Essä: Att sjunga offentligt var ”feminism som gått för långt”

Sångarna i Vår förening hade mage att inte nöja sig med den ställning som konstvänner som förväntades av dem. De trädde i stället fram som konstutövare och fick möta förtal och skvaller för det.

Pedagogiska föreningen predikade: ”Qvinnan uppfostras icke för det offentliga lifvet”. Det hindrade inte sju unga kvinnor att grunda Finlands första damkör 1864. De sjöng egna och andras sånger, uppträdde oftast bara privat, men lyckades dra fullt hus under en offentlig konsert i Brunnshuset 1867.

Den amerikanska tidskriften Cosmopolitan publicerade i sitt januarinummer 1899 en artikel med rubriken For Maids and Mothers: The Overtaught Woman av Harry Thurston Peck, professor i latinska språk och litteratur vid Columbia College. Artikelns centrala tanke var att kvinnors strävan efter jämställdhet nu hade gått för långt. Uppenbarligen var många manliga läsare eniga om artikelns innehåll, och texten gavs ut till och med i det fjärran Finland bara ett par månader efter publiceringen, översatt till både finska (Nykyaika: Liian oppineita naisia) och svenska (Aftonposten: Kvinnan och vetenskapen, något förkortad).

Pecks påstående att jämställdheten hade gått för långt baserade sig på lagstiftningen. Enligt honom fanns det redan flera lagparagrafer som antingen skyddade kvinnor eller gav dem särskilda privilegier än det fanns motsvarande paragrafer för män. Således hade kvinnorna uppnått en bättre ställning i samhället än männen, skrev Peck. Jag tror att detta är ett utmärkt exempel på hur svårt det är att se sina egna privilegier ur sin privilegierade synvinkel: Peck jämrar sig över sitt förtryckta läge inför lagen i en tid när kvinnor inte ens hade rösträtt.

Eftersom människor i makthavande positioner så ofta är oförmögna att se sina egna privilegier, har kampen för jämställdheten krävt gärningar som vågat ifrågasätta rådande konventioner. En sådan gärning utfördes i Kajsaniemi i Helsingfors i mars 1864, då sju unga kvinnor beslöt att grunda en egen sångförening. De unga kvinnorna valde till dirigent den 22-årige Thérèse Decker och till sitt namn Vår förening. Namnets dubbla innebörd – formerna Vårförening och Vår-förening förekommer också i koristernas brevväxling – betonade den självstyrda verksamhetens art.

Vår förening är Finlands första damkör och i början bestod repertoaren av ett stort antal arrangemang som dirigenten Thérèse Decker skrev. Kören uppträdde första gången på en körmedlems (Aina Topelius) artonårsdag som firades i Topeliushemmet den 5 oktober 1864. Närvarande på festen fanns ett flertal musiker som blev förtjusta över den nya kören och som omedelbart uttalade sin vilja att komponera för det nya instrumentet. Den första som fick ett verk fullbordat var Gabriel Linsén, som skrev Vackra siska för Vår förening. Redan under körens första verksamhetsår skrev Linsén inalles fyra sånger för kören (inklusive En sommardag i Kangasala), Ernst Fabritius två sånger och Henrik Borenius en.

Egentligen är det högst överraskande att den första finländska damkören grundades så sent som 1864. Jag skriver ”så sent som” därför att Svenska Fruntimmersskolan i Helsingfors i sin läroplan hade haft ”praktiska öfningar i tonträffning och flerstämmig sång” från och med 1846. Samma år anställde skolan en yrkeskunnig musiklärare.

Undervisningen i musik och flerstämmig sång hade alltså ingått i fruntimmersskolans läroplan redan i två decennier innan den första egentliga damkören grundades i vårt land. Innan Vår förening grundades ljöd körsången blott inom fruntimmersskolans väggar utan att bli en del av det offentliga livet – till skillnad från körverksamheten vid lyceet, där gosskören framträdde till exempel vid K. J. Morings konsert den 12 april 1864.

Hur modiga de här sju unga kvinnorna var när de grundade sin förening, blir uppenbart när deras verksamhet speglas mot det tänkesätt som skolan försökte hamra in i deras medvetande. Om tänkesättet vittnar en text som publicerades under damkörens första verksamhetsår i Tidskrift utgiven av Pedagogiska föreningen i Finland (januari 1865). Texten förklarade ideologin bakom flera utländska fruntimmersskolor och gjorde liknelser med inhemska skolor:

”Qvinnan uppfostras icke för det offentliga lifvet, utan för hemmets stilla krets och familjen. Hon bör ej tävla med mannen om verldens pris, om ryktbarhet och framgång. (…) Beträffande musik och teckning yttrade han en åsigt, (…) att vid skolundervisningen ej bör göras skillnad mellan talent och icke-talent, ty utom det att anlagen hos olika individer vid olika ålder framträda, tillhör det skolan att uppfostra icke fulländade konstnärer, utan konstvänner, samt att hos hvar och en i möjligaste mon utveckla det af naturen gifna skönhetssinnet.”

Sångarna i Vår förening hade mage att inte nöja sig med den ställning som konstvänner som förväntades av dem. De trädde i stället fram som konstutövare och fick möta förtal och skvaller för det. Under sin aktiva verksamhetstid 1864– 1867 uppträdde de i praktiken uteslutande på privata tillställningar; en mycket talande detalj som säger någonting om den djärvhet som uppfordrades på den tiden för att över huvud taget grunda en damkör. Vår förening hade också många kända uppbackare, av vilka Zachris Topelius var den viktigaste. En annan var Fredrik Pacius som har lämnat efter sig ett par vittnesmål om den höga nivån på sången. Också sångare vid Akademiska Sångföreningen och K. J. Morings Sylviaföreningen var viktiga för koristerna i Vår förening.

