Oktettglädjen flödar i strida strömmar
Den sagolika samspeltheten är frapperande på Meta4s första skiva tillsammans med Gringoltskvartetten, där man tar sig an två storverk komponerade vid förbluffande ung ålder.
Gringolts Quartet (Ilja Gringolts, Anahit Kurtikyan, violin, Silvia Simionescu, altviolin, Claudius Herrmann, cello) & Meta4 (Antti Tikkanen, Minna Pensola, violin, Atte Kilpeläinen, altviolin, Tomas Djupsjöbacka, cello): Mendelssohns och Enescus oktetter. (BIS)
Det går inte att ta miste på den i det närmaste optimala personkemin i Gringoltskvartettens och Meta4:s musicerande och hade så ej varit fallet hade väl knappast heller denna finfina BIS-skiva sett dagens ljus. Nyckelpersonerna har uppträtt tillsammans en del under årens lopp och spelglädjen flödar i strida strömmar när man nu tar sig an historiens två mest hyllade stråkoktetter.
Ingendera är skriven av en onödigt till åren kommen tonsättare. Mendelssohns ikoniska oktett är den bästa musik som någonsin komponerats av en 16-åring och det är minst sagt förbluffande att den inte fått fler efterföljare. Många av den mogne Mendelssohns kännetecken är redan närvarande och verket formligen sprudlar av ungdomlig dådkraft och energi.
Rumänske violinist- och komponistunderbarnet George Enescu var blott 19 när han år 1900 skrev sin stråkoktett och det är en bedrift som inte står Mendelssohn långt efter. Enescu syntetiserar i sin drivet kontrapunktiska sats ett slags ultrasenromantik med rumänska folkförtoningar och lyckas med konststycket att klinga betydligt mer radikal än Schönberg i den ungefär samtidigt tillkomna Verklärte Nacht.
Sagolik samspelthet
Det går, åtminstone utifrån konvolutfotot, inte heller att ta miste på vem som axlar ledarrollen i sammanhanget och Ilja Gringolts axlar även på ett suveränt inlevelsefullt sätt primasrollen i Enescu, medan Minna Pensola är en inspirerande första violinist i Mendelssohn.
Intressant nog spelar Meta4-primasen Antti Tikkanen fjärde (Mendelssohn) respektive tredje violin, men här handlar det ändå inte om någon rangordning. Alla stämmor är lika viktiga och det som framför allt frapperar är den sagolika samspeltheten, liksom de minutiöst kalibrerade emotionella avvägningarna och den genomgående omsorgsfulla fraseringen.
Det finns en uppsjö högklassiga inspelningar av bägge verken, inte minst Mendelssohn, men den här klättrar rakt upp i toppen. Vågar vi hoppas på mer? Repertoaren för sammansättningen är, som sagt, förvånansvärt begränsad men de två bästa 1800-talsoktetterna efter Mendelssohn är de facto skrivna av skandinaver. Visst vore det bra skoj om man följer upp denna engagerande debut med Johan Svendsens och Niels Gades oktetter.