Ansvar för alla barn

Visst fungerar undervisning på distans, för de elever som vill ha undervisning. Men de som inte är intresserade hamnar väldigt långt på efterkälken.

Som mormor och farmor har jag följt med hur barnbarn i olika åldrar och olika skolor har det med undervisning på distans. Bra överlag blir mitt svar när det gäller den egna, närmaste kretsen. Högstadieeleven sitter plikttroget vid sin skärm och får undervisning under lektionstid, för lågstadieeleverna är det mera uppgifter och självständigt arbete som gäller. Uppgifter som sedan dagligen ska lämnas in.

Bara i Helsingfors undervisas nu 43 000 elever i grundskolan via dator. Lägger man till Esbo och Vanda överstiger antalet 100 000. Och fortfarande, det fungerar på det stora hela bra, över förväntan faktiskt, det vittnar också lärarna om.

Det är inte familjer med duktiga elever, där föräldrarna också distansarbetar och vid sidan av det håller ett öga på sina skolelever som är problemet. Inte heller de familjer där föräldrarna efter arbetsdagens slut går igenom dagen med sina skolbarn och fyller på och hjälper till där det eventuellt behövs. Problemen finns där ingen bryr sig, varken den som borde gå i skola eller den som borde följa med hur skolarbetet framskrider.

Skolmaten diskuterades mycket då regeringen fattade sitt beslut om distansundervisning. Det finns de som fått dagens enda varma måltid i skolan och skolköken vet också att det alltid går åt mest mat på måndagarna, eftersom alla inte fått tillräckligt att äta under veckoslutet. Därför har kommunerna gått in för att trots distansundervisningen erbjuda skolmåltider för dem som vill ha och behöver dem. I Helsingfors har omkring 1 500 av de elever som annars deltar i undervisningen utanför skolan kommit till sin skola för att äta.

Men för att återgå till rollen som farmor och mormor. Under promenader vanliga vardagsförmiddagar möter jag unga som definitivt borde vara i skolan. Unga som sparkar boll, åker skateboard eller bara hänger i större grupper utomhus. Och visst, gymnastik och utomhusaktiviteter står på schemat också under den här undantagstiden, men inte hela skoldagen.

Det ligger nära till hands att misstänka att de här barnen och ungdomarna är desamma som sätter sin dator på ljudlöst så snart de anmält sin närvaro på morgonen, om de alls gjort det. Samma unga som inte lämnar in de uppgifter de fått och vilkas föräldrar inte svarar på lärarnas samtal. Helt enkelt samma unga som behöver extra stöd under en vanlig skoldag för att kunna hänga med sina skolkamrater.

Situationen är dessutom väldigt olika i olika delar av landet. Andelen elever som studerar på distans är störst i huvudstadsregionen, medan skolorna till exempel i svenska Österbotten har betydligt fler elever i närundervisning. Det här skapar i förlängningen en regional ojämlikhet.

Oberoende av hur länge distansundervisningen pågår, oberoende av om vårterminen nu förlängs eller höstterminen tidigareläggs finns det en grupp elever i grundskolan som ohjälpligt redan har halkat efter. En grupp som behöver både hjälp, stöd och specialundervisning för att ha skuggan av en chans att komma ikapp.

Undervisningsminister Li Andersson (VF) sade i en intervju i Helsingin Sanomat i helgen att regeringen kommer att stödja de unga som behöver extra hjälp när de väl återvänder till skolan. Några konkreta beslut i frågan finns ändå ännu inte.

Situationen i skolorna i höst kommer att sätta stor press på lärarna. Oberoende av stöd kommer de att ha klasser med elever som hängt med i vårens undervisning och elever som inte gjort det. Vilkendera gruppen ska undervisningen anpassas efter? Och hur kommer det att se ut i praktiken?

När vi funderar på återgången till vardagen är det inte resor, att återuppta inställda hobbyer eller att komma ut i nöjeslivet igen som är det centrala. Vi måste ge alla barn en chans att återgå till en trygg vardag, en chans att återuppta skolarbetet och en chans att komma vidare i livet.

”Oberoende av hur länge distansundervisningen pågår, oberoende av om vårterminen nu förlängs eller höstterminen tidigareläggs finns det en grupp elever i grundskolan som ohjälpligt redan har halkat efter.”

KATARINA KOIVISTO

administrativ redaktionschef