Under sin verksamhetstid organiserade Vår förening bara en offentlig konsert. Den ägde rum i maj 1867 i form av en välgörenhetskonsert på Brunnshuset. Uppenbarligen spelade välgörenheten en viktig roll för helheten: konserten lyfte huvudsakligen inte fram sångarnas kunnande, då sådan självhävdelse skulle ha varit olämplig för kvinnor. Det ovanliga var också att konserten inte alls annonserades i tidningar. Kören var dock tillräckligt känd i Helsingfors borgarkretsar för att djungeltelegrafen skulle föra hela 470 betalande åskådare till Brunnshuset.

Kören beslöt att avsluta sin verksamhet på toppen av sin karriär, alltså strax efter välgörenhetskonserten. Den våren hade en av sångar

na redan gift sig och flera var förlovade, vilket begränsade möjligheterna att verka utanför hemmet. Koristerna höll kontakt med varandra livet ut och fortsatte att sjunga tillsammans. Sista gången framträdde kören på Zachris Topelius begravning i mars 1898.

Harry Thurston Peck motsatte sig kvinnors rättigheter i sin Cosmopolitanartikel särskilt för att förbättrandet av deras ställning enligt honom skulle ha haft en negativ inverkan på samhället som helhet. Som ett exempel tog han forskarutbildningen, där lärare enligt honom hade varit tvungna att sänka kravnivån för kvinnliga studenter som annars inte skulle ha klarat sina akademiska studier. Därav följde att kraven hade sjunkit även för manliga studenter, för ”[i]ngen lärare kan upprätthålla två absolut olika ideal. Slår han af på sina fordringar för några, så måste han göra det också för andra; är han mild och medgörlig mot kvinnor, så måste han också vara det mot män. Att kvinnor ’äro med’ skall därför utöfva ett skadligt inflytande på hela hans lifsgärning.”

När jag läser Pecks 120 år gamla text, kan jag inte låta bli att slås av likheterna mellan diskussionen då och den om kvinnors ställning i den klassiska musiken i dag. Så många av dessa kommentarer kan reduceras till formeln: ”Ja, jag förespråkar jämställdhet, men inte på den musikaliska kvalitetens kostnad!” Argumentens unkenhet beror på Pecks hundraåriga spöke som svävar över denna logik.

”Det ges många framstående kvinnor, som utfört godt arbete; men sällan har någon kvinna funnits hvars arbete kunnat ställas vid sidan af det bästa, som utförts af män”, skrev Peck, och ger som ett exempel på ett sådant område just musik. Han poängterar att kvinnor säkert har haft tillräckligt många möjligheter att visa sin kunnighet, även om möjligheterna inte utfallit lika väl som för männen. Han avslutar med ett retoriskt upprop (som dock saknas i Aftonpostens förkortade svenska översättning): ”Må, den som kan, omnämna en kvinnlig Bach eller Brahms.”

Den kvinnliga Bach hette Anna Magdalena (Johann Sebastians andra fru) och var hovsångerska vid Anhalt-Köthen. Hon kunde ha gjort karriär inom musiken men valde i stället ett äktenskap med Johann Sebastian: Anna Magdalena födde tretton barn och därtill skötte hon makens barn från hans tidigare äktenskap.

Genom att skriva att kvinnor har haft tillräckligt många möjligheter att visa sin kunnighet, bevisar Peck att han inte vet vad han skriver om. I motsats till den 20-åriga Anna Magdalena var Johann Sebastian inte tvungen att välja mellan karriär och äktenskap.

Att tonsättaren och diktaren skickade in sin sång anonymt står som symbol för den tröskel som de kvinnliga konstnärerna tvingades ta sig över.

I början av 1866 mottog Finlands första damkör, Vår förening, ett brev med en sång tillägnad kören. På notpapperet fanns emellertid ingen som helst antydning om tonsättaren eller textförfattaren. Kören provade sången vid första tillfälle. Aina Topelius beskrev tillfället i ett brev till sin kusin (15.2.1866): ”Vi voro mycket förtjusta, den var så egen, så fri”. De som hade skrivit sången avslöjades något senare som korister: tonsättaren var Sigrid Chrons, en av fruntimmersskolans tidigare elever.

Dikten var skriven av Wilhelmina Nordström.

Sången är historiskt betydande, för att den – så vitt jag vet – är den första dokumenterade finländska damkörsången, som inte har någonting med män att göra. Sången har sedermera försvunnit, och det enda bevis om sångens existens jag har hittat är Aina Topelius ovannämnda brev. Men kanske kommer sången att återfinnas i något arkiv!

Att tonsättaren och diktaren skickade in sin sång anonymt står som symbol för den tröskel som de kvinnliga konstnärerna tvingades ta sig över. Att sången sedan dess har försvunnit och saknas helt i historieböckerna symboliserar de kvinnliga tonsättarnas ställning på 1800-talet. Att Peck inte kunde se tröskeln eller kvinnornas underordnade ställning i samhället under en tid då de inte ens ägde rösträtt utgör en symbol för de problem som alltjämt finns till och med i vår tids jämställdhetsdebatt: så länge debatten förs på privilegierade debattörers villkor, kvarstår många trösklar undangömda.