200 000 har dött i malaria i år

Den pågående coronainfluensan har blivit alla tiders nyhet. Medier över hela världen följer minutiöst med offer, insjuknade och tillfrisknade. Börserna rasar och företag går i konkurs. Skolor stänger och flygbolag ställer in flyg. Centralbankerna pumpar in pengar och EM i fotboll skjuts fram med ett år just då Finland för första gången kvalificerade sig. Hur blir det med OS i Tokyo?

Trots alla hemskheter gör det gott att sätta siffrorna i perspektiv. I den vanliga vinterinfluensan har det hittills i år dött 99 000 människor (enligt Worldometers), i coronan 16 000. I Indien dör omkring 400 människor varje dag i trafiken. I malarian har det i år avlidit 200 000 människor. Risken att dö i coronan är liten för unga och medelålders friska människor.

Medierna tycker om nyheter och coronan är en nyhet. Liksom sars, fågelinfluensa och ebola är viruset något nytt och skrämmande. Hiv/aids var en jättenyhet på 1980-talet och sjukdomen ansågs länge vara obotlig. Det som skrämmer med coronan är att trenden har varit ökande, trots att Kina och Sydkorea har rapporterat om minskade antal insjuknade och döda de senaste veckorna.

Samtidigt som världens länder har bedrivit internationellt samarbete för att bekämpa epidemin har det uppstått nationell egoism. Man vill inte ha resenärer från andra länder. Den fria rörligheten inom EU gäller inte längre. Att Finland har stängt gränsen mot Sverige lät så märkligt att jag först hade svårt att tro på den nyheten. Många länder har inhiberat redan beviljade visum och nya beviljas inte heller.

Ryktena och de falska nyheterna är ett kapitel för sig. Här i Indien har konsumtionen av broilerkött minskat drastiskt, eftersom många tror att det är farligt att äta kött. Ritualen att stärka immunsystemet genom att dricka urin från nötkreatur blev en internationell nyhet.

Få se om undantagsåtgärderna räcker så länge att folk vänjer sig. En del tycker säkert att det är behagligt att jobba på distans och att trafikköerna har minskat. Tänk om EU-länderna börjar tycka om att bevaka sina egna gränser? Vem behöver Schengen? Om situationen blir långvarig kanske vi får abstinensbesvär då vi ska återgå till det normala.

År 1968 grasserade Hongkong-influensan i hela världen. Miljoner människor beräknas ha avlidit till följd av den. Jag talade på jobbet med en äldre kollega som kom ihåg att det nog var många som hade Hongkong-influensan, men att det också fanns annat att tänka på. År 1968 fanns det ännu många som kom ihåg krigstidens bedrövelser så en influensa var inte så mycket att fasa sig över. Ingen minns längre spanska sjukan 1918, nödåren på 1860-talet och medeltidens pester och spetälskor, men vi vet att dessa farsoter var ännu värre.

Då detta skrivs vet vi inte hur det slutar. Men min kvalificerade gissning är att det viktigaste vi kommer att komma ihåg efteråt inte är själva sjukdomen utan följdverkningarna på ekonomin: permitteringarna, konkurserna, tilläggsbudgetarna, karantänen, de inhiberade mötena och resorna.