakom hennes rygg. Hon efterlämnade ca 1800 poem, men varför hon så kraftigt motsatte sig deras utgivning kan ingen med bestämdhet yttra sig om. Kanske fanns det hos diktarinnan en känsla av att ett fullbordat faktum, gällande både kärleken och dikten, skulle ha varit en slags död?
”Okontrollerad” och ”oregerlig”
Dikterna rann till under nattens tysta timmar. Familjens insyn i verksamheten var begränsad. Efter Emilys bortgång drog lillasyster Lavinia ut en byrålåda och gjorde stora ögon. Lådan innehöll en litterär skatt av oerhörda dimensioner.
En stor del av materialet som fyllde lådan, åttahundra dikter, var hopsydda till fyrtio små böcker eller häften, fasciklar enligt Lavinias benämning. Blom-knippen. Andra dikter var samlade i så kallade ”sets”, obundna dubbelvikta lösblad. Femton sets inalles. Resten fanns på separata blad, i brev och på allsköns papperslappar, kvitton och bitar av omslag. En rikedom i dag bevarad i montrar på museum, andäktigt beskådade av vallfärdare från alla väderstreck.
Emily Dickinsons mentor och första redaktör Thomas Wentworth Higginson stämplade hennes dikt som ”okontrollerad” och ”oregerlig”, med ”spasmodisk” syntax och metrik. Punkter och kommatecken saknas för det mesta – ersatta av taloch tankstreck. Beskäftiga redaktörer har då och då försökt tämja vildheten genom att byta ut strecken mot vanliga skiljetecken. Som att klippa klorna på ett bergslejon. Orden finns ändå kvar, ofta elliptiska, enigmatiska, rebusartade: My Life had stood – a loaded Gun – In Corners – till a Day The Owner passed – identified – And carried Me away – Fem strofer följer, föga mer klargörande. ”Det är svårt att säga vad den här dikten egentligen handlar om”, skriver Josefin Holmström. ”Men det är också ovissheten som gör den så lockande.”
Omdömet kan utsträckas till hela Emily Dickinsons diktning. I ett annat sammanhang konstaterar Holmström att ”vissa av hennes rader är så kryptiska att de kunde vara skrivna av en surrealistisk slumpgenerator”.
Färden är målet
Någon heltäckande analys av de adertonhundra ges inte i Emily Dickinson och vulkanerna. Mest står de eldsprutande bergen i fokus. Man kunde kanske ha väntat sig att en allsmäktig gud skulle ha framställts som en fjärde naturkraft, men så är inte fallet.
Själv varmt kristen i en sval tid – ett förhållande som kan noteras också i en och annan personligt färgad SvD-krönika – betraktar Josefin Holmström sitt forskningsobjekts gudsrelation som närmast liminal. Och vad menas med liminal? Ordet kommer från latinets ”tröskel” och uppfattas i vulkanboken som ett slags tröskeldröjande.
I det tysta huset vid Main Street i Amherst blev den vitklädda gestalten av eget val stående på tröskeln till himlaporten, i kläm mellan puritanernas stränghet och transcendentalisternas glädje. På tröskeln, fylld av en längtan, vars mål var att aldrig lyckas – lika litet på det himmelska som på det jordiska planet: ”precis som hos Boye är färden målet”: Sedan Lavinia drog ut byrålådan har den färden inte upphört att fängsla en läsande mänsklighet. Bokfloden som storasyster rider på fortsätter att växa, med Emily Dickinson och vulkanerna som ett fullödigt bidrag, på ärans och hjältarnas språk.
Punkter och kommatecken saknas för det mesta – ersatta av tal- och tankstreck. Beskäftiga redaktörer har då och då försökt tämja vildheten genom att byta ut strecken mot vanliga skiljetecken. Som att klippa klorna på ett bergslejon.
Stalinin Suloinen Ruoska är tredje delen i Kari Heiskanens serie dramakomedier med förankring i den finska historien, närmare bestämt Finlands slippriga och osäkra spel mellan den moderna tidens stormakter. Den andra delen, Kekkonen ja Kremlin tanssikoulu, handlade om notkrisen och var välgjord, intressant och underhållande. Kremlin Suolinen Ruoska håller om möjligt ännu högre klass och väcker till och med en viss besvikelse över att jag inte fick tillfälle att den första delen, Mannerheim ja Saksalainen Suudelma, som handlade om Finlands förhållande till Tyskland. Frågan har blivit aktuellt i och med avslöjandena om de finska SS-männen.
