Närhet på distans

På torsdag för två veckor sedan stod jag handfallen i kontorets lagerutrymme och försökte bestämma om jag skulle försöka få alla praktikanterna att återvända till Finland, eller om det var möjligt att Boris Johnson – som just bestämt att Storbritannien som ungefär enda land i Europa inte införde coronarestriktioner – kunde ha rätt och att vi borde stanna. Jag beslöt mig för det första alternativet, och flög även själv hem till Finland två dagar senare.

Dessa två veckor känns som en oändligt lång tid. Londoninstitutet har startat upp ett distanskontor som virtuellt sammanlänkar sju hem i olika hörn av Finland och London. Vi har veckomöten, projektmöten, kaffepauser och utvecklingssamtal i vanlig ordning i en väldigt ovanlig vardag. Alla utom en i personalen har dessutom varit i karantän eftersom vi alla rest från ett land till ett annat.

Då den fysiska distansen ersatts med digital dito är vem som helst nära, mitt på ditt köksbord, fast hen skulle vara i Japan eller i Madrid. Krissituationer i sig förenar, man delar sina upplevelser från flygplatser och från wcpappershyllan och man finner humor i allt det skrämmande och osäkra omkring en.

Bara några dagar efter att jag installerat mig i mitt distanskontor tog en av institutcheferna initiativ till ett gemensamt projekt för att sysselsätta konstnärer som förlorat sin inkomst. Jag skulle aldrig tidigare ha drömt om att på några få dagar dra igång ett projekt av denna kaliber och omfattning. Glädjen över att ha varandra, nätverk och samarbete skapade en eufori, där alla sedvanliga hinder och bromsar var som bortblåsta. Jag kom på några dagar mycket närmare mina kollegor i de andra instituten än jag gjort under mina 19 månader på jobbet.

Coronan för alltså människor samman och mitt personliga ”digitala språng” har blivit förbluffande långt i samma veva. Föga insåg jag vilken källa till kreativitet, uppfinningsrikedom och samhörighet som kan skapas i en virtuell värld då flockdjuret människa behöver en annan människa.

Rörd följer jag med hur mina forna kollegor installerar de mest fantastiska undervisningsutrymmen i sina vardagsrum för att kunna undervisa barn och ungdomar i piano eller cello, eller hur dansutmaningar får hela familjer att dansa, offentligt, för hela världen. Vi verkar ha en inneboende kreativitet som nu, då den fysiskt hämmas, når oanade höjder virtuellt och skapar kontakt i helt nya forum. Mitt i allt det skrämmande är vi närmare varandra än någonsin och det känns både härligt och sorgligt.

Människan är resilient, och anpassar sig därför snabbt till nya situationer. Mitt i allt bullbak, stickande, surdegsprövande och nätyogande hoppas jag att vi kan ta tillvara denna närhet, medmänsklighet och viljan att dela med sig också i en tid efter coronan. Om världen någonsin blir normal igen vill jag minnas dessa första, yra veckor i isolering som fört mig längre bort, men närmare, än någonsin tidigare.

”Mitt i allt det skrämmande är vi närmare varandra än någonsin och det känns både härligt och sorgligt.”

EMILIE GARDBERG

Chef för Finland institut i London