Stadsposten kom med supéinbjudan

Det var inte bättre förr, jag tror inte att någon av oss skulle tycka om att leva och bo som för 150 år sedan – vi skulle sakna det mesta vi numera kallar vardag.

Men det fanns en sak som var bättre då och det var postgången inom Helsingfors. Det var nämligen så att 1866 startade stadens alla sex apotekare ett postföretag inom Helsingfors. Man skrev mycket brev på den tiden, det fanns dagstidningar och de första frimärkena hade getts ut, men det fanns ingen hembäring. Man var tvungen att hämta sin post på postkontoret.

Det här beslöt man råda bot på. Ren välgörenhet var det knappast fråga om, snarare ett reklamjippo. Man gick grundligt till väga, man lät trycka egna frimärken, delade ut postlådor och anställde brevbärare. Och inte nog med det, lådorna tömdes fem gånger om dagen, sex dagar i veckan och posten bars till adressaten. Det betydde att om man ville bjuda hem någon på supé kunde man sända en skriftlig inbjudan på förmiddagen samma dag. Naturligtvis var det för tät postgång och man övergick snart till hembäring tre gånger om dagen, men vackert så.

Det är frestande att göra en jämförelse med hur det är just nu – och vad är det för en frestelse om man inte faller för den. Visst får vi hem våra morgontidningar ännu, sju dagar i veckan, men en del tidningar sköter redan distributionen genom ett annat bolag än det som nu officiellt kallar sig Posti.

Den övriga posten, breven, postkorten, veckotidningarna, räkningarna och hela floden av reklambroschyrer ramlar in genom våra brevinkast fyra dagar i veckan. Redan länge har morgontidningen varit söndagens enda post och när lördagen blev ledig för de flesta var det också slut med breven den dagen. Nu är tisdagen postfri.

Hur gick det med stadsposten då? Jo, den tog slut på 1890-talet. Först kom de första telefonerna och sedan började den officiella posten bära hem post. Då blev det definitivt enklare att hålla kontakt med varandra.

Jag misstänker att det är bara en tidsfråga innan allting sköts med datorer och smartmobiler. Vi håller kontakt digitalt via, sociala medier, och snart lever vi väl i en virtuell värld.

Men vart tog det enkla livet vägen?