Fugger, farsot och förtroende

Förut – när man kunde röra sig fritt i Europa – gjorde jag en bilresa, som långt byggde på att hitta orter som fick någon minnesklocka att ringa. Jag körde via katedralen i Worms eftersom konkordatet i Worms hade spökat i historieböckerna. Jag tror inte att Isabella Penttilä riktigt fick oss att förstå att konkordatet 1122 var ett viktigt steg på moderniseringens väg. Men begreppet hade blivit kvar i minnet.

På samma resa besökte jag också Reichenbachfallen i Berner Oberland. Orsaken till besöket var – naturligtvis – den dödliga kampen mellan Sherlock Holmes och den dystra figuren James Moriarty. Kontrahenterna störtar ner i klyftan och därmed hade Arthur Conan Doyle nått sin omedelbara avsikt: att göra slut på serien om mästerdetektiven. Sen återuppstod Sherlock visserligen från de döda, kanske mest på grund av författarens pekuniära intressen.

På den resan besökte jag också för första gången die Fuggerei, välgörenhetsinrättningen, som fortfarande i den dag som i dag är, för samma anspråkslösa årshyra på 0,88 euro plus en Fader vår, en trosbekännelse och en Hell dig Maria varje dag, hyr ut lägenheterna till behövande. Die Fuggerei byggdes i Augsburg för 500 år sedan, bland annat med pengar Jakob Fugger ”den rike” hade förtjänat på att låna ut pengar åt kejsaren Maximilian I.

Det här första besöket på die Fuggerei ledde naturligtvis till att jag införskaffade några böcker om och kring familjen Fuggers historia. Där inpräntades betydelsen av förtroende. Det var möjligt att sända pengar just för att det fanns ett förtroende. Det ledde sedan för min del vidare till mera nationalekonomiska överläggningar. Kring ekonomisk tillväxt och förtroende finns det en otroligt riklig litteratur.

Det finns diverse internationella utredningar kring hur länder placerar sig på förtroendekartan. Förteckningarna börjar nästan undantagslöst med de nordiska länderna.

Nästan samma ordningsföljd hittar vi i den senaste undersökningen om världens lyckligaste länder. I dag är kanske inget land riktigt lyckligt. Coronaviruset skapar oro och olycka, men mönstret är mer än uppenbart. I årets digra undersökning över jordens lycksalighet är Finland igen i topp tillsammans med våra nordiska grannar.

Det har sedan föranlett undersökningens forskare att skriva ett avslutande kapitel om ”nordisk exceptionalism”. Slutsatserna är ganska entydiga. Det är förtroende det handlar om, förtroende mellan invånare och förtroende för de samhälleliga institutionerna. Men i coronatider har förtroendet en speciell betydelse. Det innebär att medborgarna i huvudsak tror på regeringens och hälsovårdsmyndigheternas rekommendationer. Vi lyder och vi håller oss på avstånd från varandra. Dessutom har vi lite tur. Statsminister Sanna Marin är något av en naturbegåvning. Hon talar rakt och lugnt och ser oss i ögonen.

Hon är alltså lite ”sanna Marin”. Och det kan väl hända att det räddar människoliv.

LIDL I en Impuls-kolumn Smells like team spirit (HBL 13.3) ondgör sig Tapani Ritamäki över affärskedjan Lidl. Det tycks vara samma vänstersvammel som redan på 1970-talet. Men Tapani Ritamäki – det är nog rätt länge sedan dess så kanske det är tid att vända på skivan. Facket i Finland har alldeles för stor makt och anser sig ha endast rättigheter – inga skyldigheter. Därför måste ju även arbetsgivaren få ha sin åsikt. Jag har nog uppfattningen att Lidl är en seriös arbetsgivare. Ritamäkis åsikter om behandlingen av personalen är rätt naiva och knappast korrekta.

Vad beträffar varusortiment och frakter av varor är det onödigt att peka ut Lidl ensamt. Samtliga aktörer håller nog på med samma sak.

Ritamäki till och med ondgör sig över företagets val av rulltrappor. Oberoende om det är Kone eller Schindler som levererat dem så är de nog inte byggda i Finland. Facket med sina onormalt höga lönekrav, olagliga strejker, besvärliga förtroendemän och arbetarskyddets invalda har nog skrämt bort tillverkarna.

Enligt min mening är Lidl en bra aktör som ger lite konkurrens åt de två stora S- och K-kedjorna.

I min hemstad Pargas öppnar Lidl i början av maj. Jag ser fram mot det och går gärna dit. Kassorna väljs nog bland ortsbefolkningen eftersom svenska språket är ett måste. Butiken är i ett plan så inga rulltrappor behövs denna gång.

SVAR Min avsikt var att diskutera det lokala kontra det ”globala”. Coronaviruset har gjort den frågan kusligt angelägen. Jag hoppas Kjell Nordin när han i maj glad i hågen besöker Lidl kräver att få inhandla lokala grönsaker odlade i Pargas.