Bridge kräver sisu

Det sker dramatiska ting bakom kulisserna på Dagmarsgatan 3 i Helsingfors. En deltidspensionerad reporter kommer i osedvanligt god tid till torsdagseftermiddagens bridgelektion på Arbis. Läraren Agneta är redan på plats.

– Det här är en inre strid – bridge eller inte bridge? Ibland känns det kul men lika ofta snudd på omöjligt att lära sig, klagar han för att i nästa stund inse att psykoterapi nog inte ingår i kursavgiften.

– Du lär dig. Det tar tid för alla som i vuxen ålder börjar med bridge! blir svaret.

Så övningsspelar vi. Drygt två timmar utan paus, giv efter giv (bridgespråk för en spelomgång).

Deltidspensionerade reportern är trött, men kanske också en smula stolt. Det här, tänker han, är ju finländsk sisu när den är som bäst. Inte lönt att klaga, man har gett sig in i spelet och det finns inget annat sätt att lära sig än att spela, spela och åter spela.

Medspelarna är riktigt duktiga. Fast av och till märker deltidspensionerade reportern att även de har problem att hålla alla regler och tabeller i skallen. Trösterikt! Bridge kräver fullständig koncentration. Det enda man kan göra samtidigt är måhända att tugga tuggummi.

Det räknas poäng och tittas i tabeller och avverkas kortlek efter kortlek. Det skrattas också en hel del. Mot slutet snurrar det av klöver och ruter, hjärter och spader i den deltidspensionerade reporterns hjärna och han känner att den inte har så mycket kapacitet kvar. Läget kan jämföras vid någon som har konsumerat flera salmiakkikossun (snaps med tillsats av saltlakrits). Han tänker ändå att kortspel är bra mycket skonsammare mot såväl plånbok som lever.

Bridgen samlar i Finland, liksom i Sverige, huvudsakligen äldre personer. I Kina lär den vara en fluga även bland unga och ett sorts tecken på att man är ”klipsk”. Det må vara hur som med det sistnämnda. Men faktum är att Kinas starke man efter Mao, Deng Xiaoping som styrde in landet mot marknadsekonomi, vid slutet av sin levnad innehade en enda officiell post. Han var ordförande för Kinas bridgesällskap.