”Jag växte som kvinna när Jessica kom ut som kvinna”
Det var många som uppmanade Camilla Wiklund att lämna sin fru Jessica när hon kom ut som kvinna. Men det fanns inte på kartan.
Camilla och Jessica Wiklund kunde fortsätta vara gifta trots Jessicas könskorrigering, tack vare den nya lagen om samkönat äktenskap. Det har gått tio år sedan Jessica kom ut som kvinna. Camilla berättar om hur processen påverkat henne.
Det har gått tre år sen vi sågs senast. Då var det sommar och solen gassade genom köksfönstret där vi satt vid köksbordet. Den gången var det Jessica som var i fokus.
Nu sitter vi vid köksbordet igen med varsin kopp kaffe. Men denna gång är det frost ute. Och det är Camillas tur att berätta hur det var.
Det har gått ungefär sju år sedan Jessica fick transremissen vid hälsovårdscentralen i Nykarleby. Ännu längre är det sedan Camilla kom hem från sitt nattskift och såg spår av klackar i snön efter ännu en natt då Jessica levt ut sin könsidentitet i hemlighet.
Den natten frågade Camilla rakt ut om Jessica ville bli kvinna. Och svaret var ja.
– För mig var det ingen chock att Jessica var kvinna, jag hade länge anat att det var så, säger Camilla.
De har hållit ihop. Det är det inte alla som gör. Därför fick också familjen Wiklund mycket medieuppmärksamhet då det begav sig, i radio, tidningar och teve.
Men hur är det egentligen att se den man är gift med gå igenom en könskorrigeringsprocess?
– Jag hade inte riktigt tid att känna efter då vi var mitt i det, erkänner Camilla. De som känner mig sa att jag var tystare. Jag hade mycket som jag reflekterade över och ville stödja Jessica så mycket som möjligt.
Mellan resorna till transpolikliniken i Helsingfors och familjelivet med döttrarna Selma och Linnea blev det inte mycket tid över för annat. När Jessica kom ut som kvinna via Facebook var det inte bara Jessica som fick ta emot gliringar och bemöta folks fördomar.
– Jag fick flera uppmaningar om att hitta en ny karl. Att det var synd om mig, och att jag borde lämna Jessica.
Camilla säger att hon inte tog kommentarerna så hårt. De var inte heller till hälften så farliga som hon hade väntat sig.
– Jag var beredd på att de skulle komma. De blev småningom till skämt runt kaffebordet, säger Camilla.
Trots att båda vuxit upp i rätt traditionella, österbottniska miljöer fanns det inte på kartan att skiljas åt. Camilla säger att det är personligheten hon blev kär i när Jessica levde som man – och den har inte förändrats.
– Humorn, åsikterna, allt är kvar fortfarande. Det är bara skalet som har förändrats. Jag har inte något behov av att låsa in mig i något fack, som lesbisk eller heterosexuell.
– Båda två mår bäst om båda är nöjda med sig själva, säger Camilla och får medhåll av Jessica.
Manliga förebilder
Kvinnodagen brukar de faktiskt fira med tårta – även om den har allvarliga förtecken och åtminstone i Finland inte firas särskilt mycket.
När jag frågar dem vad de anser borde uppmärksammas på kvinnodagen lyfter Jessica upp de sätt som könsnormerna också påverkar män.
– Det finns så starka förväntningar på kön. Det är inte lätt att vara man heller, säger Jessica.
Camilla jobbar som närvårdare och hon slår ett slag för männen inom vården. Enligt henne behövs det en ny bild av vården, och hon poängterar att många manliga patienter skulle känna sig mycket tryggare med en manlig vårdare. Och vice versa.
– Vården är inget ”kall” och något typiskt som en kvinna är bra på. Vården är ett yrke som vilket yrke som helst.
Även om Camilla och Jessica Wiklund är överens om mycket går åsikterna isär när det kommer till behovet av manliga förebilder för döttrarna.
Camilla är tydlig med att barnen behöver goda, manliga förebilder och uppmuntrar dem till att också se män i sin närmiljö som förebilder – och att inte heller män behöver vara på något visst sätt.
– Jessica är en förebild och regnbågsfamiljer är förebilder. Det måste inte finnas en man i alla familjer – men Selma och Linnea behöver ändå ha manliga förebilder.
Diskussionen hettar snabbt till då Jessica inte är med på tåget.
– Jag håller inte med om det. Jag menar, behöver man se en man för att ha en manlig förebild? Är det skägget man behöver se? frågar Jessica.
Men Camilla är säker på sin sak. Enligt henne ska barnen få bilda sin egen uppfattning om omvärlden.
– De ska vara öppna för alla förslag. De behöver inte bli som du och jag. Det finns fortfarande både manliga och kvinnliga typiska roller. Och så finns det sådana som vi, vi är kanske i den rosa zonen. Men alla skapar sina egna fack för sig själva, jag vill att de ska få hela bilden.
Friare liv
Som i vilket parförhållande som helst väger Jessica och Camilla sig mot varandra. Parets motto är ”Våga vara dig själv”, vilket de myntade inför Pride festivalen som de arrangerade i Nykarleby.
Ändå var det till en början svårt för Camilla att våga vara sig själv när det visade sig att de var två kvinnor i relationen. När Jessica började bejakade sina feminina sidor började Camilla ifrågasätta sin femininitet.
– Till en början var jag rädd att jag var den minst kvinnliga av oss. Jessica klädde upp sig i figursydda klänningar och glitter och smink. Jag vill inte ha figursydda klänningar.
Camilla testade lösögonfransar och klänningar men kände sig aldrig riktigt hemma med det på samma sätt som Jessica gjorde. Hon gav upp efter ett tag. – Att Jessica är kvinna gör inte mig till mindre kvinna. Vi måste inte tävla med varandra.
Tidigare var könsrollerna vad beträffar hushållet ganska traditionella i familjen Wiklund. Camilla var den som städade och lagade mat. Jessica skötte i sin tur – och kände press på att sköta – vedhuggning och bilunderhåll.
Jämställt har det inte blivit efter könskorrigeringen – men de gör båda mer av vad de själva tycker om att göra.
– Vi gör båda det som känns mer bekvämt. Det är bra att inte ha någon press på sig att behöva kunna något särskilt – nog flyter det på ändå, säger Jessica.
– Jag är uppväxt i traktorhytten och ”föuse” i Vörå. Så jag har nog heller aldrig varit den traditionellt kvinnliga, säger Camilla.
Jessicas resa var hennes. Men hur var din resa? – Lärorik. Jag har blivit starkare i mig själv och kan stå på mig, andra får surra på bäst de vill. Jag har också blivit bättre på motgångar, de kommer med jämna mellanrum och är inget att vara rädd för.
Jessica är en förebild och regnbågsfamiljer är förebilder. Det måste inte finnas en man i alla familjer – men våra döttrar behöver ändå ha manliga förebilder.
Camilla Wiklund