Termen kärleksdikt brukar reserveras för den erotiska kärlekens poesi, men när Agneta Enckell skriver fram en mors kärlek till en son är det vackert och skört som i den främsta av kärleksdikter. Fredrik Österblom recenserar Agneta Enckells nya diktsamlin
När Agneta Enckell skriver fram en mors kärlek till en son är det vackert och skört som i den främsta av kärleksdikter, skriver recensenten.
I den engelsktalande världen kallas poeten e. e. cummings ibland för ”the poet of parentheses” på grund av hans omfattande och experimentella användning av parenteser i dikterna. Den motsvarande svenska titeln bör tillfalla Agneta Enckell, som även hon har gjort en omfattande användning av parenteser till något av ett poetiskt signum. Även titlarna brukar innehålla parenteser, men i hennes nionde diktsamling är titeln för första gången helt och hållet innesluten i en parentes: (med eget namn, utan namn, ditt namn).
Samlingen är tillägnad Enckells son, som alltså är duet i titeln. Att jag genast är tvungen att uppehålla mig vid den ovanliga titeln, i vilken ordet ”namn” upprepas tre gånger, är ingen slump. Just upplevelsen av att få och bära ett namn, och att ge namn, är ett av de centrala motiven i denna stortartade och rörande diktsamling.
Detta är andra delen i en planerad trilogi av tillägnade diktsamlingar där den förra, inte ett ord (jag är naken) (2014) tillägnades Enckells make, och den tredje ska tillägnas hennes föräldrar. Till det yttre är den lika blygsam som sin parentetiska titel, ett danskt band på endast 50 sidor, enkelt formgivet av Helena Kajander med vit text på röd bakgrund.
”ett kast mot himlen / och så väntar man”
Enckell inleder med en anspelning på Stephan Mallarmés stilbildande dikt ”Ett tärningskast (kan aldrig upphäva slumpen)”, som här blir en bild för det slumpmässiga i en människas tillblivelse: ”ett kast mot himlen / och så väntar man”. Det utvecklas till en tio sidor lång och suggestivt flödande dikt, där raderna fyller ut boksidorna med rytmiska upprepningar, såsom den återkommande raden ”meningarna stiger och sjunker”. Motiven kretsar kring havet och havandet, och andningens rytm blir ett med vågornas rytm. Ljudlikheten mellan la mer (havet) och la mère (modern) har inte gått de franska psykoanalytikerna obemärkt förbi. Enckell är förtrogen med dessa, och återkopplar explicit till denna sammansmältning av hav och moderskap i en annan dikt där hon skriver ”i mitt hav där du vaggades”.
Mot den organsiska rytmen lyfter Enckell fram skriftspråkets konstgjordhet. Utöver parenteser använder hon sig också friskt av kursivering och citationstecken, alla de medel som skriftspråket har för att imitera förändringar i röstläge eller betoning. Till exempel som här, i slutet av en längre prosadikt, där även födselns slumpmässighet återkommer:
”för hon såg honom nu som ett barn”.
några rostiga fiskedrag svänger i vinden. trånga passager som ekar
av stämmor. du frigör dig genom hålet i modersrösten. att födas är slump
och djupaste mening.
Hos Enckell blir skriftspråkliga verktyg som kursivering och citationstecken frikopplade från sin vanliga informationsbärande funktion och fungerar i stället destabiliserande. Man vet aldrig hur många steg bort man är från den personliga diktarröst som antas finnas någonstans bakom orden, och i stället för att avläsas som en enhetlig röst framträder dikterna som just text. Bland annat därför kan Enckell framstå som svårläst eller läsarfrånvänd.
Språkkritisk tradition
Frågan om huruvida svårbegripligheten är motiverad, eller rentav viktig, för oss tillbaka till 1980-talet. Det var en tid då fransk poststrukturalistisk teori gjorde entré i Sverige och Svenskfinland, främst genom tidskriften Kris, och poesiscenen äntrades och dominerades av ett antal teoretiskt informerade och formmässigt utmanande kvinnliga poeter. I Sverige var det Ann Jäderlund, Katarina Frostenson och Eva Kristina Olsson. På finlandssvenskt håll var Tomas Mikael Bäck en tidig formförnyare som banade väg för Enckell och Eva-Stina Byggmästar. Enckells plats i skaran befästes av den Finlandia-nominerade samlingen Falla (Eurydike) (1991), som blev hennes genombrott i Sverige.
I sin doktorsavhandling Livet mellan raderna. Revolt, tomrum och språkbrist i Agneta Enckells och Ann Jäderlunds tidiga poesi ger Tatjana Brandt en kärnfull sammanfattning av den franska feminismens språksyn: ”Grundtanken är att vi lever i en språk-tradition som helt bestämmer våra möjligheter att uttrycka och tillägna oss det vi erfar. Denna språk-tradition är dessutom manligt kodad vilket gör att väsentliga kvinnliga erfarenheter faller utanför språkets horisont.”
Med denna utgångspunkt ställs frågan om personlig röst i ett nytt ljus. Om den egna identiteten genom språket hålls gisslan av nedärvda och patriarkala ideologier, så är det endast i hård kamp med språket som poeten kan erövra en egen röst. Själv anser jag att Enckells poesi står sig bra även utan hjälp av dessa ofta skrangliga teoribyggen, men de ger en förklaring till den språkkritiska poesins uppkomst och mål.
Kärlek och separation
Termen kärleksdikt brukar reserveras för den erotiska kärlekens poesi, men när Enckell skriver fram en mors kärlek till en son är det vackert och skört som i den främsta av kärleksdikter.
strax innan jag somnar tänker jag
på dina hjärtslag det är din födelsedag, hur de lätt genom mina hinnor
nu är du långt långt ute i olika städer. men ännu håller jag i oroliga
stunder handen på min mage en kvarbliven gest som för att skydda dig.
när du är där ute och andas. mitt i meningen. ibland får jag höra
din röst och hur dina hjärtslag ljuder genom rösten
Namnet då? I dikt efter dikt återkommer Enckell till namn som fenomen, ”vad tänker du? när du hör någon ropa ditt namn?”. Från det vardagliga i en sådan rad utvidgas motivet till ett slags namnmystik, där benämnandet tillskrivs en stor och utvidgad betydelse. Det utmynnar i ett typografiskt tilltalande uppslag, som inte kan göras rättvisa här, med två genialiskt enkla dikter som tillsammans bildar en drabbande och trösterik summering av namngivandets konsekvenser: ”namnet är / det som / gör dig / ensam”, ”det är / inte / skrämmande”.