Då västs fundament vacklar
Jukka Valtasaari är väl skickad att redogöra för hur ett litet land navigerar tryggt bland stenar och grund och i skiftande väder, skriver Stefan Forss.
President Vladimir Putin gav i fjol en skarp intervju för Financial Times (28.6.2019), ett frontalangrepp mot västs fundamentala värden. Putin förklarade självsäkert att ”den liberala idén” hade ”överlevt sitt syfte” och tjänat ut som ideologisk kraft. De liberala ”kan helt enkelt inte längre diktera vad som helst för vem som helst så som de gjort i decennier.” Det är välkänt att Ryssland gärna vill se bland annat EU och Nato försvinna. I stället erbjuds oss den Eurasiska unionen.
Denna ryska bredsida mot den ordning som gällt sedan 1945 var i sig ingen nyhet. Putin chockade de närvarande redan 2007 vid den årliga säkerhetskonferensen i München, av många ses hans tal som den milstolpe då Ryssland fjärmade sig från den samarbetspolitik med väst som hade tillämpats sedan president Gorbatjovs tid. Att temat för årets konferens som hölls i mitten av februari var ”Westlessness” är i sig talande. Väst utmanas nu hårt både utifrån och inifrån och framtiden ser osäker ut. Små länder är givetvis särskilt utsatta.
Ambassadör Jukka Valtasaari har ägnat dessa frågor mycket tankearbete under många år. Hans bok ”Lännen jälkeen” är ett angeläget och analytiskt bidrag till debatten. Med sin över 40 år långa tjänstgöring som karriärdiplomat, statssekreterare och Washingtonambassadör i två omgångar, är han speciellt skickad att redogöra för hur ett litet land navigerar tryggt bland stenar och grund och i skiftande väder. Boken är lärorik och underhållande.
Självironi hittar man nog men däremot ingen självupptagenhet. Substansfrågorna talar. Redan bokens pärmbild visar vilken kullerbytta han försöker beskriva och längre ut mot kanterna blir kartan mörkare och diffusare.
Vad är väst?
Valtasaari börjar med att definiera vad han avser med väst. Han lyfter då fram den så kallade Atlantdeklarationen som inte har något med Nato att göra, utan är en deklaration från 14 augusti 1941 från Winston Churchills och Franklin D. Roosevelts möte på brittiska slagskeppet Prince of Wales vid Newfoundland.
Deklarationen är en optimistisk programförklaring för världen efter kriget, komprimerad till en enda sida. Den gavs i ett läge då både Sovjet och Storbritannien var hårt trängda och USA ännu stod utanför kriget. Dess åtta punkter bildar själva fundamentet för det som skulle komma att bli det politiska väst.
Båda länderna förband sig bland annat till att inte söka territoriella vinster eller eftersträva ökad makt. Man avvisade sådana territoriella förändringar som inte skett med de berörda folkens samtycke. Alla nationer har rätt till självbestämmande och att välja det samhällsskick som motsvarar folkets fria vilja. Suveräna rättigheter och självstyre bör återupprättas åt dem som berövats dessa. Havens frihet framhölls, envar ska ha rätt att segla fritt på världshaven.
Slutligen uttalade man sin förhoppning om att världens nationer ska komma att avstå från bruk av våld, men att det förutsätter både avväpning av aggressiva nationer och allmän nedrustning efter kriget. Deklarationens betydelse kom att senare synas både i FN:s grundstadga, Helsingforskonferensens slutdokument
1975 och OSSE:s centrala dokument.
Inom detta efterkrigstida politiska väst fann även Finland sin säkerhet och merparten av sitt välstånd. Byggstenarna för säkerheten under kalla kriget och under några decennier därefter bestod av gemensamma värden, multipolaritet, ekonomisk utveckling och integration. Inget av detta kan längre tas för givet.
Trump kan avvärjas
Hur vi hamnat här är den övergripande fråga, som Valtasaari tar sig an att utreda. Han tar tjuren vid hornen och analyserar alla de stora globala aktörernas historia, målsättningar och framtidsutsikter. USA känner ambassadören särskilt bra. Några väl valda citat visar vad slags språkbruk används om president Trump. En av hans jurister beskrev chefen som en ”skurk, tjuv och lögnare” medan Irans president ansåg honom vara ”mentalt efterbliven”.
