Ett stort, varmt tack till så många!

CORONAVIRUSET Tack alla som under dessa svåra tider orkar jobba klockan runt inom förvaltningen, sjukvården, skolväsendet, polisen och gränsbevakningen. De flesta har säkert familj hemma och rutiner som nu helt kan glömmas. Skolbarn ska ha mat och något att göra, ska kanske klara sig länge hemma ensamma, känner att en stor fara hotar fastän mamma och pappa säger att allt nog blir bra.

Jag blir så otroligt ledsen att läsa alla inlägg med en bitter, självisk grundton. Jag får inte göra si och så, Jag får inte besöka mina åldrande föräldrar på serviceboende, Min frihet är begränsad, Jag får inte tiden att gå, Jag vet att jag är frisk och inte bär på smitta.

Jaha. Så enkelt är det inte. Om personalen på ett serviceboende förutom att se till sina egna seniorer dessutom ska hålla reda på alla besökare kan man nog säga farväl till sina kära. Det behövs bara att en enda person slarvar. Kanske inte medvetet, men ändå har med sig en ovälkommen gäst.

Visst finns det mycket man kan göra och främst av allt – inte gnälla! Det finns så många sätt att hålla en nära och varm kontakt, för situationen nu är ändå tillfällig. En längre eller kortare tid får vi hoppas.

De som kan och orkar kan gå ut och stavgå, de flesta har telefon och andra sätt att kontakta nära och kära. Jag håller faktiskt på att ”döstäda” vilket inte betyder något negativt utan jag har nu tid att gå igenom lådor och skåp med papper

och saker som under mitt aktiva arbetsliv väntat på en lugnare period. Att det också blev isolering för ett tag är inte ett problem. För mig och för oss. Gamla minnen och gamla brev och kort är en kär skatt just för oss, men kanske inte sen för barn och barnbarn. Så jag ”städar”. Var och en kan se över sin vardag och hitta små glädjeämnen som ger innehåll i vardagen.

Jag är 75 och min man 80, men vi är tacksamma över att den yngre generationen tänker på vårt bästa just nu. Precis just så. Vårt bästa och just nu. De vill ha oss kvar i livet.

Vi vill inte hamna in på intensivvård med respirator och ”uppta sängar”. Vi vill helst hålla oss friska och ha en möjlighet att ännu återgå till det normala livet, kunna träffa barn och barnbarn och goda vänner. Kunna återgå till allt det som bara för en liten tid sen var en självklarhet. Om inget skulle göras för den åldersgrupp som nu är mest sårbar, skulle det ju vara enkelt att bli av med oss helt enkelt genom att inte alls bry sig.

Men det är tack och lov inte aktuellt utan så väldigt många bryr sig.

Vad vi alla behöver är uppmuntran, en känsla av trygghet och omsorg, hopp om att allt blir bättre om en tid. Så hjälp alla hjälpare genom att göra precis såsom man uppmanar oss.

Jag är mest orolig för att hjälparna inte längre orkar! Visa dem alla tacksamhet i stället för sura miner.