Långsiktighet lönar sig
Mauricio Pochettino är det enda långsiktiga Tottenham haft på managerposten under de senaste tretton åren. Den nuvarande coachen José Mourinho lär vara arbetslös inom ett år.
Pochettino gjorde ett utmärkt jobb. Hans metodik och sinne för hur den moderna fotbollen ser ut förde upp Spurs på höjder klubben aldrig befunnit sig på tidigare.
Före det hade Juande Ramos, Harry Redknapp, Andre Villa-Boas och Tim Sherwood prövat sina vingar i Tottenham.
Spanjoren Ramos minns folk som den spanska järnprefekt som förbjöd pommes frites och sötsaker i spelarmässen. Utöver det försökte han implementera ett positionsspel och en aktiv press. Ingen lyssnade.
Rödbrusige mysfarbrorn Redknapp tog över. Några taktiska nyanser var inte Redknapp intresserad av. Han skapade en god stämning och en utmärkt grund för en sorts upplevelsefotboll som gick hem hos de breda massorna. Bucklorna uteblev ändå då den taktiska dimensionen inte höll måttet. Men under Redknapp närmade sig Spurs toppen. Ett utmärkt exempel på hur viktigt det är att ta människorna i beaktande.
Andres Villas-Boas misslyckades totalt i Chelsea men fick av någon anledning chansen också i Tottenham. Portugisen är mer eller mindre besatt av detaljer och pyttesmå nyanser och efter en lovande inledning vände kurvan neråt och så försvann han från norra London.
Tim Sherwood var en miss. Den forna mittfältskämpen fick chansen tack vare sin bakgrund som spelare i klubben. Sherwood tillhörde den gamla skolan i sitt fotbollstänk med snabba och ibland långa uppspel. Det höll inte.
Pochettino visade under sina fem år vad långsiktighet både spelmässigt och på spelarmarknaden kan ge. Under argentinaren blev Tottenham en maktfaktor i hemlandet och ute i Europa.
José Mourinho tänker fotboll på ett helt annat sätt än Pochettino. Kännetecknande för de managers som anställts under det senaste decenniet är att de inte har särskilt mycket gemensamt med varandra. En röd tråd i rekryteringsprocessen är svår att finna. Det verkar närmast så att Tottenhams starke man Daniel Levy tar det som finns och sannolikt i väldigt hög grad låter sig övertalas av experter och agenter. Eller så lyssnar han inte alls på någon annan. Levy är känd för sin övertro på sig själv.
Mourinho är passé och har varit så i flera år. Men hans mäktiga vänner inom fotbollsindustrin lyckas fortfarande fixa fina jobb åt honom. Det i Tottenham torde och borde, då det tar slut inom ett år, vara det sista på den här nivån.
Visst har skador stört Spurs men Mourinho tycks till och med ha glömt bort hur man organiserar en fungerande defensiv.
Hur viktig långsiktighet kan vara visade RB Leipzig än en gång med all önskvärd tydlighet. 4–0 totalt i åttondelen mot Spurs är siffror som smickrar Londonlaget.
I Leipzig följer man den stig som Ralf Ragnick i tiderna stakade ut för klubben. Den taktiskt briljante och på det mentala planet uppenbart skicklige Julian Nagelsmann har tillfört ännu en sylvass dimension till klubben som spelar en fantastiskt tjusig fotboll. Så långt ifrån den dötråkiga och numera virriga fotboll Mourinho förespråkar.
Leipzig har som bekant ingen problem med likviditeten, det ser ägaren Dietrich Mateschitz och hans energidrycksimperium till, men hör slösar man inte bort pengar.
Alla spelare som köps in analyseras minutiöst innan man slår till. Detta för att vara säkra på att de passar in i klubbens filosofi.
Det går att klara sig på absolut toppnivå också utan de riktigt stora pengarna. Men då gäller det att man är bäst i klassen på att analysera och på att göra grovjobbet. Leipzig hör till mönstereleverna.
Tottenham och så gott som alla engelska toppklubbar borde gå om klassen.