Valtasaari tror ändå att de amerikanska institutionerna i slutändan ska orka stå emot och avvärja angreppen mot konstitutionen och demokratin. Men även mer pessimistiska röster hörs. Man undrar om Trump är alltför smart för ”eliten” och kan lyckas i sitt uppsåt att ”dränera träsket”, det vill säga demontera institutionerna.
Alltnog, USA:s betydelse för Europas säkerhet är även fortsättningsvis så central, trots Trump, att den transatlantiska länken kommer att bestå. Även om kongressens integritet stått under ständigt tryck de senaste åren är inte de ledande senatorerna beredda att vika ned sig. Här står helt enkelt amerikanska nationella intressen på spel.
Kärnvapen tabu
Valtasaari är inte känd som utpräglad Rysslandsexpert och tar klokt nog stöd av proffs på det området, Yale-historikern Timothy Snyder och brittiska forskaren Keir Giles. Båda tillhör världseliten.
Valtasaari lånar två centrala begrepp av Snyder: ofrånkomlighetens och evighetens politik. Det förstnämnda slog rot efter kalla krigets slut. Ofrånkomligheten är enligt Snyder ”en förnimmelse om att framtiden bara är mer av nuet, att framåtskridandets lagar är fastställda” och att alternativ saknas. Ofrånkomligheten som utlovar en bättre framtid för alla, har emellertid inte lyckats uppfylla dessa mål. I stället har man fått större ekonomisk ojämlikhet, utanförskap och samhällspolarisation.
I länder likt Ryssland har däremot framåtskridandets ofrånkomlighet fått vika för en evighetens politik med nationen i centrum ”för en cyklisk offerberättelse”. Evighetspolitikerna sprider övertygelsen att fienden kommer och att staten inte kan bistå samhället som helhet utan bara skydda det mot hot, skriver Snyder.
Just här kommer de ryska kärnvapnen in i bilden som en omistlig del av Rysslands styrka. Valtasaari diskuterar detta rätt utförligt – vad vore Ryssland utan kärnvapen? Inte mycket. Det var dock en genuin ambition hos både Gorbatjov och Reagan, som Putin dock bestämt förkastade.
Men Valtasaari är även här optimist och lyfter fram professor Thomas Schelling och dennes Nobelföreläsning 2005. Mänsklighetens största bedrift i modern tid var det som inte skedde, ett förödande kärnvapenkrig. I år är det 75 år sedan Hiroshima och Nagasaki och kärn vapenbruk är fortsättningsvis tabu.
Integrationens värde
Valtasaari skriver insiktsfullt också om Europa och EU. Alternativen till integration är dåliga och riskfyllda, facit av vad populism och extrem nationalism medfört i Europa bör inte glömmas. Snyder menar att alternativen står mellan integration och imperiebygge, Rysslands gebit.
Även stormakten Kina har med goda skäl fått ett eget kapitel i ”Lännen jälkeen”. Kinas uttalade ambition är att vara världsledande 2049 vid den kommunistiska Folkrepublikens 100-årsjubileum. Här ser man ett klart paradigmskifte, eftersom kinesiska ledare hittills varit lågmälda och haft siktet långt fram i tiden. Den kinesiska harmonin är inte längre vad den var. Bataljen om Huawei och 5G är en politiskt definierande fråga och ett nederlag för Kina kan få stora oförutsedda konsekvenser.
Den överraskande coronaviruskrisens verkningar är inte heller lätta att överblicka, men visar hur även fundamenten kan vackla. Globala hightechföretag noterar nu att Kinas ställning som ledande leverantör av elektroniska komponenter och råvaror till läkemedelsindustrin varit en stor risk. Alltför många ägg har lagts i samma korg. Hur ska då Finland klara sig? Jukka Valtasaari tror på integrationens värde. Det går inte att isolera sig och säga nej till allt och ta plats på läktaren som åskådare, vilket många velat genom decennierna – nej till EG, EU, euron, Nato är goda exempel. Kriser och utmaningar ska vändas till fördelar, men det förutsätter beslutsamhet och aktivt engagemang, innovativt tänkande och ett realistiskt öga för spelet. Finland har visat det tidigare, till och med mitt under kalla kriget då vi lyckades kamma hem en stor vinst 1975, KSSE-toppmötets slutdokument.
Ett gammalt gott råd är att aldrig slösa bort en god kris (”Never waste a good crisis”).