En tid av exceptionellt välrastade hundar

Detta nu är ett spännande nu för få har en aning om vad som händer i morgon. Det är förstås en av effekterna av en kris, oberoende av om den är global eller endast berör en person: att tiden krymper ihop. Därav föds tunnelseende och handlingsförlamning, eller i vissa fall otroliga uppvisningar av handlingskraftighet. Men ändå, allt vi har är nu. Oberoende av om man är Stefan Wallin eller Johan Ekman lever man en dag i taget, för att citera f.d. försvarsministern Wallin i Svenska Yles livesändning 17.3 i samband med ett av regeringens informationsmöten i samband med beredskapslagen.

Trots detta tänker vi långsiktigt nu, det är hela orsaken till beredskapslagen. Vi har framförhållning, därav åtgärder som ska minimera medicinhamstrande, därav mindre fysisk kontakt med släkt och vänner. Vi vill gärna se framtiden så helskodda som möjligt, därav betonar vi nuet så hårt. Av den orsaken vill jag dokumentera diskursen kring covid-19 så att framtida finländare kan blicka bakåt och få en så heltäckande bild som möjligt.

För mig har corona nämligen blivit exceptionellt välrastade hundar. Överallt, varje gång viruset nämns på tv, nämns orden ”exceptionellt”. I sig inget konstigt, beredskapslagen är ett undantag som ska bekräfta den regel som ska styra republiken, det vill säga demokrati. Det är exceptionellt. Men sen kommer hundarna. Från ministrar, från experter: ”Man får gå ut och rasta hunden.”

Jag vet inte om det här är nåt som utarbetats av Kommunikationsministeriet, eller om den största delen av den finländska offentligheten är hundägare, men våren 2020 var rörelsefrihet synonymt med hundar.

Jag säger inte det här som kritik. Tvärtom, jag är synnerligen tacksam gentemot regeringen Marin och alla kunniga människor som leder landet för tillfället. Men då jag inte har en hund. Möjligen kunde hundarna ersättas med ”motion”? Dels för att uppmaningen skulle bli aningen mer allmängiltig, dels för att jag misstänker att hundägare kan utnyttja sina husdjur för egna, cyniska intressen. Som till exempel för en pratstund med vänner (överlag har jag sett fler människor som talar med varandra utomhus, jag har till och med sett folk tala med varandra genom ytterdörren. Antagligen för att den ena samtalsparten är gammal, eller en vampyr. Möjligtvis kunde nån av dessa situationer ersätta hundrastningen i samband med framtida presskonferenser).

Jag tar det tillbaka. Det låter sig inte göras i ett klimat då alla är oroliga. Ett presstillfälle måste vara tydligt och lugnande. Minister Henriksson skulle inte kunna säga ”exceptionella tillfällen kräver exceptionella åtgärder. Men än så länge får ni tala med äldre människor genom ytterdörren.”

Med det sagt är det förstås sant, än så länge har alla rätt att tala med varandra genom dörrar. Jag tror överlag att det är att föredra, att tala med varandra nu då kramar blivit potentiellt livshotande. Om inte kan resultatet av våra försök att rädda landets sjuka och gråhåriga bli rätt ironiskt: en regim av hälsofrämjande ensamhet som kan leda till minskad livslust. Få saker sätter trots allt lika mycket sordin på tillvaron som när folk flyr undan en med ett uppmuntrande leende och hojtar ”vänta, jag stannar om två meter”. I och för sig kan det alltid kombineras med hundens bestyr – så kanske allt detta redan är inbakat i försäkran ”man får rasta sin hund på gården”.