Att lämna ett hem för att hitta hem
Philip Teirs tredje roman skildrar otrohet, skilsmässa och nyfamiljsliv. Samtidsskildringen är träffsäker, men berättarperspektivet skaver.
De senaste åren har sett flera otrohetsskildringar i svensk litteratur. I Philip Teirs tredje roman ligger synvinkeln hos den som lämnar. Pärmtexten beskriver Jungfrustigen som en nyfamiljsroman, ett slags Bonusfamiljen i bokform. Men minst lika mycket är den en otrohetsskildring.
Richard är kulturchef på en finlandssvensk dagstidning, gift sedan länge och pappa till två barn. På en förlagsfest träffar han Paula. Relationen inleds långsamt och genom mikrobeslut som att gå in på en Facebooksida, skicka ett textmeddelande eller våga ställa en fråga styr Richard in sitt liv i en ny riktning. Om ett (i brist på bättre ord) lyckligt äktenskap präglas av att man förflyttat sig bortom frågan ”Ska vi leva tillsammans”, så skildrar Jungfrustigen hur frågan blir aktuell för den ena parten igen.
Bit för bit legitimerar Richard relationen med Paula för sig själv, och gradvis förskjuts gränsen för vad som kan göras och tänkas. Plötsligt har han ”klivit över till andra sidan, där möjligheterna var fler om man bara vidgade perspektivet”. I bakgrunden pågår familjelivet utan att övriga inblandade förstår att han redan har checkat ut.
Talande är att Richard inte är särskilt olycklig med frun Sonja. Det handlar i stället om att välja ett annat liv när det gamla inte tillfredsställer längre.
Richard och Paula ersätter passionerade kärleksträffar med en parförhållandeillusion över en delad kaffekanna och dagens tidning. Mer än lovligt aningslöst blir det när de intalar sig att detta gör otroheten mindre verklig eller mer hederlig, även om det visserligen illustrerar kapitalismens känsloekonomi på ett tydligt vis: ”Ditt äktenskap är din sak”, ”Vi gjorde ju ingenting”. Här vill man invända vi är intrasslade i andra människor på långt mer komplicerade vis, att relationer inte är transaktioner och att ansvar inte låter sig fördelas så enkelt.
Hemmet som idé
Ett fascinerande spår i romanen gäller manlighetsideal. I inledningen nämns ”en av dessa finländska sextiotalsmän som skrivit böcker med maskulint korthuggna meningar, som gjort konst av sin alkoholism, och som hyllats för sin förmåga att spränga borgerligheten inifrån”. En som passar in här är Henrik Tikkanen.
Liksom Tikkanen har Teir gett sin roman en adresstitel, men Richard är en maskulin motbild till Tikkanens antihjältar. Han tar ansvar för hem och barn, försöker vara omtänksam. När han porrsurfar är det rättvisemärkt och när han är otrogen är kvinnan äldre så att han undviker den klassiska klichén. Men samtidigt ljuger han (han säger sig vilja ha frihet men vill ju ha Paula) och lassar över känslomässigt ansvar på andra. Läsaren frestas hålla med Sonjas terapeuts kommentar om att Richard ”låter som en person som alltid fått precis som han vill”.
I bokens andra del har Richard valt det nya livet med Paula och en annan historia tar vid. Familjelivet kommer åter i fokus när de nyförälskade måste byta hemligt tumisliv och tvåsamt självförverkligande till att tvingas förhålla sig till andra människors känslor och reaktioner. Här blir det mer komplicerat, liksom: oj, blev det vardag här också! Familjekulturer möts och barnuppfostran förhandlas.
Familjedynamik och vardag har Teir varit intresserad av i alla sina romaner och det kanske mest angelägna temat i Jungfrustigen rör hemmet som idé och i relation till andra människor. Vad är ett hem? Hur kan vi leva tillsammans? Kan en människa vara ett hem? Det är värt att notera att Jungfrustigen inte bara är en adresstitel: Paulas hem ligger där, och det är på Jungfrustigen Richard upplever sig hitta hem.
Medan del I laddas av attraktionen mellan Richard och Paula är det i del II scenerna med barnen, särskilt sonen William, som bjuder på nerv. Teir är en skicklig samtidsskildrare, och i Jungfrustigen är det barnreplikerna som är mest på pricken. När de vuxna är mer än lovligt oförmögna att anta ett barnperspektiv är det dottern Nelly som förmår hålla två tankar i huvudet samtidigt, när hon påpekar om lillebrodern: ”Jag vet att han sätter sig emot allting. Men jag tror på riktigt att han är jätteledsen.”
Perspektivglapp
Jungfrustigen berättas inte i jagform, men synvinkeln är Richards. Samtidigt präglas berättandet av en saklighet som ger sken av ett slags intresselös realism. Något här skaver. Å ena sidan: bokens insikt är större än Richards. Det märks i hur episoderna ordnas – här får läsaren se samband och inkonsekvenser som Richard inte är medveten om själv. På slutsidorna kommer också en alternativ verklighetsbeskrivning fram genom Paula. Å andra sidan framträder och begränsas romanens övriga personer, också Paula, starkt av att upplevas genom Richard. De andra karaktärerna, särskilt kvinnorna (inklusive Richards mamma), reduceras till relationer som denna nice guy måste hantera.
Här hade romanen blivit ärligare genom ett ännu snävare och mer öppet subjektivt Richard-perspektiv. En annan lösning hade varit perspektivbyten som kunde förmedla en familjs upplevelse av skeendet, och inte bara Richards. Nu försöker Teir både se genom Richards blick och ge en bredare bild av skilsmässa och nyfamiljstillvaro, och där glappar det.
Även om familjetematiken och miljöerna är något Jungfrustigen delar med föregångaren Så här upphör världen har den nya romanen en tydligare narrativ linje. I dess flytande prosa finns många fina språkbilder som med småmarkörer fångar och utkristalliserar ögonblick i Helsingforsvardagen.
Ett problem är att det efter flera läsningar fortfarande känns som om problematiseringen av medelklassens självförverkligande genom relationsbyte sker i läsaren trots romanen, och bara begränsat i själva romanen. Ändå välkomnar jag Jungfrustigens försök till nyanserad gestaltning av skilsmässa och nyfamiljsblivande – dessa på samma gång omvälvande och vardagliga livshändelser, å ena sidan alltid unika, å andra sidan erfarenheter som delas av många.