Beethoven 250 med förhinder

Den västerländska musikens främste heros Ludwig van Beethoven fyller jämna år och hela konsertlivet är nedstängt. Inte det största bekymret just nu men det känns onekligen som en antiklimax. Man får fira hemma bäst man kan.

Själv hann jag låna Jan Swaffords magnifika tusensidiga biografi Beethoven. Anguish and triumph (2014) från stadsbiblioteket strax innan jag drog mig tillbaka till min riskgruppsisolering för ett par veckor sen. Den finns att köpa som förmånlig e-bok om man vill läsa genast. Swafford är en amerikansk kompositör och musikforskare tidigare känd bland annat för fina biografier över Charles Ives och Johannes Brahms.

Beethovenboken överträffar dock på gott och ont allt han gjort tidigare. Den samlar allt man vet om Beethovens liv, ger en bred skildring av dess växlingsrika politiska och kulturella bakgrund och analyserar pedagogiskt, på ett sätt som också amatören begriper, själva musiken. Nackdelen är att Swafford är så förälskad i sitt ämne att han ibland förirrar sig ut i oändliga utredningar och spekulationer om knappt vetbara aspekter av Beethovens liv och särskilt om hans ständigt misslyckade kärleksliv. Men han är en inspirerad berättare vars livfulla idiom gläder läsaren – och ibland kan man diagonala lite.

Beethoven föddes 1770 vilket innebär att det samhälle han växte upp i är väldigt främmande för oss i dag. Han var en konstnär i ständig interaktion med sin omgivning och med starka politiska åsikter, präglad av upplysningsoptimismen från sin ungdom. Sen följde många besvikelser: franska revolutionens utfall, Napoleonkrigen, Wienkongressen och Biedermeiertidens kompromisslösa förtryck. Allt detta är viktigt som bakgrund till musiken, och Swafford ger till exempel en fin beskrivning av livet i Beethovens födelsestad Bonn före Napoleonkrigen, präglat av rik konstutövning och tolerans.

Porträttet av Beethoven själv är beklämmande. Många gånger konstaterar Swafford att han aldrig blev vuxen. Han var en monomant egocentrisk solipsist som hänsynslöst utnyttjade och utövade psykiskt och fysiskt våld mot sina medmänniskor, från barn och betjänter till vänner och mecenater. Att leva sig in i andra människors syn på livet var och förblev omöjligt för honom. Lägg därtill alla de sjukdomar, framför allt dövheten, som påverkade kroppen och psyket och bilden av ett monster är klar.

Men ett genialt monster, naturligtvis. Swafford har en beundransvärd förmåga att på en gång visa hur Beethovens musik är gjord och vad det är som gör att den förändrar musikhistorien för all framtid, samtidigt som han manar fram kompositionsprocessens suggestiva magi. Till exempel berättelsen om hur Eroican, kanske det mest inflytelserika musikverket någonsin, kom till har en rent skönlitterär brio som trots det inte förlorar i skärpa. Och hans analys av Beethovens sena stil som förutom sublim är ytterligt konstig, är känslig och klargörande.

När man läst vill man förstås höra musiken. Alldeles gratis erbjuder Youtube mycket bra. Till exempel Emmanuel Krivines och La Chambre Philharmoniques symfonicykel, en av de finaste jag hört. Och Martha Argerichs lekfulla framföranden av de tidiga pianokonserterna. Och Svjatoslav Richter, oöverträffad i den sena pianomusiken.

Dessutom många yngre, mindre namnkunniga men skickliga musiker. Det är bara att söka och provlyssna.

”Porträttet av Beethoven själv är beklämmande. Han var en monomant egocentrisk solipsist som hänsynslöst utnyttjade och utövade psykiskt och fysiskt våld mot sina medmänniskor, från barn och betjänter till vänner och mecenater.”

MICHEL EKMAN

är litteraturkritiker