Esbokantorns Vinterresa kontemplativ och intim
Esbokantorn Elja Puukko och pianisten Risto Lauriala har tagit sig an den stora utmaningen att spela in Schuberts storslagna sångcykel. En intim stämning speglas i helheten.
Jag blev bekant med Franz Schuberts omfattande sångcykel Winterreise när jag var ungefär 16 år gammal, men då var jag inte tillräckligt vuxen för att begripa en ensam mans resa genom förlorad kärlek och försvunnet hopp.
Winterreise består av 24 dikter av Wilhelm Müller: djupt berörande och intima, små glimtar av vinterscener och en livsprocess. Verket kräver livserfarenhet, och därför kan man se det som en milstolpe när en liedsångare kommer ut med ett vinterresealbum. Det finns till och med musiker som den tyska barytonen Dietrich Fischer-Dieskau som har gett ut hela sju vinterreseskivor, samtliga med unika tolkningar. Att Esbokantorn Elja Puukko och pianisten Risto Lauriala tagit sig an den stora utmaningen att spela in Schuberts storslagna verk och lyckats väl är inte något att ta för givet.
I det stora hela är Puukkos och Laurialas Winterreise inte alls översvallande utan präglas i stället av en mer intim stämning än till exempel en av mina favoriter, tyska basbarytonen Thomas Quasthoffs mer intensiva tolkning. Trots det finns det rum för Puukko att visa upp röstens kapacitet att hantera både legato och piano samt accenter och forten under ett av sångcykelns mest affektbetonade stycken Rückblick (Tillbakablick).
Puukkos tolkning av Frühlingsstraum (Vårdröm) börjar skönt med drömmen om maj, men blir sedan plötsligt väldigt gripande när huvudpersonen vaknar och inser att våren bara var en dröm. I Letzte Hoffnung (Det sista hoppet) efterliknar staccatot i pianot de fallande bladen, men när de faller till marken så falnar också hoppet. Puukko uppvisar vackra och lätta höga toner mot slutet, men tyvärr blir högsta registret i Die Krähe (Kråkan) en aning ansträngt.
Skivan spelades in i Esbovikens kyrka och tyvärr har inspelningen lite för mycket eko på grund av akustiken i kyrksalen. På en konsert skulle det inte ha stört mig lika mycket, men på skivan lider textens uttal till en viss grad trots att pianot ändå klingar ljuvligt.
Den välkända sången Der Lindenbaum
(Lindträdet), färgstarkt spelad av Lauriala, skildrar de rasslande löven som påminner oss om både kärlek och vila, återkommande teman i Vinterresan.
Sångcykelns sista sång Der Leiermann (Vevliraren), med öppna kvinter i pianot, målar en bild av en ensam gammal man som spelar sitt instrument trots att ingen lyssnar eller bryr sig. Quasthoffs version är ganska mystisk till karaktären, medan Puukko och Lauriala ställer den sista frågan nästan som ett desperat rop: ”Om jag reste med dig, skulle du spela ditt instrument till mina sånger?” Schuberts Vinterresa in i ensamhet är avslutad, och lämnar lyssnaren med många tankar.