Tala är guld
Inte utan en viss respekt och beundran följde omvärlden med Kina när landet beslöt att stänga av Wuhan för att begränsa spridningen av det nya viruset. Sjukhus slogs upp i rekordfart och det hela såg väldigt effektivt ut – när apparaten äntligen kom i gång.
På vissa håll i västvärlden hördes lite försynta kommentarer om att det ju ändå finns vissa fördelar med diktaturer.
De som tycker så har fel. Berättelsen om coronaviruset börjar inte med isoleringen av Wuhan och den brutna tystnaden i januari. Den började i december 2019.
Många kanske minns läkaren Li Wenliang, 34 år, som i december hade kommunicerat med en kollega om viruset. Li insåg att man hade att göra med någonting nytt och farligt. Li greps av polisen, tvingades skriva på en bekännelse att han kommit med ”falska kommentarer” och att han stört ”den sociala ordningen”. Li dog den 7 februari i viruset som han själv upptäckt.
Förutom Li fanns det ett antal andra visselblåsare som snabbt tystades ner.
En kanadensisk expert på strategisk digital kommunikation och disinformation, Markus Kolga, anklagar Kina och dess ledare Xi Jinping för att alltför länge ha försökt mörka fakta.
Vissa källor hävdar att det första fallet upptäcktes ännu tidigare, i början av december.
Men länge höll Kina fast vid att viruset inte kan spridas från djur till människa, trots att man hittat en koppling till fladdermöss och eventuellt besmittade döda djur som såldes på torget till kinesiska konsumenter.
”I själva verket borde Kinas ledare be världen om ursäkt för att epidemi efter epidemi kommer från Kina på grund av diktaturens nonchalans inför livsmedelssäkerhet, djurstandard och dess förtryck av sanningen och de egna medborgarna”, skev förre EU-parlamentarikern (Moderaterna) Gunnar Hökmark nyligen i en debattartikel i Expressen.
Kinas ambassadör i Stockholm, Gui Congyou, reagerade omedelbart och avkrävde Hökmark en ursäkt. Ambassadören riktade samma krav också mot journalisten Patrik Oksanen, författare till boken Skarpa skärvor, för att Oksanen varit inne på samma linje som Hökmark (bägge är knutna till tankesmedjan Frivärld).
Oksanen har tillsammans med en annan expert på desinformation knuten till Frivärld, Henrik Sundbom, nyligen gett ut en rapport på 19 sidor under rubriken Informationspandemi. Desinformation i skuggan av coronakrisen.
”I denna rapport analyseras hur olika aktörer bidrar till spridningen av felaktiga uppgifter kring viruset. Här återfinns bland annat stater men också ideologiskt och ekonomiskt motiverade aktörer. Den gemensamma nämnaren bakom agerandet är oftast att man upplever sig ha någonting att vinna på spridandet av desinformationen”, skriver författarna.
Bland statliga aktörer pekar de ut särskilt Kina och Ryssland, som båda har fört fram uppfattningen att viruset är skapat av extrema krafter och inplanterat i Kina med ett syfte.
En avledningsmanöver, säger Oksanen. Stigmatisering, säger den kinesiske ambassadören.
Slutsatsen i rapporten är att det ideologiskt motiverade spridandet av coronafelaktigheter går ut på att skapa momentum för en viss sorts politik eller idéer eller att störa andras politik.
”Det handlar i slutändan om att undergräva förtroendet för samhällets institutioner och politikers beslutsfattande för att bana vägen för mer auktoritära rörelser”, skriver de.
I många länder fattas för tillfället beslut om utegångsförbud, undantags- och krislagar införs i en takt som får många att tappa andan. Restauranger och skolor stänger och kommunerna knäar under en växande ansvarsbörda. På det personliga planet stryks nyanserna, vanligt folk måste fortfarande betala sin hyra, sin mat och sin telefonräkning trots att inkomsterna tryter.
Hur väl myndigheterna än försöker berätta vad åtgärderna innebär har erfarenheten från vårt eget land visat att förvirring uppstår. Till och med hälsoansvariga ställer sig tveksamma till om utegångsförbud är motiverat att införa i ett så glesbefolkat land som Finland.
Så småningom kommer hanteringen av denna kris att analyseras. Var Sveriges väg den rätta, att försöka hålla kvar vardagen så normal som möjligt? Eller är det Finlands betydligt strängare politik och rätt drastiska ingrepp i medborgarnas rättigheter som var den rätta vägen?
En viktig fråga är också vad som händer när det blir dags att lätta på restriktionerna. Kommer samma enighet att kunna uppnås då som när de infördes?
En slutsats torde man i alla fall kunna dra. Ett öppet demokratiskt samhälle skulle aldrig ha kunnat tiga om det nya viruset så länge som Kina gjorde. Om större öppenhet hade kunnat hejda pandemin kan vi inte veta säkert. Men åtminstone hade vi varit bättre förberedda.
”Covid-19 visar att en demokrati och en fri press är bättre rustade än diktaturer och totalitära stater att hantera ett nytt virus i en global värld.”
YRSA GRüNE-LUOMA frilansjournalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde