Dags parkera bilen för gott?

Är det mest ensamma män med mage som kör bil? Så verkar det, vid Järnvägstorget klockan 15.

”Är det inte en liten kalaskula jag skymtar – genom varje vindruta?”

Det är ingen hemlighet: Jag har också mage. Åtminstone lite. Men den vore ännu större om jag körde bil.

Det är inte så att jag är fullständigt besatt av min mage när jag trampar igenom Helsingfors på cykeln. Nej, men det är dyrt att ha bil, och jag bor rätt centralt så jag behöver ingen. Jag har inga barn, och ingen förkärlek för vrålande motorer för den delen.

Med andra ord, jag uppfyller inget av kraven för att äga bil.

Men jag blir varse färdmedlets inverkan på magens storlek när jag stannar till vid trafikljuset på Järnvägstorget omkring 15 på eftermiddagen. För förbi mig passerar fyra–fem bilar, alla, verkligen alla, framförda av ensamma män. Det är inte jättemånga, men ändå en trend. Ingen kvinna, ingen passagerare. Och är det inte en liten kalaskula jag skymtar – genom varje vindruta?

När jag skrev om nya rälsbyggen i Finland kom jag över myndigheten Traficoms statistik från 2017. Enligt den tillryggalägger finländare 85 procent av sina resor med bil. God tvåa kom bussen med 6,6 procent.

Jag kisade ögonen, men tyvärr, ”till fots” eller ”med cykel” fick inte plats i pajdiagrammet.

Vilket är helt förståeligt. Om jag cyklar till jobbet en hel vecka, och sedan får för mig att köra bil till Lovisa på lördag (rent hypotetiskt), då blir fördelningen 81 procent till fördel för bilen.

Tänk! Utan minsta möda och stora besvär har bilen kört om cykeln. All den där svetten är bortblåst.

Men varför åker vi egentligen bil till pizzerian, när vi kunde ta på oss löpskorna och kuta dit, med svetten forsande nerför pannan?

Ett svar erbjuder svenska psykiatern Anders Hansen i sin bok Hjärnstark: Hur motion och träning stärker din hjärna. Våra hjärnor har under tusentals år vant sig vid att jaga och samla, för att på kvällen kanske unna sig en munsbit vid lägerelden. Den vilan, lyxen, gillar hjärnan.

Fortfarande får vår hjärna kickar av godis och att slappna av. Och om den får som den vill, ligger vi i soffan, äter godis och tittar på halvporriga serier som Ex on the beach – timme in, timme ut. Problemet är att vi tidigare i vår utveckling jagade mer än i dag. Gör vi inte det, kan vi bli ångestfyllda och deprimerade.

Ett annat svar erbjöds mig i körskolan för ett antal år sedan. På frågan ”varför körkort?” svarade någon att det ”ger en känsla av frihet” att kunna ge sig i väg långt bort när man själv vill. En våg av instämmande nickningar gick igenom gruppen.

När jag tänker på den motiveringen nu känns den som en ganska orimlig verklighetsflykt. Vad är så hemskt att vi ungdomar har ett behov av att sticka långt bort, och fort dessutom? Borde vi inte ta itu med det som inskränker vår upplevelse av frihet i stället?

Fast vi satt ju i en körskola, inte i en kollektiv terapisession.

Nu säljs det fler och fler elbilar, och det är ju bra, de bidrar till att Finland når sitt mål att vara koldioxidneutralt 2035. Men var är de producerade, och hur klimatvänliga har delarna varit på vägen till fabrikerna? Och vad gör de med våra magar?

Jag vet inte. Jag tror helt enkelt inte på bilism som fenomen, och dess koppling till ekonomisk tillväxt. Vill vi dra in Sigmund Freud i det här dramat, så kan min övertygelse bero på uppväxten. Min mamma var – är – ensamstående förälder och ett cyklande bevis på att det går att leva utan bil.

Absolut, vi kan rösta fram dem som stoppar klimatförändringen och ivrigt vänta på grön lagstiftning. Eller hoppas att de inför skatter på flyg- och biltrafik.

Men vi kan också snabba på processen. För om vi inte orkar vänta på marknadens tröga strukturomvandling, kan vi aktivera oss själva – rent fysiskt och marknadsekonomiskt.

För är det någon som glömt att vi själva kan styra över marknaden och utbudet?

Så här: Vi är inte tvungna att köra bil, bara för att en sådan pryder HBL:s förstasida. Tvärtom, om vi parkerar bilen för gott och går till jobbet lär bilar inte pryda HBL:s förstasida länge till.

Så såg Metoo dagens ljus under Donald Trumps (!) period som president. Vi behöver inte ge vår makt åt dagens makthavare, storföretagen, utan vi bestämmer själva vad vi gör med den – varje dag. För det är vi som är marknaden.