Bubblor om mest miljönytta

Det är rimligt att begära mer av industrifolk än av politiker när det gäller precisa mål. Men i Sverige faller många ledare för bolag och organisationer in i politikers tävlan om att nå oprecisa mål.

Ett exempel i början av året (DN 7.1) var när vd:ar i de finskägda dotterbolagen i Sverige till Neste och St1 skrev om precisa årtal långt in i en okänd framtid, alltså oprecist i verkliga livet.

De upprepade politikersnack om att ”bli klimatneutral 2045”, EU:s mål om ”klimatneutralitet 2050”, kraftigt minskade utsläpp av koldioxid fram till 2030, Sveriges delmål om minskade utsläpp från inrikes transporter med 70 procent till samma år, etcetera.

Dessa jämna tal som slutar på 0 eller 5 illustrerar att politiker, byråkrater och debattörer simmar på okänt vatten.

Visst är ambitioner för miljön nödvändiga. Men alla utredningar om målsättningar, all denna tankemöda hade varit mer konstruktiv om den var inriktad på nuet, den överskådliga tiden, ett par, tre år.

Ett bra exempel är svensk stålindustri med börsbolaget SSAB (som köpte upp Rautaruukki 2014) i samarbete med statliga gruvan LKAB och likaledes statliga Vattenfall, landets största elproducent.

Med cirka 100 miljoner euro från företagen och drygt 50 miljoner euro från staten hoppas man bli först i världen med att ersätta koldioxid vid stålframställning, dock med dyrare vätgas.

Stålindustrin är den bransch som släpper ut mest koldioxid och svarar för 10 procent av alla utsläpp i Sverige.

Men redan 2025 ersätter stålverket i Oxelösund två masugnar med en elektrisk ljusbågsugn, vilket tar bort mesta koldioxiden från järnsvampen. Vid stålverket i Luleå byggs ett vätgaslager drygt 25 meter under jordytan i drift efter 2022.

Ett extremfall om hur snabbt projekt kan bli klara ser vi nu i den kommunistiska diktaturen Kina. Ett nytt akutsjukhus byggdes på fem dagar för de drabbade av coronavirus.

Ett vanligt fall i Sverige när en stor kraftledning ska byggas är att alla remisser, utredningar och processer kan ta upp till tolv år.

Självklart måste demokratier fånga olika åsikter, ha tid för debatt och eftertanke. Men mycket krystas fram i färdplaner, ”rätta politiska förutsättningar”, nu en biodrivmedelkommission, tydliga riktlinjer för näringslivets roll, stärkt dialog, kontinuerliga kontrollstationer, samverkan i hela värdekedjan och annan lös materia i direktörernas debattinlägg.

Deras krav på ”förenkla regelverk och korta tiden för tillståndsärenden” kan dock inte nog ofta riktas till sega politiker.

I början av 2000-talet gjorde jag en journalistisk, ej vetenskaplig rundfråga om hur lång tid olika ärenden låg i inoch utkorgar i den offentliga världen. Detta utan att bli behandlade av en mänsklig hjärna.

Mitt översiktliga resultat blev att över halva tiden dammade ärendena till sig i korgarna. I kommersiella företag behandlas inkommande order med största skyndsamhet av rädsla för att konkurrenter annars får dem.

Offentlig sektor har turligt nog krav på sig att vara opartisk, behandla medborgare och olika företag lika.

Men jag är övertygad om att halverad tid för remisser och överklaganden samt snabbare beslutskraft i politiken skulle ge en ny stor kraftledning på sex år i stället för tolv. Till nytta för hela samhället.

”I Sverige faller många ledare för bolag och organisationer in i politikers tävlan om att nå oprecisa mål.”