Uppslutning kring makten kan väcka oppositionen
Den första partimätningen som gjorts i sin helhet under Finlands undantagsförhållanden – Alma Medias mätning – visar att SDP med statsminister Sanna Marin i spetsen tycks köra om Sannfinländarna. Samtidigt har regeringen mer makt än någonsin i fredstid. Även om folk dras till en stark ledare i kristid finns oppositionens problem också i spegeln, skriver Sylvia Bjon i sin analys.
När allt luftrum äts upp av krisen behövs en bra opposition. Parlamentariskt samarbete ska inte behöva betyda att alla är rädda för att ställa motsatta frågor. Frågor måste också ställas i förväg – innan vi tampas med efterkommande ekonomisk kris, kommunkris, socialkris. Ska oppositionen vakna nu?
Den första partimätningen som gjorts i sin helhet under Finlands undantagsförhållanden – Alma Medias mätning – visar att SDP med statsminister Sanna Marin i spetsen tycks köra om Sannfinländarna.
Följande mätningar visar om trenden håller.
Coronakrisen och hanteringen av den har satt statsministern i strålkastarljuset. Trots kritiska röster om hur det operativa fungerat, både på flygplatsen och inom regeringskansliets korridorer, tycks Marin som krisledande statsminister ge ett stabilt intryck som syns i partimätningen.
Människors benägenhet att i kristider, särskilt vid yttre hot, dras till starka och tydliga makthavare som insekter kring nattlampan är känd sedan tidigare. Men inte riktigt i det här sammanhanget.
Till exempel har ”rally ’round the flag effect”, beskrivet av den amerikanska forskaren John Muellers, närmast identifierats vid utrikespolitiska konflikter och krig, som när George W Bush utlyste krig mot terrorismen efter den 11 september och hans popularitet sköt i höjden.
Förvånande med lam debatt
Nu handlar det om att reagera på en pandemi som inte håller sig till gränser, och där ”fienden” inte är synlig. Men det finns tecken på att också den här krisen kan samla folk kring flaggan, kring ledaren. Också i exempelvis Sverige, Tyskland och USA stiger stödet för statsledningen nu.
I Finland har det lett till ett motsatt fenomen som är minst lika intressant, och potentiellt alarmerande framöver. Det är oppositionens roll då regeringen utövar en större makt än någonsin i fredstid.
Professorn i statskunskap Kimmo Grönlund säger att det verkar som om oppositionen snarast puffat regeringen längre i den riktning den gått.
– Sannfinländarnas hårda retorik har gjort att de åtgärder regeringen tagit är hårdare än vad de varit om vi inte skulle ha ett stort oppositionsparti som kräver det, bedömer Grönlund, som förvånat sig över att det inte funnits en lika stor debatt i Finland som i Sverige om huruvida undantagsåtgärderna är rätt dimensionerade, vare sig i politiken eller i massmedia.
Till och med Samlingspartiet, som vanligtvis är ledande ideolog när det gäller individers och företags friheter, har satt sitt ljus under skäppan i frihetsdebatten, vilket förvånat Grönlund mer än Sannfinländarnas ståndpunkt.
Dragkampen om rätt åtgärder har i stället fått föras inom regeringen. Där har det funnits dels otålighet och oförståelse för att de grundläggande rättigheterna kräver spärrar, dels påminnelser om det, särskilt från justitieministerns håll.
Det finns just ingen som ställer några motsatta frågor, som vad det beror på att svenskarna uppvisar mer oro för ekonomisk misär (Sifomätning). Parlamentariskt samarbete behöver inte innebära likriktning. Och debatt kan inte betyda att man i efterhand måste ha haft rätt. Friktion har ett självändamål – särskilt då man inte vet.
Gränserna redan stängda
Vad gör oppositionen? Sannfinländarnas Jussi Halla-aho kom med ett utspel om att asylsökande kunde användas för säsongsarbete i lantbruket om det blir brist på säsongsarbetare i jordbruket. Medan jord- och skogsbruksminister Jari Leppä (C) vädjade till hela landet om att alla i arbetskraften kommer att behövas – i enlighet med klassisk, enande krisretorik – tedde sig Halla-ahos splittrande av olika folkgrupper som ett desperat försök att göra sig påmind med poänger som inte ligger på ytan just nu. Drömmen om stängda gränser har också snöplig, eftersom de som kommit hit med viruset varit återvändande finländare.
Samlingspartiet ville sticka ut hakan i debatten om snabbare permitteringar, med ett förslag om att lagen borde kunna köra över kollektivavtal just nu, i motsats till vanlig avtalsfrihet. Regeringspartierna kväste debatten med att kalla den politiserande och ovälkommen i en tid av kris. Ser man på gnabbet är det inte lätt att vara i opposition, då landets krisledning tar allt strålkastarljus och utspel skjuts ned med att det inte passar sig att ta politiska poäng.
Men oppositionens problem finns också i spegeln.
Det tvistas om kvastskaft, asylsökande och kollektivavtal, när det som behövs är extra höga krav på den stora bilden.
Oppositionen på efterkälken
Oppositionen behövs för att diskutera mer ingående om regeringen använder sin makt bara i den utsträckning det verkligen är nödvändigt. Den kommer att behövas då det är dags att fråga sig hur snabbt man kan ta sig ur undantaget och häva begränsningarna för människor och företag; i vilket skede andra aspekter börjar väga för mycket – till exempel människors utkomst, fortsatta arbete och därmed också deras hälsa.
I stället tycks politiker från regeringspartier också varit först med att diskutera en exit-strategi, alltså hur man smidigt kan avgöra när begränsningarna för människor och företag kan upphävas. Frågor om det har ställts av till exempel Anders Adlercreutz (SFP), och Europaparlamentariker Ville Niinistö (Gröna). Ingen av dem representerar den politiska oppositionen.
Niinistö har talat för mer omfattande coronatester för att kunna återgå från frihetsbegränsningarna i rätt tid. Den här veckan tog Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo (Saml) upp tråden med dessa krav. Om den debatten tar sig, så kanske opinionsmätningarna för omväxlings skull tjänar till att väcka en blek opposition.