Corona tvingar fram nytt regeringsprogram

Det kan krävas ett nytt regeringsprogram då coronakrisen börjar bedarra.

Det är mycket som är annorlunda då vi träder ut ur coronakrisens akuta skede. Vi vet ännu inte när, men det sker över en låg tid eftersom viruset inte sprids i samma takt överallt. Vi kan emellertid vara säkra på att hela världen då på många sätt är förändrad. Inte bara för att covid-19 har skördat många människoliv. Länder har varit stängda och avgränsade, människor i snart sagt varje land har tvingats leva ett onormalt liv, företag och anställda har drabbats hårt och det ekonomiska läget är något helt annat än vad alla prognoser för bara några månader sedan förutspådde.

Sammantaget innebär detta att till exempel det regeringsprogram som gjordes upp för mindre än ett år sedan på många punkter inte längre är aktuellt. Statsminister Sanna Marin (SDP) och hennes regering tvingas till mer än smärre justeringar. Åtminstone hela den ekonomiska delen av programmet måste skrivas om och därmed även väsentliga delar av programmet i övrigt.

Vi fick på tisdagen färska sysselsättningssiffror, de sista som inte är påverkade av coronafarsoten. Härefter går det nedåt. Trots regeringens redan nu resoluta räddningspaket för våra krisande företag kan vi vänta oss permitteringar, uppsägningar och konkurser.

En ökad sysselsättning är det viktigaste enskilda elementet i inkomstunderlaget i regeringsprogrammet. Målet är att sysselsättningsgraden höjs till 75 procent och antalet sysselsatta ökar med minst 60 000 före utgången av 2023. Men enligt programmet är det ”i en normalsituation för den globala ekonomin” som samhällsekonomin ska vara i balans 2023 och den offentliga skulden ska minska i förhållande till bnp. Vi befinner oss inte i en normalsituation och sålunda måste målen justeras.

Statsminister Marin har konstaterat att regeringen inte längre diskuterar hur 30 000 nya jobb ska skapas till budgetförhandlingarna i augusti utan hur nuvarande arbetsplatser kan räddas. En alldeles tillräcklig utmaning

Regeringen tvekar knappast beträffande nödvändigheten att stimulera den finländska ekonomin. Det kommer att krävas många miljarder och det innebär att vår skuldbörda ökar. Lyckligtvis möjliggör den nuvarande statsskulden och rådande räntenivån detta. Men det kräver i framtiden kännbara balanseringar i de offentliga finanserna. De åtgärder som nu är oumbärliga löser inte de strukturella problemen liksom inte heller behovet av jämvikt i vår ekonomi på lång sikt. De snarare ökar utmaningarna.

Klimatförändringen och kampen mot den har en central plats i regeringsprogrammet och bör ha det även i en omarbetad version. Skrivningen: ”Genom regeringens beslut kommer Finland att vara klimatneutralt senast 2035” kan förhoppningsvis bibehållas.

Alla hot finns kvar och alla åtgärder för att bekämpa uppvärmningen bör vidtas – på ett jämlikt och rättvist sätt. I det nya ekonomiska läget kan emellertid även det kräva ändringar i regeringsprogrammet.

En del planerade satsningar måste omprövas och både nedskärningar och skattehöjningar är ofrånkomliga på sikt. Förhoppningsvis kan fempartiregeringen relativt lätt komma överens om ett uppdaterat program. Det vi är med om nu är mer än tillräckligt krävande, vi behöver inte om några månader också en politisk kris. Det är inte läge för partipolitiskt taktikspel och kortsiktiga politiska vinster då vi ska ta oss an efterkrigstidens största ekonomiska utmaning.

Oppositionspartierna kommer naturligtvis att om en tid igen, med sikte på opinionsvinster, sätta till alla klutar för att rubba regeringen. Förhoppningsvis kan regeringspartierna hålla sig utanför det racet och helt enkelt lita på att Finlands folk inser att det kommer att krävas hårda tag för att lappa alla ekonomiska och andra hål som coronakrisen kommer att skapa. Det är fråga om såväl kraftigt minskade intäkter som rejält höjda kostnader för vårt land. Det är en svår ekvation då statsekonomin redan före coronavirusets världserövring hade ett underskott.