Den övergivnas smärta och älskarinnans vrede
Fokus i otrohetsromanerna ligger i hög grad på otrohet och äktenskapskris, och inte på det som kommer efter.
Medan Philip Teirs Jungfrustigen (2020, se recension här intill) skildrar mannen som lämnar sin fru för en annan kvinna, ger några av de senaste årens otrohetsskildringar från Sverige andra perspektiv. I Martina Haags Det är något som inte stämmer (2015) skildras den bedragnas upplevelser, och i Aase Bergs Haggan (2019) älskarinnans position. Där Richard i Jungfrustigen smyger ut för att texta sin nya förälskelse i fred får vi genom Thelma i Haggan veta hur det är att ta emot dylika meddelanden, och genom Petra i Det är något som inte stämmer uppleva hur smärtsam insikten är om att mannen har smugit i väg och haft hemlig kontakt med en annan.
En skarp kontrast till Teirs roman är att känslointensiteten hos Haag och Berg är oändligt högre. Haag lyckas förmedla smärtan hos den som blivit övergiven och försöker överleva dagen en kvart åt gången så att den känns i läsaren oavsett om denna någonsin upplevt något liknande eller inte. I Haggan är det i stället vreden som råder. Romanen är en ursinneskritik av det borgerliga äktenskapets parasitära känsloekonomi som kräver älskarinnans blod för att uppnå balans. Den vill också kommendera sina läsare: Titta, det här är exakt vad den här boken gör! Jag faller inte i fälla a, b eller c!
I Jungfrustigen är temperaturen avsevärt mildare. Här liknar den mer Therese Bohmans Aftonland (2016). Romanen är inte lika uttalat en otrohetsroman som Bohmans Den andra kvinnan (2014), men huvudpersonen i Aftonland, konstprofessorn Karolina Andersson, har regelbundet varit otrogen mot sin sambo och när hon separerat hamnar hon själv flera gånger i andra kvinnan-position. Berättandet är svalt på ett vis som motsvarar Karolinas alienation i tillvaron, men genom relationerna ställs frågor om klass och makt.
Bohmans roman skildrar Stockholms kulturliv och akademiska kretsar. Teirs Jungfrustigen kan enkelt läsas som en nyckelroman ur Helsingfors kulturliv – byts namnen ut hittar vi journalister, författare, förläggare. Richard i Teirs roman är författare, och försöker skriva om sin egen skilsmässa. Förloppet i Martina Haags roman liknar Haags egen skilsmässa: Petra är författare, hennes man programledare i tv, och när han lämnar henne för en kollega kablas det ut i kvällspressen. Själv föreslår mannen att Petra kan ”skriva en rolig bok” om skilsmässan, ”sådär lite i underdogperspektiv […] om misslyckande sådär på ditt speciella sätt, det är helt ok med mig om du gör det.” I Haggan hävdas bestämt att ingen kan hitta en specifik person bakom bokens Victor, han är en sammanslagning av många. Bergs roman är ändå den mest uppenbart autofiktiva, och lika delar roman och manifest.
Fokus i romanerna ligger i hög grad på otrohet och äktenskapskris, och inte på det som kommer efter. Teir är undantaget, men eftersom Jungfrustigen skildrar nyfamiljslivet ur mannens perspektiv saknas fortfarande en gedigen, nyanserad inifrånskildring av styv- eller bonusföräldraskapet. Hittar någon läsare en sådan får de gärna tipsa undertecknad!