Sällskap på läktaren
”En stor del av kommunikationen män emellan sker ordlöst, sägs det ibland. Som på mitt kvartersgym där tio biffiga killar kan trängas i bastun i en kvart utan att någon säger ett knyst.”
I början av Patrik Svenssons prisade bok Ålevangeliet skildrar berättaren hur han som pojke fiskade ål med sin far i Skåne, och hur de då mest bara pratade om fiske. Eller snarare pratade de inte särskilt mycket över huvud taget eftersom de befann sig på en plats där ”behovet av att prata var begränsat, en plats vars karaktär tvärtom kom bäst till sin rätt under tystnad”.
Det där tyckte jag även lät som en bra beskrivning av så kallat passivt idrottande. Åtminstone såsom jag ofta upplevt det, både som barn och vuxen. Visst, jag har haft en del djuplodande samtal med kompisar på diverse idrottsläktare också, men i huvudsak har fokus ändå legat på själva matchen eller tävlingen. En del av mina bättre arbetsidéer har jag å andra sidan fått när jag ensam smitit i väg till ishallen på Nordenskiöldsgatan eller njutit av anonymiteten i folkmassan på Olympiastadion.
Och behöver man alltid vara så talför, förresten? I Skavlan häromveckan berättade den svenske komikern Henrik Schyffert hur han i somras åkte bil tillsammans med sin åttioårige far från Jönköping till Stockholm. Under tre timmar sa de nästan inte ett ord, förutom pappan som vid höjden av Nyköping kommenterade ett rondellbygge. Ändå klassade båda det som en hyfsat bra dag.
En stor del av kommunikationen män emellan sker ordlöst, sägs det ibland. Som på mitt kvartersgym där tio biffiga killar kan trängas i bastun i en kvart utan att någon säger ett knyst.
Bisarrt? Jodå. Men efter femtio års övning i tigandets konst känns det i dag inte fullt lika onaturligt, snarare då som en märkvärdigt helande meditationsritual där vi för ett ögonblick är frikopplade från det konstanta bruset som omger oss överallt.
En alltför pratglad kompis kan sabba en spännande match, precis som en på tok för tidig middagsgäst som vill skvallra i ens kök kan ställa till det för en när man är mitt uppe i det mest kritiska skedet av ett knepigt recept. Här liksom i allt annat gäller det att ha en viss fingertoppskänsla. Min tippning är att man oftare går på idrott för att fly vardagen och dess bekymmer än för att dryfta samlevnadsproblem eller coronaångest.
Å andra sidan har jag tillräckligt många gånger tvingats sitta bredvid främmande män som efter kvällens femte stop ventilerat sin homofobi eller högljutt betygsatt cheerleadertjejernas yttre attribut för att verkligen uppskatta lite spirituellt sällskap även på en hockeyläktare.
Som när jag tidigare i vintras bjöd en åttaåring på match – fast inte vilken åttaåring som helst, utan en sällsynt talför sådan vars ordförråd redan ligger på en gymnasieelevs nivå. Det blev således intressanta diskussioner om allt från svarta hål till Kurt Cobains låttolkningar och Cristiano Ronaldos frisparksteknik – vilket kunde behövas, för matchen var ärligt talat ingen höjdare, bortsett möjligen från den bisarrt utdragna strafftävlingen på slutet som snarast fick tankarna att gå till Monty Python-sketchen Filosofernas fotbollsmatch.
Fortfarande gör det en märkvärdigt gott att ibland betrakta världen med en åttaårings ögon. Då framstår det mesta faktiskt som hisnande intressant, börjandes med ismaskinen i pausen, förstås!