Makten i coronarepubliken

Bevittnar vi mitt i coronaepidemin en maktkamp mellan regeringen och presidenten? Maktfördelningen är fullständigt klar. Sauli Niinistö är ändå allt aktivare på sin presidentpost, också i frågor som inte finns på hans eget bord.

Presidenten föreslog i slutet av förra veckan att regeringen skulle grunda en särskild, operativ krisgrupp, en grupp som enbart skulle ägna sig åt coronaepidemin och bestå av olika experter. Gruppen skulle komma med lägesrapporter och åtgärdsförslag till regeringen.

Den skriftliga kommunikationen mellan presidenten och statsminister Sanna Marin (SDP) har offentliggjorts, vilket är bra för den berättar både om saken och om tonen.

Statsministern och resten av regeringen tackade nej till förslaget. Det finns en koordineringsgrupp som leds av Sanna Marins statssekreterare Mikko Koskinen och den ska senare i veckan förstärkas och breddas.

Presidenten leder i samråd med regeringen vår utrikespolitik, och trots att coronaviruset har lett till en pandemi som omfattar hela världen är det en inrikespolitisk fråga hur man handskas med epidemin här hemma. Det är regeringens bord, och det är alla medvetna om.

Som president har Sauli Niinistö aktivt engagerar sig, även i frågor som inte direkt hör till hans befogenheter. Niinistö är oerhört populär, över partigränser och andra gränser. Det ger extra pondus och genomslagskraft när han uttalar sig.

Makt och inflytande handlar inte enbart om de befogenheter som finns inskrivna i grundlagen. Säkerhetsbegreppet har fått nya dimensioner och dem har Niinistö tagit fasta på. Han tog till exempel ställning till terroristlagstiftningen och befarade att våra lagar kan vara mildare än grannländernas. Det här var i december i samband med diskussionen kring finländarna i al-Hol-lägret.

En del medier talar nu om en maktkamp mellan presidenten och regeringen. Det är en diskussion med en särskild, historisk klangbotten hos oss. Grundlagen och presidentens maktbefogenheter har ändå ändrats på väsentliga punkter sedan Urho Kekkonens långa period som president. Presidentämbetet

omges fortfarande av en alldeles särskild aura av respekt.

Maktkampsdiskussionen avspeglar delvis att det finns de som har svårt att inse att tiderna har förändrats och som även har svårt att acceptera den regering vi nu har. Den leds av kvinnor, de flesta drygt 30 år gamla. Koalitionens sammansättning tilltalar inte heller alla.

När ordet ”maktkamp” nämns riskerar det att börja leva sitt eget liv. Det finska talesättet ”niin on jos siltä näyttää”, som kunde översättas med ungefär ”det är som det ser ut att vara”, illustrerar hur det kan gå.

Man kan leka med tanken hur det hade verkat om regeringen hade förverkligat presidentens förslag. Det hade sett ut som om det egentligen är presidenten som styr. I och med Marins och regeringens snabba och artiga svar ”tack, men nej tack” undveks den situationen.

Ingen kan sätta munkavle på presidenten, han avgör själv om han vill komma med förslag om frågor som inte ligger på hans eget bord. Det accepteras nu på ett helt annat sätt än under företrädaren Tarja Halonens tid.

Det mesta har fungerat bra i hanteringen av coronaviruset, men det stora undantaget är informationen på flygplatserna. Det fanns beslut och direktiv om vad som skulle möta resenärer men de verkställdes inte. En orsak är att ansvaret för flygplatserna är uppdelat mellan många olika ministerier, och tydligen tog inget ministerium därför helhetsansvar. Det är ett konkret och fatalt exempel på de murar som tyvärr finns mellan olika delar av statsförvaltningen.

Redan nu har det också dykt upp andra frågor som i ett senare skede måste redas ut. Det gäller bland annat beredskapslagen, vilket har varit aktuellt även innan coronaepidemin, eftersom hybridpåverkan och den sortens säkerhetshot inte var aktuella då beredskapslagen bereddes och godkändes.

SUSANNA GINMAN

susanna.ginman@ksfmedia.fi