Stalinin Suloinen Ruoska (ungefär Salins söta piska) är förlagd till 1940-talet och andra världskrigets slutspel. Skådeplats är Hotell Torni, och huvudpersonerna ingår i den sovjetiska kommission, ledd av generalöverste Andrej Zjdanov (Sixten Lundberg), som ska överse att Finland uppfyller segermaktens villkor med de lyxiga art deco-gemaken som operationsbas (Antti Mattila får ett lyft på hatten för en trovärdig, vacker och ändamålsenlig scenografi).
Skadestånd ska betalas och fascistiska krigsförbrytare som Ryti näpsas å det hårdaste innan det är dags att manipulera värdfolkets inrikespolitiska karta för att försäkra en harmonisk och friktionsfri framtid, men först gäller det att själv lägga vantarna på ett par silkesstrumpor och en snitsig skräddarsydd kostym. Lundberg är en glädje att se på då hans karaktär far fram som en T-34 över först den snobbige Mannerheim (Joachim Wigelius i en videoroll) och senare över den tillknäppte och träaktige Paasikivi (Pekka Huotari). Ryssarna som sett Hitler bokstavligen bränna halva deras land har inte mycket sympati för gnäll om retroaktiva lagars filosofiska orättfärdighet. Men det gäller ändå att gå så pass försiktigt fram att de andra allierade inte blir misstänksamma, och i Stalins paranoida maskineri går inte ens en dekorerad veteran som självaste Zjdanov säker.
Flankstöd av byråkrater
Han har, åtminstone till synes, flankstöd av karaktärer som den slemmige partimedlemmen Savonenkov (Risto Kaskilahti frammanar ekon av kontorskomedier á la The Office då han illustrerar den dammfärgat okarismatiske byråkratens oumbärliga roll i sovjetsystemet) och den idealistiska löjtnanten Chizikova (Pihla Pohjalainen), vars rättframhet och naiva principfasthet sätts på prov på många sätt under ferien i det kapitalistiska väst.
Skådespelararbetet är genomgående välutfört, vilket är ett måste i en invecklad, karaktärsdriven komedi med snäppet intelligentare ambitioner. Som ett tecken på den genomgående kvalitén kan nämnas att en av mina många favoritkaraktärer faktiskt bara är en flyktigt framträdande dubbelroll: Petja Lähde som annars spelar Kekkonen lyckas framkalla en perfekt blandning av skratt och kalla kårar som den sluskaktige, psykopataktigt uttråkade Malenkov, medlem av Stalins inre cirkel som kommer på blixtvisit för att inspektera inspektionskommissionen och sätta skräck i Zjdanov.
Stilpoäng för uteblivna brytningar
Den rappa dialogen ger gott om chanser till skratt för lekmän men förmår också smickra en historienörd med några mer svårfångade referenser. Att pjäsen skippar alla vulgärt härmade accenter och brytningar ger inte bara stilpoäng utan hjälper också karaktärerna att leverera dialogen trovärdigt och göra orden till sina. Att ryska officerare svär som borstbindare går lätt att illustrera också med finskans rika vokabulär.
Om det ska anföras någon invändning, är det att pjäsen är så fullspäckad med innehåll att varje scen kräver koncentration för att uppskattas fullt ut. Särskilt den väl tilltagna första akten känns lite mentalt uttröttande.
Under pjäsens mittparti lyckas Heiskanen ändå utnyttja de verkliga historiska skeendena för att bygga en dynamisk och spännande, klassiskt dramatisk intrig som ökar takten och inför nya element i rätt takt. Då slutet kommer känns det i kontrast nästan som det knyts ihop lite för abrupt, enkelt och lätt.
Dessa avslutande invändningar till trots uppfyller Stalinin Suloinen Ruoska med råge kriterierna för en njutbar upplevelse av konventionell teater, som ändå känns samtida och fräsch i sitt sätt att behandla komplexa historiska händelser med distans och glimten i ögat. Jag kan inte annat än hoppas att Heiskanen fortsätter ösa inspiration ur liknande teman i framtiden.
Den rappa dialogen ger gott om chanser till skratt för lekmän men förmår också smickra en historienörd med några mer svårfångade referenser.