En skrämmande men kreativvardag
Coronaepidemin har drabbat kultursektorn hårt, med inställda evenemang och kulturutövarna har tvingats tänka om. HBL Kultur frågade några av dem hur den nya vardagen ser ut.
Kjell Westö, författare:
– Man kan inte ge ut en roman som utspelar sig i nutid och låtsas som om pandemin inte finns, säger Kjell Westö.
Romanen Westö syftar på heter Tritonus. En skärgårdsberättelse och utkommer i höst. Coronaepidemin innebar att slutbearbetningen av romanen blev något annorlunda än tänkt. Westö har omarbetat tidsaxeln och beskriver arbetet som skrämmande. Vid sidan av omarbetningen av höstens roman forskar Westö på teman som den därpå följande romanen ska handla om. Den romanen utspelar sig under mellanfreden, alltså mellan mars 1940 och midsommar 1941.
– Det kändes konstigt och upprörande att läsa om läget i Finland vintern 1940. Människor var rädda, männen stupade, leden glesnade och inget var normalt. Jag fylldes av en märklig känsla av en parallell verklighet och kände igen oron för framtiden.
Monika Fagerholm, författare:
– Jag tillhör riskgruppen, vilket min man också gör, och lever nu i isolering. Vad gäller skrivandet går det inte att jobba på som ingenting. I början var jag upptagen av att följa med all information som gavs och fick ingenting gjort. När jag insåg att vi människor inte är några maskiner och accepterade läget gick det bättre.
– Jag vet inte om någon författare kan tänka så. Det enda som är klart är att något har förändrats i grunden. Terrorattackerna den 11 september 2001 gav inte upphov till bra romaner.
Hur har ditt jobb som handledare förändrats? – Meningen var att jag skulle leda ett seminarium för tolv personer i Stockholm under veckoslutet. Vi genomförde seminariet i mindre grupper över zoom i stället och upptäckte att det fungerade även om det inte ersatte de fysiska mötena.
Emil Holmström, musiker:
– Jag är lyckligt lottad eftersom jag har ett arbetsstipendium, jag överlever. Men att plötsligt leva två månader utan konserter sätter många frågor under lupp, till exempel om vad som understöds i samhället. Det är viktigt att det inte bara handlar om enskilda konserter utan att det finns en struktur för arbete på sikt.
Hur ser din pianistvardag ut i denna situation? – Första veckan levde jag i total ovisshet, då gällde det att hitta en rutin och öva varje dag. Att man inte uppträder aktivt betyder inte att man inte existerar. Vår inre värld, det vi är som konstnärer försvinner ingenstans.
– Andra veckan insåg jag att en del saker dykt upp i kalendern, den första chocken har övergått i aktivism. På söndag har vi tänkt strömma lite konsertstämning från Sanduddspaviljongen. Det är inte fråga om att strömma för att man måste utan för att vi har en vision, ett innehåll som kan fortsätta existera och en publik vi vill närma oss.
Det finns säkert gott om tid att träna nu? – Jag kommer inte ihåg när jag senast haft så mycket tid att förbereda mig för enskilda uppdrag. Men även här är jag lyckligt lottad eftersom jag har ett arbetsrum, jag kommer åt mina instrument. Det är många som lider just nu för att de är verksamma i utrymmen som har stängt helt och hållet, som Musikhuset. Tänk om någon i det här läget kunde erbjuda instrument eller utrymmen åt dem som har det svårt, till exempel studerande.
Maria Kalaniemi, musiker:
– Alla konserter har inhiberats och visst brinner jag för att komma ut och spela igen. Mycket är uppskjutet så jag hoppas det inte blir alltför mycket press på att allting ska hända nästa höst och vår. Mina elever sköter jag på distans och det har fungerat häpnadsväckande väl. Man kan inte kräva precis samma saker som förr, mildhet och medkänsla är viktigt.
Att man inte uppträder aktivt betyder inte att man inte existerar. Vår inre värld, det vi är som konstnärer försvinner ingenstans. Emil Holmström Musiker
Du har precis avslutat en fyraårig terapeututbildning, tycker du att det hjälper dig just nu? – Det har gett mig väldigt många redskap att hantera situationen. Det väsentliga är att lyssna och bli bemött.
– Min största sorg är att jag inte kan hälsa på min alzheimersjuka mamma och jag är väldigt bekymrad över hur det ska gå med de mest fragila i samhället. För henne är det en stor sak att mina besök uteblir och med dem beröringen i vardagen. Varje dag samma tid ringer jag videosamtal, jag sjunger och spelar allt från Sov du lilla videung till Satumaa. Då får hon åtminstone höra den bekanta rösten.
Christoffer Strandberg, skådespelare:
– Den kväll jag satte mig ner och räknade ut inkomstbortfallet från alla avbokade engagemang blev jag ganska svettig. Nu har jag lärt mig att ta läget med ro, vi sitter alla i samma båt och hälsan är viktigast.
– Jag har ganska många unga följare på Instagram och försöker hålla modet uppe hos dem. Och så läser jag. På nattduksbordet ligger Hillary Clintons What happened och Pajtim Statovcis Bolla.
Du är enväldig domare för Finlandia Junior i höst. Vilken barnbok har betytt mycket för dig? – Jag älskade böckerna om Pettson och Findus som barn och läste dem högt för min bror. Hos farmor fanns det en livsfarlig bok som hette Sagan om Pomperipossa med den långa näsan (Axel Wallengren, 1895), som jag älskade och var livrädd för.
– Barnlitteratur ska vara annat än rosenröda drömmar. De böcker som jag minns bäst har mörka undertoner och det är fint med mod i barnlitteratur.
Krista Siegfrids, artist:
Hur har coronaviruset påverkat ditt jobb? – Väldigt dramatiskt. Precis alla jobb jag hade under våren och sommaren har blivit avbokade eller flyttade till senare. Jag har glatt mig mycket över att få vara värd för Eurovision Pre-Party i Madrid och Amsterdam med 5 000 i publiken men också de blev inställda. Men det är jättefint att jag får vara värd för dem nästa år i stället. Sedan har jag suttit i karantän i två veckor från mitt jobb som domare i Talent Finland efter att jag återvände hit från Amsterdam dit jag nyligen flyttat. Men på söndag är jag tillbaka och även om vi kör utan publik vill vi försöka göra tvunderhållning som piggar upp folket.
Hur har det varit att anpassa sig till den nya situationen? – Det har nog varit svårt. Jag är van vid ha en aktiv och supersocial livsstil där det händer mycket hela tiden.
– Eftersom jag sagt upp mitt boende i Finland bor jag nu hos min syster i Esbo. Jag har nog tänkt att jag borde dra nytta av den här tiden, att det vore bra läge att skriva musik och planera projekt, men främst hjälper jag till och är barnvakt här. Jag är mycket utomhus och försöker njuta av det fina vädret. När solen skiner känns det som att det finns hopp.